Stora skillnader i prestationer för elever med utländsk bakgrund i olika länder

Mest framgångsrika när det gäller invandrares skolgång är Kanada och Australien där såväl invandrare som deras barn klarar sig lika bra som andra elever.

Barn till utrikes födda klarar sig däremot bättre

Med tanke på de dåliga resultaten för invandrare är det glädjande att barn till invandrare klarar sig så pass mycket bättre. Skillnaden mellan inrikes födda med svensk och utländsk bakgrund är 40 poäng. Det är visserligen mycket, men det gör Sverige till det land där andragenerationen gör störst framsteg, jämfört med förstagenerationsinvandrare. Tar man hänsyn till föräldrarnas utbildningsnivå och socioekonomiska bakgrund minskar skillnaderna ytterligare. Samtidigt motsvarar de 40 poängen som skiljer grupperna en helt årskurs, vilket är oroväckande i sig. Det är inte självklart att det går bättre för andra generationens invandrare. I Tyskland och Danmark presterar t.ex. andra- generationsinvandrare sämre i matematik än de som själva invandrat. Andragenerationsinvandrare i Tyskland är, som 15-åringar, i genomsnitt hela tre årskurser efter andra generationens invandrare i Kanada.

Vad leder till bra skolresultat för elever med utländsk bakgrund?

Tre olika artiklar utgivna av den Transatlantiska arbetsgruppen för invandring och integration tar upp frågan hur utbildningssystemet bör utformas för att elever med utländsk bakgrund ska prestera maximalt utifrån förutsättningarna.

Bra med tidig daghemsverksamhet

Paul Lesemans artikel, Early education for immigrant children, menar att tidig vistelse på daghem med utvecklad pedagogik och utbildade lärare kan uppväga de sämre förutsättningar som barn med utländsk bakgrund ofta har. Det allra mest effektiva är enligt Leseman institutionella lösningar där man blandar barnfokuserade utbildningsaktiviteter med stort inslag av föräldradeltagande. Hembaserad eller familjebaserad verksamhet har visat sig mindre effektiv. Leseman pekar ut Sverige, Danmark och Finland som föredömen – länder där en stor andel barn med utländsk bakgrund mellan 1-6 år går på daghem. Artikeln avslutas med tre policyrekommendationer:

• Det behövs ett system med pedagogisk verksamhet för barn till lågutbildade och etniska minoritetsfamiljer.
• Tidiga utbildningsmöjligheter ger bra resultat.
• Det mest effektiva är institutioner med barnen i centrum med som samtidigt stödjer familjer och är integrerade med det övriga utbildningssystemet.

Sen selektion och lärlingssystem

Maurice Crul tar upp frågan om hur skolsystemet bör organiseras för att barn till invandrare ska lyckas med utbildning i artikeln Pathways to success for the childen of immigrants. I många länder är invandrare lågt utbildade och deras barn måste göra en bättre utbildningskarriär för att kunna lyckas på arbetsmarknaden. Det är ett problem eftersom föräldrarnas utbildningsnivå ofta överförs till barnen. Men bakgrunden avgör inte allt. Crul visar att barn till turkiska invandrare lyckas olika bra i de olika skolsystemen. Crul menar därför att länderna i Europa har mycket att lära av varandra.

I Tyskland och Österrike befinner sig majoriteten av eleverna med turkisk bakgrund  i lärlingsutbildning och få läser teoretiska ämnen. I Belgien, Nederländerna och Frankrike är det fler som läser teoretiska ämnen, men de har samtidigt betydligt fler avhopp.

En stor skillnad är att majoriteten av eleverna med turkisk bakgrund i Frankrike och Belgien börjar sin utbildning när de är två/tre år (förskola) medan de i Tyskland och Österrike ofta inte börjar förrän de är 6 år. Tyskland och Österrike har också betydligt färre lärarledda timmar. Det är alltså inte överraskande, enligt Crul, att det i Frankrike är fler som går vidare till universitet eftersom de får både en tidigare skolstart och mer utbildning.

Frankrike har också senare utbildningsselektion. I Tyskland och Österrike delas eleverna upp när de är 10 år och i Nederländerna när de är 12. Det försvårar för elever med utländsk bakgrund som inte hinner komma ikapp sina kamrater innan de ska göra utbildningsval. Samtidigt är lärlingssystemen bra eftersom det gör övergången från skola till arbete smidigare. Tyskland och Österrike har också mycket lägre arbetslöshet för andra generationens turkar.

Utifrån artikeln kan man dra två policyslutsatser:

• Sen selektion inom skolväsendet gynnar elever som har dåliga språkkunskaper när de börjar skolan.
• Lärlingssystem minskar antalet avhopp och förenklar inträdet på arbetsmarknaden.

Särskilda stödprogram för språkutveckling

Den tredje artikeln från den transatlantiska arbetsgruppen handlar om hur man kan gynna elevernas språkutveckling: Gayle Christensen och Petra Stanat  - Language policies and practices for helping immigrants and second-generation students succeed.

Författarna redogör för forskning som visar att elever som inte talar undervisningsspråket hemma i genomsnitt är ett år efter övriga elever när de är 15 år. Invandrare som pratar undervisningsspråket hemma är ett halvt år efter.

Christensen och Stanat lyfter fram Kanada, Australien och Sverige som tre länder som arbetar bra med att främja det nya modersmålet/svenska som andraspråk. Kanada och Australien är också goda exempel på att eleverna lyckas bra i skolan och Sverige räknas till de framgångsrika länderna eftersom barn till invandrare klarar sig bättre än ”första generationens invandrare” i skolan. De framgångsfaktorer som pekas ut är att ge extra stöd för språkinlärning av elever med utländsk bakgrund och att ha lärare som är utbildade i andraspråk.

En intressant synpunkt, som är intressant i det svenska fallet, är att författarna konstaterar att det inte finns stöd för hypotesen att det krävs bra kunskap i modersmålet för att lära sig andraspråk. Modersmålsundervisning kan ha ett värde i sig, men påverkar enligt författarna inte möjligheterna att lära sig undervisningsspråket.

Henrik Emilsson, henrik.emilsson@temaasyl.se