Önskade och oönskade invandrare – GCIM:s rapport om migration i en global värld

FN:s globala kommission om internationell migration (GCMI) har nyligen presenterat en ny rapport, Migration in an interconnected world: New Directions for Action. I rapporten finns – förutom de brett anlagda beskrivningarna och analyserna av de globala migrationsfrågorna -  en välskriven och intressant studie om invandringen till Europa och den gemensamma europeiska asyl- och migrationspolitiken. I studien, Migration in Europe, konstaterar författaren, Christina Boswell från Hamburg Institute of International Economics, att det finns en allt tydligare skiljelinje mellan ”önskade” invandrare – som rekryteras via reguljära program och som omedelbart kan bidra till kompetensförsörjning och ekonomisk tillväxt – och ”oönskade” invandrare, dvs asylsökande, flyktingar och illegala invandrare.

Europa allt viktigare som invandringsregion
Invandringen till Europa har ökat betydligt de senaste decennierna och regionen är på god väg att gå om Nordamerika som den viktigaste invandringsregionen i världen. Europa hade enligt IOM år 2003 drygt 56 miljoner invandrare, Nordamerika 40,8 miljoner. Trots – eller kanske snarare på grund av? - ett ökande invandringstryck förefaller de europeiska regeringarna emellertid inte kunna hantera frågorna politiskt, enligt Christina Boswell. Många regeringar viker sig för populistiska krav på en större restriktivitet vad gäller invandring och för en ofta oreflekterad assimilationspolitik.

Å andra sidan finns en vilja i Europa att samarbeta kring frågor om asyl, invandring och integrationspolitik -  tack vare EU. Det finns också goda exempel på hur man tillsammans kunnat finna lösningar på några av de svåra frågorna i samband med utvidgningen och Balkankonflikten.

Mixed flows – och ökad irreguljär invandring
Migrationens sammansättning har förändrats över tid, konstateras i rapporten. Arbetskraftsinvandringen har ökat, medan anhörig- och flyktinginvandringen varit relativt konstant. S k cirkulär migration (kortare uppehåll för arbete i flera länder) är också vanligare och, som ett relativt nytt inslag i många länder (bl a Sverige),  irreguljär invandring eller illegal vistelse efter att tidsbegränsade uppehållstillstånd upphört eller asylansökan avslagits. Antalet irreguljära invandrare till EU uppskattas till i genomsnitt omkring 500 000 årligen; i Italien beräknades antalet illegala invandrare år 2001 vara 800 000, i Tyskland 500 000, i Frankrike 300 000 och i Storbritannien 200 000.

Restriktivare asylpolitik?
Enligt Boswell har de europeiska staternas asylpolitik blivit alltmer restriktiv - ”Since the early 1980s, European states have pretty much exhausted the repertoire of feasible restrictions to asylum systems – short of outright abandonment of the 1951 Geneva Convention” – bland annat genom inskränkningar i mottagande- och bidragssystem.

En för asylsystemets trovärdighet negativ konsekvens är också det faktum att de flesta asylsökande är beroende av människosmugglare för sin inresa till Europa; endast de asylsökande med tillräckliga ekonomiska resurser kan använda sig av smugglare, ej alltid de som har de starkaste asylskälen.

Olika syn på integration
I efterkrigstidens Europa har tre olika synsätt på integration av invandrare utvecklats enligt Boswell:

- multikulturalism, dvs tolerans för kulturell och religiös mångfald (exempel Sverige, tidigare Nederländerna, Danmark)
- socialt medborgarskap, dvs vissa sociala och ekonomiska rättigheter, dock utan medborgarskap (Tyskland)
- assimilation – som varande en förutsättning för fullt medborgarskap (exempel: Frankrike).

Boswell berör också den relativt nyligen presenterade (och förstärkta) gemensamma europeiska integrationspolitiken och pekar på den ambivalens som finns från EU-kommissionens sida: å ena sidan är en ökad harmonisering/konvergens är angelägen (uttryckt bl a i de gemensamma grundprinciperna för integration, CBP, Common Basic Principles for Integration), å andra sidan bejakas en mångfald (!) av förhållningsssätt och policies i medlemsstaterna vad gäller integration av s k tredjelandsmedborgare. På området saknas – jämfört med migrationskontroll och asylpolitik – incitament för medlemsstaterna att utveckla gemensamma policies eller riktlinjer, konkluderar Boswell.

Europeiskt samarbete – och regressiv harmonisering?
Sedan 1990-talet pågår inom EU ett intensivt arbete för en harmonisering av asyl-, migrations- och integrationspolitik: Amsterdamfördraget 1997 och rådsmötena i Tammerfors 1999 och Haag 2004  är några viktiga milstolpar i detta arbete.  Enligt Boswell har harmoniseringen t ex förbättrat mottagandevillkor för asylsökande i de länder som tidigare haft mycket bristfälliga system, däremot har den i andra fall haft motsatt effekt, dvs medfört ett närmande till en minimistandard och därmed ett mindre generöst mottagandesystem – s k regressiv harmonisering.

Europeiska flyktingfonden, vars syfte bland annat är att förbättra och höja kvalitén på asylmottagande, har också till uppgift att understödja en rättvisare fördelning av asylsökande mellan medlemsstaterna. Problemet har dock i viss mån varit, enligt Boswell, att länder med ett förhållandevis väl utbyggt mottagandesystem, fått merparten av utvecklingsmedlen (eftersom de fördelas efter antalet asylsökande), medan länder med bristfälliga system – och få asylsökande – erhållit otillräckligt med medel för en uppbyggnad av en kvalitativt acceptabel mottagning.