Sverige inifrån. Röster om etnisk diskriminering - ny rapport från Integrationspolitiska maktutredningen

Vilka erfarenheter finns om etnisk diskriminering, arbetsmarknad/arbetsliv, boende, skola/utbildning, politik, media, rättsväsende/polis och välfärdstjänster?

Det är frågan som regeringens utredare, Masoud Kamali, har ställt till 160 personer, representanter för invandrarorganisationer och boende i s k stigmatiserade områden, i de tre storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö.

Svaren bildar underlaget till de förslag till åtgärder som redovisas i en ny rapport från regeringens andra integrationspolitiska maktutredning.

I utredningens första rapport – Vi och dom - teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering  – lades den teoretiska grunden för fortsatta resonemang och analyser. Utgångspunkten är, som Tema asyl tidigare redovisat, att det i det svenska samhället finns en uppdelning i ett ”vi” och ett ”dem”. Denna uppdelning är också, som det heter, ”en förutsättning för integrationspolitikens existensberättigande och därmed en förklaring till dess misslyckande”. Enligt utredaren är det därför dags att ”…ändra fokus från ”de andra” till våra strukturer och institutionella sammanhang för att få kunskap om mekanismer som reproducerar etniska klyftor och en vi-och-dem ordning i samhället.”.

Ett viktigt underifrånperspektiv
De 160 informanterna har i sammankomster i s k fokusgrupper och hearings fått möjlighet att diskutera och besvara den inledande frågan. Det inte helt överraskande svaret som redovisas, är att många har erfarenheter av diskriminering. Genom att på detta sätt belysa den strukturella/institutionella diskrimineringen ”underifrån och upp”, genom de diskriminerades egna vittnesmål, skapas och accepteras en ny kunskap som hittills varit dold, enligt utredaren. Den svenska (och europeiska) integrationspolitiken är i sig en del av en diskriminerande struktur, eller som det heter: ”…många som erkänner förekomsten av diskrimineringen är själva en del av dess reproduktion.”

Motbild saknas
Som en motbild hade varit intressant att få del av erfarenheter från ”invandrare”/”personer med utländsk bakgrund” som inte anser sig diskriminerade och som av egen kraft skaffat sig arbete, försörjning och en position samhället. Vilka mekanismer ligger bakom deras lyckade integration? Har invandrar-/integrations-/anti-diskrimineringspolitiken varit stödjande eller hindrande? Vilken betydelse har nätverk och introduktionsinsatser från de egna landsmännen spelat? Kort sagt: vilka är politikens gränser och vilken roll har det egna initiativet och det egna ansvarstagandet?

Nygamla förslag
Under diskussionerna med informanterna framkom en rad förslag till åtgärder. Förslagen handlade dels om att visa på vägar för reellt inflytande åt dem som bor i s k marginaliserade och stigmatiserade områden, dels om arbetsmarknadsåtgärder för att motverka segregation genom  att ge företräde till anställning åt personer från dessa områden.

De s k Medborgarråden, som skall väljas genom demokratiska val, är tänkta att ge de diskriminerade en röst gentemot myndigheter (och politiker?), både på lokal och nationell nivå. Till sin konstruktion och sitt syfte påminner de i viss mån om de s k Invandrarråden som inrättades på många håll i Sverige under 1970- och 80-talen. Fortfarande finns råden kvar i många kommuner och regeringens invandrarråd (motsvarar utredningsförslagets ”nationella organ”) fortlever, nu under namnet Regeringens råd för etnisk jämlikhet och mångfald. I rådet finns åtskilliga nya och gamla invandrarorganisationer/grupper representerade. Tyvärr finns inga referenser eller kommentarer till det nu existerande systemet med inflytande från de aktuella grupperna. De konstitutionella (och tekniska!) komplikationerna med ett parallellt demokratiskt system förbigås också av utredaren.

Förslaget att ge företräde till anställningar till personer boende i marginaliserade och segregerade områden skall enligt utredaren inte ”….ses om någon form av positiv särbehandling, utan snarare som en åtgärd mot negativ särbehandling av boende i dessa områden.”

Vilket begrepp som används är kanske mindre viktigt; problemen med det praktiska genomförandet och effekterna av det nya förslaget - att ge vissa personer företräde på grund av etnicitet, boendeort, social tillhörighet etc - är naturligtvis snarlika de som finns i de olika former av positiv särbehandling som nu diskuteras eller redan existerar.