Ett transatlantiskt perspektiv på arbetsmarknadsintegration

Walter Nonneman, professor i ekonomi vid universitetet i Antwerpen, har skrivit en rapport om invandring och arbetsmarknad i Europa på uppdrag av The Transatlantic Task Force on Immigration and Integration (TTFII). (Walter Nonneman, European Immigration and the Labour Market, The Transatlantic Task Force on Immigration and Integration) TTFII är en arbetsgrupp av prominenta personer från Europa och USA med uppdrag att främja invandrares integration och samhällenas sociala sammanhållning på båda sidorna av Atlanten. I arbetsgruppen ingår bland annat Rita Süssmuth, före detta talman i det tyska parlamentet och Trevor Phillips, chef för Commission för Equality and Human Rights i Storbritannien.

Med ett transatlantiskt perspektiv reses delvis annorlunda frågor om integration än dem som brukar höras i den europeiska debatten. Det centrala i rapporten är arbetsmarknaden och dess funktionssätt. Nonneman menar att många europeiska länder är så låsta i tankesätt och traditioner att de inte kan erkänna eller se de stora problemen som finns på arbetsmarknaderna. Vissa delar av arbetsmarknadspolitiken är helt enkelt tabu att diskutera i politiska kretsar. De är dessa låsningar som hotar den europeiska ekonomin enligt Nonneman, inte invandringen som snarare är nödvändig för att smörja de stela europeiska arbetsmarknadsinstitutionerna.

Problem på den (nord)europeiska arbetsmarknaden

Arbetskraftens låga rörlighet är utmärkande för den europeiska arbetsmarknaden, som är djupt förankrad i gamla traditioner och ekonomiska strukturer. Vissa regioner har brist på arbetskraft medan andra har permanent hög arbetslöshet. Den låga rörligheten beror på kulturella faktorer och språkskillnader, men har också av politiska orsaker. Mobiliteten mellan länder i Europa har försvårats av olika staters system för socialförsäkringar och pensioner. En annan orsak som rapporten tar upp som förklaring för arbetstagarnas låga rörlighet är den sammanpressade lönestrukturen.

Centraliserade löneavtal har prisat ut stora delar av arbetskraften från arbetsmarknaden. Jobb som är typiska instegsjobb är allt mer sällsynta i (norra) Europa. Nonneman hävdar också att många europeiska länder subventionerar inaktivitet och arbetslöshet. Generösa långvariga bidrag, framförhandlade tidiga pensionsavgångar, föräldrapenning och bidrag för studieuppehåll lockar knappast till aktivt arbetssökande eller till att flytta dit arbetstillfällena finns. Låg sysselsättning för olika grupper av arbetstagare kan ofta, enligt rapporten, direkt hänföras till olika regleringar eller andra ingrepp på arbetsmarknaden. Det är t.ex. ingen slump att länder som Sverige, Belgien och Nederländerna har Europas friskaste men samtidigt mest sjukskrivna befolkning eller att Belgien har lägst andel av befolkningen som arbetar efter fyllda 50 år.

Arbetsmarknaden är, trots namnet, ingen reell marknad. Priset på arbetskraft bestäms inte av utbud och efterfrågan utan är resultatet av centrala förhandlingar mellan olika intressenter som arbetsgivarorganisationer och fackföreningar. Nivån på arbetslösheten har därför ingen direkt påverkan på lönerna och personer som vill ha ett arbete tillåts inte "prisa in" sig på arbetsmarknaden genom att erbjuda sin arbetskraft till lägre pris. Ett sådant system ger trygghet till dem som har arbete, men gör det svårt för dem som står utanför att ta sig in. Det leder också till att de som har arbete inte har något intresse av att hålla nere löneökningar för att på så sätt stimulera till ökad sysselsättning. Höga reallöneökningar kan därmed tillfalla dem som arbetar, trots permanent massarbetslöshet i det omgivande samhället. Belgien är ett exempel på detta fenomen, med en av Europas rikaste befolkningar, samtidigt som man har en stor permanent arbetslöshet i delar av landet, inte minst bland personer med utländsk bakgrund.

Den svarta ekonomin

Med höga skatter på arbete och en sammanpressad lönestruktur, som inte tar hänsyn till lokala och regionala skillnader, skapas en svart arbetsmarknad. En sådan miljö gör det lönsamt för såväl arbetstagare som arbetsgivare att bli en del av den grå eller svarta ekonomin. Det kan för nyanlända med begränsad erfarenhet vara det enda sättet att komma in på marknaden - och för företag i en lågproduktiv sektor att överleva.

Inom EU beräknas den svarta ekonomin omsätta 20 procent av BNP och omfatta 12 procent av de anställda. I Sverige är den svarta sektorn betydligt mindre. Enligt Nonneman finns här kulturella orsaker och en förhållandevis effektiv kontroll från arbetsgivare och fackföreningar. Den svarta ekonomin är dock antagligen mycket viktig för asylsökande och nyanlända invandrare för att kunna påverka sin ekonomiska situation, särskilt i städer som Malmö med såväl stor invandring som hög arbetslöshet.

Svårt att reformera arbetsmarknaden

För vissa grupper lönar det sig dåligt att arbeta och därför bör man, enligt Nonneman, inte vara överraskad att sysselsättningen följaktligen är låg. Äldre får fördelaktiga erbjudanden att lämna arbetsmarknaden och lågproduktiva arbeten, som är vanliga instegsjobb, hamnar utanför den vita arbetsmarknaden. De strukturella hindren på arbetsmarknaden är svåra att justera för politiker som vill vinna nästa val. Politiker talar hellre om satsningar på forskning och utveckling än Europas riktiga problem: lågt arbetsmarknadsdeltagande som ett resultat av en kontraproduktiv välfärdspolitik som kostar mycket i form av bortslösad ekonomisk och mänsklig potential.

Öppna gränser och mer rörlig arbetsmarknad

Enligt Nonneman är det orealistiskt att tro att den illegala/irreguljära invandringen till Europa kan reduceras eller kontrolleras. Migration är och kommer vara ett fenomen som måste hanteras – antingen på legal väg eller genom att länderna accepterar en fortsatt ökad illegal invandring. Budskapet i rapporten är att det inte är invandrarnas fel att många europeiska länder har en hög arbetslöshet, snarare tvärtom. Det är den invandrade befolkningen som är den mest rörliga och flyttar dit jobben finns. Den fortsatta framgången i det småländska företagarbältet hade knappast varit möjlig utan invandrarnas rörlighet inom Sverige. Den strukturella arbetslösheten i Europa kan inte lösas genom ett invandringsstopp. Budskapet från den transatlantiska arbetsgruppen för invandring och integration är tydligt: För en bättre integration och social sammanhållning i Europa behövs reformer på arbetsmarknaden, kombinerat med mer realistiska system för social trygghet.

Henrik Emilsson, henrik.emilsson@temaasyl.se