Den svenska journalisten Anna-Karin Florén har träffat och intervjuat Aminatu Jalloh i Hamburg om hennes liv i oviss väntan. Hon har också talat med Louis Henri Seukwa, vars avhandling i början på nästa år kommer att publiceras på engelska under titeln The Ingrained Art of Survival.

– Jag vet inte vad jag ska säga… Man lever, men man andas inte, man är inte fri… Det är en känsla av skam. Ofta ljuger jag om varför jag inte jobbar, säger Aminatu Jalloh.

Elva år gammal lämnade Aminatu Jalloh ett krigshärjat Sierra Leone. Som ensamkommande flyktingbarn från ett land i krig kunde hon inte skickas tillbaka. I väntan på fred, och att hon skulle bli myndig, fick Aminatu Jalloh så kallad toleransstatus.

Toleransstatus, eller Duldung på tyska, ges till flyktingar som inte lever upp till kraven för flyktingstatus, men som inte heller kan skickas tillbaka omedelbart av olika skäl, som till exempel oroligheter i hemlandet.

En asylsökande med toleransstatus har i Tyskland varken arbetstillstånd eller uppehållstillstånd, och har mycket begränsad rätt att studera efter skolpliktsåldern, 16 år. De tolererade kan deporteras utan förvarning och har inte rätt att lämna delstaten.

Idag är Aminatu Jalloh 18 år och har fortfarande toleransstatus.

– Folk klagar på invandrare, men vad ska jag göra. Jag vill inte leva på socialbidrag. Och hur kan vi vara förebilder för våra barn? frågar hon.

Mottagarlandet ett fängelse, en öppen anstalt

Louis Henri Seukwas avhandling, Habitus der Überlebenskunst, speglar förbindelsen mellan kompetens och migration genom erfarenheterna hos ensamkommande unga afrikanska flyktingar i Hamburg. Studien bygger på djupintervjuer med ungdomar som skapat egna överlevnadsstrategier för att klara livet i exil. I avhandlingen blir deras vittnesmål exempel på systemets främlingsskapande strukturer och mekanismer av förtryck.

– Att leva med Duldung betyder att livet är begränsat till enbart de mest basala funktionerna. Ungdomarna berövas framtidsmöjligheter och framtidsdrömmar. Mottagarlandet blir ett fängelse, en öppen anstalt, säger Seukwa.

Efter en tid på barnhem placerades Aminatu Jalloh i fosterhem. Familjen behandlade henne så illa att polisen kopplades in. Åren i grundskolan präglades av mobbing och rasism. På den följande yrkesskolan blev hon avstängd, den arbetsplatsförlagda praktiken krävde arbetstillstånd.
 
– Jag började på en yrkesskola för att bli kock och praktiserade på en afrikansk restaurang. Det var det enda som gick bra under min skoltid, tills det visade sig att jag inte hade rätt att vara där. Jag tyckte om att laga mat innan jag kom hit. Det var vad jag ofta gjorde hemma i Sierra Leone.

Efter år av misslyckade utbildningsförsök fick Aminatu Jalloh möjlighet att delta i ett Equalprojekt, Utvecklingspartnerskapet Fluchtort Hamburg.

– Equal var som att få en ny familj, där träffade jag människor som kom från olika länder.

Genom utvecklingspartnerskapet i Hamburg kunde Aminatu Jalloh prova olika yrken, data, matlagning, jobba i affär, frisör och sömnad och delta i en kurs i entreprenörskap. Men med toleransstatus är framtiden oviss.

Enligt Seukwa har Equalprogrammet för första gången gett asylsökande i Tyskland möjlighet att delta i utbildningsprogram utan att begränsas av landets mycket strikta regler för asylmottagande. Han menar att partnerskapet Fluchtort Hamburg tydliggjort bristen på politisk vilja att öppna utbildningsmarknaden, och i förlängningen arbetsmarknaden för flyktingar.

Men intervjuerna i Habitus der Überlebenskunst visar att flyktingarna inte låter sig förvandlas till resignerade offer, även om det ofta känns hopplöst. Istället använder de sin kreativitet för att klara sig, den kreativitet och de överlevnadsstrategier som de använt i sina hemländer där omständigheterna lärt dem att leva under svåra förhållanden.

– Hur väl en ung flykting hittar utbildningsvägar är upp till personens egen förmåga. Samhället erbjuder ingen hjälp. Tvärtom, ungdomarnas ambitioner motarbetas genom lagstiftningen som omgärdar toleransstatusen, säger Seukwa.

Många asylsökande har läst flera terminer och hoppas få permanent uppehållstillstånd så snart de är färdiga med studierna och kan skaffa ett jobb. För att få permanent uppehållstillstånd måste man ha en inkomst på minst 1 000 euro i månaden och det är nästan omöjligt som student.

Europa förlorar på etnocentrisk kompetensuppfattning

– Det kan knappast ligga i någons intresse att försena eller förhindra en utbildnings- eller integrationsprocess, sett ur ett rent ekonomisk perspektiv. Västländerna har en åldrande befolkning och behöver invandrad arbetskraft för att kunna bevara välfärden. Men de asylsökande ungdomarna kan bara spela en sådan roll om de ges möjligheter till studier och arbete, säger Seukwa.

– Istället väljer västländerna att uppmuntra kvalificerade personer att invandra från Afrika, vilket leder till ”brain drain”. Konsekvenserna av ett sådant politiskt tänkande är moraliskt betänkliga.

Seukwa anser att den negativa och stigmatiserade bild av ”Afrika” och ”afrikaner” som präglar väst, gör oss blinda för den kompetens ungdomarna faktiskt har med sig, även om de har en svag skolbakgrund, och att detta också skapar problem för utbildningssystemet.

Kompetens formas i en kulturell kontext. I den verklighet ungdomarna är uppväxta i, har akademisk kunskap inget värde. Däremot får de en ”utbildning” i den informella sektorn, som gör att de överlever i vardagen. De har en form av kompetens som går utöver vad vi brukar lägga i begreppet – men som blir deras styrka också här.

Anna-Karin Florén, annakarin@extractstockholm.se