Många frågor – färre svar: Rapport från regeringens nationella samordnare om barn med uppgivenhetssymptom

Regeringens nationella samordnare Marie Hessle har lagt fram en första delrapport om asylsökande barn med uppgivenhetssymptom (depressiva devitaliseringstillstånd). Rapporten avser att i första hand ge en kvantitativ bild av förekomsten av symptomet, redovisa den nationella och internationella kunskapsnivån och forskningsläget samt de drabbade barnens psykosociala tillstånd.

Enligt Hessle är syftet med rapporten inte att tillhandahålla rekommendationer för hur problemet skall lösas, varken ur ett vårdperspektiv eller ur ett asyl/migrationspolitiskt perspektiv. Tillvägagångssättet har varit en genomgång av nationell och internationell forskning, enkäter till barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige samt en enkät till migrationsmyndigheter, sjukvårdsmyndigheter och frivilligorganisationer i sju andra länder.

Studien avsåg att besvara flera frågor:

- Vad säger forskningen om tillståndet hos de asylsökande barnen med uppgivenhetssymptom?
- Förekommer problemet i andra europeiska länder
- Vilka är de drabbade barnen: antal, ålder, kön, nationalitet?
- Hur ser sjukdomsbild och sjukdomsförlopp ut?
- Vilken hjälp har barnen fått? Vilka effekter har hjälpinsatserna haft?
- Hur ser familjebilden ut? Hur mår föräldrarna? Hur var deras psykosomatiska hälsotillstånd före och efter ankomsten till Sverige?
- Var befinner sig barnen i asylprocessen?

En rad faktorer försvårade arbetet enligt undersökarna:

- osäkerhet vad gäller definitioner,
- problemets komplexitet,
- stora variationer i problemets uttrycksformer hos olika barn under olika perioder,
- barnens och familjernas legala status.

Svarsfrekvensen från den nationella enkäten var mycket god, i studien talas om ”…den enorma hörsamhet som landets BUP-mottagningar (Barn- och ungdomspsykiatrin) visade…”. Samtidigt fanns uppenbara problem i frågeställningarna och tolkningen av svaren: ”Bland våra respondenter finns vitt skilda tolkningar av den symptombild vi inkluderat…en del har rapporterat ett barn utan att lyckas kryssa i ett enda symptom…”. Enligt rapporten ”…vittnar detta om vårdgivarnas behov av kunskap som grund för det viktiga behandlingsarbetet med dessa barn.”.

Den europeiska kartläggningen, som skulle omfatta sju länder, har hittills givit alltför få svar för att man med säkerhet skall kunna bedöma förekomsten av problemet utanför Sverige, enligt rapporten.  Svar har inkommit endast från fyra av de sju länderna: Tyskland, Nederländerna, Norge och Finland. Få fall av uppgivenhetssymptom enligt den givna definitionen har rapporterats: två respektive fem från Norge (olika uppgiftslämnare) och fyra från Finland (varav tre har flyttat från Sverige till Finland). Övriga länder har ej svarat.

Omfattning och problembild
Förhållandevis flest fall har rapporterats från Stockholm, Västra Götalandsregionen och Norrbotten (153, 53  respektive 38). Även i Jönköpings, Skåne, Värmlands och Örebro län har ett större antal rapporterade fall. Sammanlagt har 409 fall rapporterats (354 vid undersökningens avslutande), varav 160 fortfarande är under behandling. 108 (30 procent) har fått uppehållstillstånd, 53 (15 procent) har fått avvisningsbeslut och 32 barn lever/har levt gömda med sina familjer. Merparten av barnen kommer från forna Sovjetunionen, 61 procent, och från forna Jugoslavien, 26 procent. En klar överrepresentation finns av barn från två särskilt utsatta minoritetsgrupper i Centralasien och Kaukasus. De flesta är mellan åtta och 15 år gamla, könsfördelningen i stort sett jämn. I rapporten finns referat och resonemang utifrån beskrivningar och analyser av liknande tillstånd hos barn, både i Sverige och andra länder. Flera referenser finns också till både internationella och nationella auktoriteter på området, bland andra professor Bryan Lask från Storbritannien och överläkare Göran Bodegård, verksam vid Karolinska Sjukhuset i Stockholm.

Bodegård, som bland annat medverkade vid NTG-asyl seminarium hösten 2004 om Oviss väntan, har enligt rapporten pekat på den svenska asyl/migrationsbyråkratins destruktiva påverkan på barnens hälsa. I övrigt finns i rapporten ingen bedömning av sjukdomsförloppet relaterat till om barnen/familjen erhållit uppehållstillstånd eller deras legala status i övrigt.

Fördjupningssstudie behövs
Den nu publicerade studien är den första avrapporteringen av den nationella samordnarens uppdrag. Inför fördjupningsstudien är bland andra följande frågor aktuella:
- Varför förekommer problemet först under 2000-talet?
- Varför denna stora omfattning av fall i Sverige efter 2002?
- Varför drabbas enbart asylsökande barn i Sverige?
- Varför drabbas i huvudsak barn från vissa geografiska områden?

NTG-asyls kommentar: Frågorna är relevanta; någon formulering kan dock tyckas bygga på slutsatser som inte har direkt stöd i den nu föreliggande rapporten. En bredare ansats, där även andra discipliner ingår, förefaller också angelägen inför djupstudien. Problemet är i första hand medicinskt: hur skall barnen vårdas för att bli friska – men har omfattande politiska implikationer.

Bryan Lasks artikel om Pervasive Refusal Syndrome - genomgripande vägran-syndrom
Professor Bryan Lask från Storbritannien är en av de få medicinska auktoriteterna när det gäller det som i Sverige kommit att kallas uppgivenhetssyndrom hos traumatiserade, asylsökande barn.  I en artikel publicerad förra året beskriver Lask ett antal fall med vad han kallar Pervasive refusal syndrome - genomgripande vägran-syndrom.  Enligt Lask innefattar syndromet olika grader av vägran/tillbakadragande från livsuppehållande och sociala funktioner som leder till allvarliga och livshotande tillstånd hos patienterna, i Lasks fall mestadeles flickor mellan åtta och 15 år. Enligt Lask behöver frågan om orsaker till och behandling av sjukdomstillståndet ytterligare utredas.