En bortglömd rapport - Myndigheterna och integrationspolitiken

Regeringen tillsatte i september 2005 en parlamentarisk kommitté för att se över integrationspolitiken. Kommittén skulle göra en översyn av integrationspolitikens mål, inriktning, organisation och effektivitet och analysera hur den nuvarande integrationspolitiken och dess organisation fungerar och föreslå hur den kan förbättras och effektiviseras. Kommittén lades ner i november 2006 av den nya regeringen utan att få lägga fram sin slutrapport.

Hur styrs myndigheterna?

Den numera nedlagda Integrationspolitiska kommittén gav i mars 2006 Score (Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor) i uppdrag att belysa vilka insatser myndigheter genomför för att försöka leva upp till de integrationspolitiska målen, samt vilka hinder myndigheter stöter på i detta arbete. I uppdraget ingick också att ta fram förslag på åtgärder som kan lösa problemen. Rapporten Myndigheterna och integrationspolitiken blev klar i november 2006 men publicerades aldrig som en officiell statlig utredning.

Otydlighet och rädsla

Studier av integrationspolitiken har, enligt utredningen, visat att myndigheterna inte vågar, vill eller kan ta egna initiativ utifrån mål och föreskrifter, och att man tycks vänta på tydligare och mer riktade instruktioner. Förordningen om statliga myndigheters ansvar för genomförandet av integrationspolitiken (1986:856) får därför inte avsedd effekt. Istället väntar myndigheterna på öronmärkta pengar och tydliga beställningar. Utredarna menar också att mål- och resultatstyrningen passiviserar myndigheterna, genom att mer eller mindre direkt säga att de inte får agera utan klartecken uppifrån, något som knappast främjar kreativitet eller initiativtagande.

En viktig förklaring till myndigheternas oförmåga att ta hänsyn till integrationspolitikens mål är att regeringen (och riksdagen) inte varit tydlig med vad man konkret förväntar sig av myndigheterna. Flera myndigheter har svårt att omsätta målen till praktisk verksamhet. De begrepp - etnicitet, kultur, mångfald och demokrati - som används i de integrationspolitiska målen, är alltför vida och otydliga. De myndigheter som mer framgångsrikt bedriver integrationspolitiskt arbete får sällan möjligheter eller resurser att sprida sina erfarenheter till andra myndigheter. Det finns för få arenor för myndigheterna att lära sig av varandra.

Utredningen menar vidare att det saknas samlande och utpekade krafter i både Regeringskansli och statsförvaltning för att samordna initiativ och kunskapsspridning om integrationspolitiskt arbete. Integrationsverkets rapporter och informationsspridning har möjligen haft effekt på samhällsmedborgarnas kunskaper om integrationspolitikens måluppfyllelse, men har bara i få fall varit till nytta för de olika myndigheterna. Den enhet för integration och mångfald som varit placerad på Justitiedepartementet har inte haft resurser nog för att utgöra det expertstöd som myndigheterna efterfrågar. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering har i sin granskning av de statliga myndigheternas arbete med att motverka diskriminering valt att mer lägga fokus på brister och kritik och mindre på kunskapsspridning och utbildning.

Förslag och rekommendationer

• Regeringen måste bli tydligare i sin beställning gentemot myndigheterna när det gäller de integrationspolitiska målen.
• Regleringsbrev och styrdokument måste bli mer handlingsföreskrivande, och om inte regeringen delar ut särskilda uppdrag, bör man explicit precisera vilka åtgärder myndigheterna, alla eller särskilt utvalda, ska vidta och vilka resultat man ska nå.
• Regeringen måste sätta större press på myndighetsledningarna genom att kräva ledningarnas aktiva deltagande i processerna bakom myndigheternas integrationspolitiska arbete.
• Om regeringens strävan är att de integrationspolitiska målen ska genomsyra den statliga verksamheten i alla dess delar, krävs – liksom för miljö- och jämställdhetspolitiken och flera andra tvärgående politikområden – dels en samlande och departementsövergripande enhet i Regeringskansliet, dels en särskild myndighet.
• Båda dessa institutioner bör ges ett uttalat ansvar att samordna initiativ, förmedla kunskap och metoder.  De ska också bistå andra myndigheter med råd och stöd. Härigenom skulle mer fasta former för lärande över myndighetsgränserna kunna byggas in.
• Utredningen föreslår också vissa insatser av mer begränsad karaktär. Bland annat att kravet på svenskt medborgarskap vid anställning i försvaret ska tas bort, att en för statsförvaltningen gemensam handlingsplan för alla diskrimineringsgrunder och likabehandling ska införas samt att höja kunskapen om de integrationspolitiska målen, och de krav målen ställer på myndigheterna som arbetsgivare, genom särskilda utbildningssatsningar.

Henrik Emilsson, henrik.emilsson@temaasyl.se