Vidarebosättning av flyktingar - en gemensam europeisk fråga

Den internationella katolska migrationskommissionen (ICMC) har nyligen gett ut en omfattande guide till arbetet med vidarebosättning i Europa, Welcome to Europe. Rapporten ger en översikt av alla delar av arbetet med vidarebosättning eller s k kvotflyktingar. Vidarebosättning sker i nära samarbete med FN:s flyktingorgan UNHCR och gäller personer som tvingats lämna sina länder och saknar förutsättningar att återvända till ursprungslandet eller att stanna i landet till vilket de flytt.

Vidarebosättning – en prioriterad del av Europasamarbetet

Vidarebosättning är en viktig del av den gemensamma asyl- och flyktingpolitik som utvecklas inom EU-samarbetet. UNHCR och ICMC påpekar i rapporten att det är en välkommen utveckling, men att det inte bör ersätta utan komplettera det skydd som asylsökande har rätt till. Än så länge är dock volymen av vidarebosatta flyktingar till Europa liten. För närvarande är sju medlemsstater (Danmark, Finland, Irland, Nederländerna, Portugal, Sverige och Storbritannien) och två andra europeiska länder (Norge och Island) involverade i arbetet. UNHCR hoppas att intresset för vidarebosättning ska öka i och med att EU:s tredje Flyktingfond finansiellt stödjer arbetet.

Den stora majoriteten av de 70 000 flyktingar som vidarebosätts årligen, över 90 procent, tas emot i tre länder: Australien, Kanada och USA. År 2006 tog USA emot 41 300, Australien 13 400 och Kanada 10 700. Sverige är fjärde största mottagarland med 2 400 personer år 2006. Till Europa kommer årligen omkring 5500 flyktingar genom vidarebosättning.

Flyktingfonden - ett viktigt instrument för att utveckla vidarebosättningen i Europa

EU-Kommissionen, UNHCR och många frivilligorganisationer i Europa efterlyser ett större europeiskt engagemang för vidarebosättning. Europeiska flyktingfonden kan genom stöd till utvecklingsprojekt stärka detta engagemang. Under programperioden 2008-2013 (tredje flyktingfonden) avsätts särskilda medel för vidarebosättning. Flyktingfonden kommer att kunna stödja en rad aktiviteter, från att etablera nationella vidarebosättningsprogram, uttagning av flyktingar till mottagning av flyktingarna i deras nya hemländer. Medlemsstaterna erhåller 4000 euro inom ramen för flyktingfonden för varje vidarebosatt flykting. För Sveriges del betyder det att upp till 50 miljoner kronor från fonden kan avsättas för projekt på området under 2008.

Integrationskriterier – en omdebatterad fråga

Varje lands verksamhet med vidarebosättning redovisas i rapporten – från uttagningsresor till mottagning och integration av kvotflyktingarna. En omdebatterad fråga är om länderna bör ta hänsyn till flyktingarnas integrationspotential vid uttagningen. I rapporten konstateras att de flesta länderna följer riktlinjerna från UNHCR om uttagning, men att s k integrationskriterier blir vanligare. Till exempel har Danmark infört "integrationspotential" som en del i sin lagstiftning om vidarebosättning. Andra länder, som Finland och Storbritannien, undviker att ta emot stora familjer på grund av svårigheter att hitta lämpliga bostäder. Det finns dock inga utredningar som hittills granskat hur integrationskriterier påverkar integrationen i de nya hemländerna. ICMC anser att det är viktigare att arbeta för ett gott mottagande.

De rekommenderar också orienteringskurser i kultur och samhällsfrågor för de flyktingar som är aktuella för vidarebosättning, anordnade av professionella utbildare och gärna i samarbete med redan etablerade  flyktingar.

Kvotflyktingar och integration

Det finns i Europa två olika modeller för mottagning av vidarebosatta flyktingar. Vissa länder, som Sverige, Danmark och Finland, behandlar kvotflyktingar som en del av den ordinarie mottagningen av flyktingar/invandrare. Flyktingarna placeras direkt i en mottagande kommun som förberett mottagandet. I den andra modellen har länderna, till exempel Nederländerna, byggt upp särskilda program för kvotflyktingar. I Nederländerna placeras flyktingarna inledningsvis i särskilda mottagningscenter där språkträning sker och en integrationsplan utarbetas för varje flykting. Först efter tre till sex månader flyttar flyktingarna gruppvis till en mottagningskommun. En centraliserad mottagning har fördelen att alla får samma information och likartat stöd och social service.

ICMC för i rapporten ett resonemang om några viktiga aspekter vad gäller introduktionsprogram för kvotflyktingar, bland annat om frivilligorganisationernas roll. Enligt ICMC är frivilligsektorns insatser av stor betydelse för ett gott mottagandet, men noterar att sådana insatser är ovanliga i de skandinaviska länderna. I rapporten diskuteras också frågan om en organiserad mottagning -  och därmed ett "överomhändertagande" -  av kvotflyktingar minskar deras förmåga att ta ett eget ansvar för sin integration.

Det behövs mer kunskap om kvotflyktingarnas integration

Bosättningen av kvotflyktingar syftar ofta till att geografiskt sprida flyktingarna över landet för att undvika koncentration till vissa kommuner. Ofta hamnar kvotflyktingarna i mindre kommuner långt ifrån storstäderna. Fördelen är att sådana kommuner kan specialisera sig på att ordna en god och anpassad mottagning. ICMC anser dock att det behövs bättre kunskaper och mer forskning för att förstå dynamiken när det gäller bosättningsstrategier, inklusive sekundärflyttningar, och hur dessa påverkar integrationen av kvotflyktingar.

I rapporten konstateras också att det saknas kunskaper och forskning i Europa om kvotflyktingarnas integration generellt. Man efterlyser mer kunskap om försörjningsstrategier och integration, särskilt vad gäller utsatta grupper och om sambanden mellan insatser och utfall i kvotflyktingarnas introduktionsprogram. Kunskapsbristerna beror enligt rapporten bl a på att det är svårt att utskilja kvotflyktinggruppen i statistiken. I Sveriges fall är det dock inget problem att särskilja kategorin i statistiken. Det kan emellertid vara svårt att jämföra statistik om integration på arbetsmarknaden mellan länder, eftersom det i vissa fall finns stora skillnader i grundförutsättningar.

Rapporten ger en utmärkt överblick av situationen i medlemsstaterna/Europa, men få praktiska råd, när det gäller vidarebosättning av flyktingar. Om vidarebosättning ska kunna få en ökad användning som ett flyktingpolitiskt instrument , vilket det finns planer på inom EU-samarbetet, behövs dock mer kunskaper och bättre beslutsunderlag.

Henrik Emilsson, henrik.emilsson@temaasyl.se