Att göra rätt saker – eller att göra saker rätt (I)

Statsvetaren Jessica Lindvert har i en intresseväckande och elegant genomförd granskning av den svenska arbetsmarknadspolitiken visat hur Arbetsmarknadsverket gått från en pragmatisk, flexibel, verklighetsförankrad och effektiv – förvisso ideologiskt präglad! -  kaderorganisation för förmedling av jobb till en av revisioner och kameral granskning dominerad, centralstyrd byråkrati.

En spännande historia

Arbetsmarknadsverkets historia har tidigare berättats av bl a statsvetaren Bo Rothstein i Den socialdemokratiska staten. Reformer och förvaltning inom svensk arbetsmarknads- och skolpolitik, en både spännande, fascinerande och lärorik avhandling om två svenska myndigheter – Arbetsmarknadsverket och Skolöverstyrelsen – och hur de lyckats respektive misslyckats med att genomföra sitt uppdrag.

Lindvert tar vid där Rothstein slutar – det begynnande 1980-talet och för oss därefter genom 1990-talskrisen och den klassiska svenska arbetsmarknadspolitikens kollaps fram till den period som hon kallar ”inspektionernas tidsålder” (age of inspection) eller ”granskningssamhället” (the audit society).

Från flexibilitetslogik till revisionslogik

Jämfört med andra svenska myndigheter fanns inom Arbetsmarknadsverket redan tidigt en mål- och resultatstyrningsmodell med decentraliserade beslutsbefogenheter. Det fanns med andra ord plats för en hög grad av flexibilitet och anpassning till lokala förhållanden. Man gjorde rätt saker – förmedlade jobb, bidrog till den geografiska och yrkesmässiga rörligheten, ”rustade den enskilde” och blev en viktig del i strukturrationaliseringen av svenskt näringsliv.

Efter massarbetslösheten och krisåren på 1990-talet ändrades förutsättningarna för arbetsmarknadspolitiken.   Vad Lindvert också pekar på är bl a korporatismens försvagning – t ex SAF:s utträde ur styrelser och nämnder – och, vilket är hennes huvudpoäng, uppkomsten av ett ”kameralt granskningsskrå”.

Nya målgrupper, avgränsningar och mätinstrument…

Krav på tydligt mätbara resultat, tillsammans med minskade resurser och ökade krav på uppföljning, har inom Arbetsmarknadsverket  i realiteten inneburit att de svagaste grupperna i alltmer begränsad omfattning får del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Om målet/kravet är att 70 procent av dem som genomgått arbetsmarknadsutbildning efter tre månader skall ha arbete efter utbildningen är det säkrast för tjänstemannen på arbetsförmedlingen att noga selektera deltagarna.

…för att uppnå ”rätt” resultat

Enligt Lindvert har den svenska mål- och resultatstyrningsmodellen sedan 1990-talets början betraktats som en modell för att komma tillrätta med överbelastning och ostyrbarhet . En traditionellt hierarkisk styrning (government) skulle ersättas med en nätverksbaserad (governance). I slutänden blev resultatet det motsatta – återreglering genom detaljerade målformuleringar, procedurregler och checklistor.

Att visa att man fullgör sina åtaganden på rätt sätt verkar bli allt viktigare, enligt Lindvert. Krav på intern kontrollerbarhet och utvecklingen av nya utvärderingsinstrument kan leda till att vissa, för den svenska arbetsmarknadspolitiken – och välfärdsmodellen – grundläggande mål åsidosätts. Det blir viktigare att ”göra saker rätt” än att ”göra rätt saker”.

Christian Råbergh, christian.rabergh@temaasyl.se