Sjukvård till asylsökande i EU - en jämförande studie

Enligt EU:s direktiv om miniminormer för mottagande skall asylsökande ges tillgång till sjukvård på likvärdiga villkor i samtliga medlemsstater. I en nyligen publicerad jämförande studie om sjukvård till asylsökande i EU:s medlemsstater konstaterar tre danska forskare vid Köpenhamns universitet dock att skillnaderna mellan länderna fortfarande är mycket stora.

I drygt hälften av medlemsstaterna har asylsökande tillgång till sjukvård på samma villkor som landets egna medborgare; i övriga fall – bland annat Sverige – har de endast tillgång till begränsad sjukvård. I många av de medlemsstater som formellt uppfyller miniminormerna kan det också finnas en rad praktiska hinder för asylsökande att få del av den sjukvård som erbjuds.

Omfattande studie
Studien, som genomförts av tre danska forskare vid Institute for Public Health, Köpenhamns universitet, bygger på en enkät till ministerier/departement och frivilligorganisationer. Svar erhölls från samtliga medlemsstater utom Portugal. I ytterligare något fall var svaren oklara/tvetydiga, varför endast 23 svar bedömts som fullt tillförlitliga. Genom att vända sig till både statliga och icke-statliga aktörer försäkrade man sig om en mera nyanserad bild av situationen. Skillnaderna mellan svaren från respektive aktör var dock små.

Frågorna gällde medicinsk s k screening av asylsökande (hälsosamtal/hälsoundersökning) och tillgång till sjukvård respektive specialistvård (för traumatiserade asylsökande), dvs vård i enlighet med artiklarna 9, 13, 15 och 20 i mottagandedirektivet.

Vad gäller medicinsk screening/hälsoundersökning erbjuds sådan i 19 av 23 medlemsstater; i fem av dessa var hälsoundersökning obligatorisk. Psykisk hälsa undersöktes endast i ett fåtal fall.

Begränsningar finns…
Tio av 23 medlemsstater hade begränsningar vad gäller asylsökandes tillgång till sjukvård, däribland Sverige.  I länder som Storbritannien, Italien, Nederländerna och Belgien finns inga begränsningar; alla länder som enligt WHO rankas högre än Sverige när det gäller hälso- och sjukvårdsystemets prestationer (World Health Report. Health Systems: Improving Performances. Genève 2000).

…och en svensk tolkning
I EU:s direktiv anges att miniminormerna gäller ”nödvändig hälso- och sjukvård som åtminstone skall innefatta akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar” – vilket i Sverige tolkats som ”…omedelbar vård…och vård som inte kan anstå.” Formuleringen ger ett stort tolkningsutrymme och i Sveriges fall har EU-kommissionen krävt att de asylsökandes rätt till sjukvård blir lagstadgad, vilket inte är fallet idag.

Att begränsa asylsökandes tillgång till sjukvård till enbart akutvård kan vara kontraproduktivt, enligt forskarna.  Ofta ackumuleras hälsoproblemen under de långa väntetiderna, något som kan leda till mycket kostsam behandling och sjukhusvård.

Praktiska problem…
I undersökningen har man, förutom legala begräsningar, kunnat konstatera en rad praktiska hinder för asylsökandes att få tillgång till sjukvård.  Till dessa hör bristande information till de asylsökande om hur sjukvårdsystemen fungerar, svårigheter att erhålla tolkhjälp, kulturella hinder i form av avvikande syn på sjukdom och vård och  s k strukturella hinder, dvs att sjukvårdssystemen var illa anpassade till de asylsökandes specifika behov.

…och lösningar
Enligt studien är tidiga och förebyggande insatser inom hälso- och sjukvård angelägna, både ur den enskilde asylsökandes och samhällets perspektiv. Tillgång till  – och till asylsökandes specifika vårdbehov anpassad – hälso- och sjukvård är kostnadseffektiv, enligt studien. Språkliga och kulturella hinder i kommunikationen mellan asylsökande och vården bör undanröjas och informationen om hur sjukvården fungerar bör anpassas och ges till de asylsökande genom  mottagandesystemen.

NTG-asyl har genom Utvecklingspartnerskapet ReKOMP kunnat presentera en rad innovativa lösningar som svarar mot de asylsökandes behov av en anpassad hälso- och sjukvård.  Konceptet Hälsokommunikatörerna (och deras motsvarighet Sprach- und Kulturmittlerinnen, språk- och kulturmediatörer, i Utvecklingspartnerskapet SPUK i Osnabrück i Tyskland) fungerar som den viktiga länk mellan asylsökande och sjukvård som efterlyses i rapporten. Konceptet har via det transnationella partnerskapet Aspire och den Europeiska temagruppens arbete också kunnat presenteras och vidareföras på EU-nivå.