Den stora utmaningen – migration på lika villkor? Ny rapport från Globaliseringsrådet

Den internationella migrationen kommer att öka och bli allt mer dubbelriktad. Det är kärnan i rapporten Den stora utmaningen: Internationell migration i en globaliserad värld som fil dr Charlotta Hedberg och professor Bo Malmberg från Stockholms universitet har sammanställt på uppdrag av regeringens Globaliseringsråd. På knappa 80 sidor utforskas migrationens historia, nutid och framtid. Samtidig sätts migrationens påverkan på Sverige in i ett större globalt sammanhang. Migrationens mönster och mekanismer samt effekter på utvandrings- respektive invandringsländer är de huvudsakliga frågor som behandlas i rapporten.

I samband med lanseringen av rapporten anordnade Globaliseringsrådet ett seminarium där Jan O Karlsson, tidigare ordförande för Global Commission on International Migration (GCIM) och tidigare bistånds- och migrationsminister, samt Gustav Lind, doktor i folkrätt och (dåvarande) statssekreterare för migrationsminister Tobias Billström, bidrog med kommentarer.

Möjligheter…

I rapporten ställs frågor huruvida den ökade rörligheten är positiv eller negativ för den ekonomiska utvecklingen och hur världen och Sverige kommer att förändras som ett resultat av den höga rörligheten. Migrationens konsekvenser redovisas och analyseras i rapporten, men författarna är försiktiga med att ta ställning och anger snarare de olika linjer som finns i aktuell forskning. Överlag genomsyras rapporten av en positiv syn på migrationen och dess möjligheter. En huvudpoäng är att migration fyller en viktig roll både i individens liv och för samhällets utveckling: att flytta ger individen en chans att pröva lyckan i ett nytt sammanhang, för utvandringslandet kan migrationen innebär en avlastning på bostads- eller arbetsmarknader och för invandringslandet en stimulans för efterfrågan och ett tillflöde av ny kompetens och nya erfarenheter.

En annan positiv sida av migrationsrörelser är, enligt rapporten, den mer direkta effekten på ekonomisk utveckling. Migration skapar kontaktytor mellan länder, vilket påverkar handelsutbytet positivt. Genom att skicka pengar (s.k. remitteringar) till anhöriga i ursprungsländerna har migranter en stor inverkan på utvecklingen i sina hemländer – i många länder utgör remitteringar en betydande andel av BNP, och överstiger det officiella biståndet. Såväl utvandrings- som mottagarländer får med andra ord ta del av migrationens positiva effekter.

… och avigsidor

Brain drain, dvs. kompetensförlust i ursprungsländerna, lyfts i rapporten fram som en av migrationens avigsidor. Dock konstateras att det ”i allt högre grad talas om att brain drain övergår till brain gain eftersom migranter ofta återvänder till sina hemländer med högre utbildning och nya idéer”, en påstående som dock ifrågasätts av flera forskare. Till dessa hör Quynh Thu Tran från Graduate Institute of International and Development Studies i Genève, författare till studien The Challenges for Development Cooperation in Seeking a More Coherent Policy of International Migration. Hon uppmärksammar bl a de stipendieprogram som många västländer inom ramen för sin biståndspolitik bedriver för forskare från utvecklingsländer och konstaterar att majoriteten av forskarna aldrig återvänder till sina hemländer, utan förblir istället en tillgång endast för värdlandet.

Det av Jan O Karlsson ledda FN-initiativet GCIM har tidigare konstaterat att remitteringar är regressiva – ju mindre man tjänar, ju mer skickar man hem. Med andra ord är det lågutbildade migranter som står för huvuddelen av remitteringarna. Detta är intressant med tanke på att EU ofta betonar utvecklingsperspektivet i sin migrationspolitik – men att de åtgärder för att befrämja arbetskraftsinvandring, som för närvarande finns på unionens agenda, i första hand berör högutbildade.
 
Till de mindre ifrågasatta avigsidorna hör att många migranter hamnar i händerna på människosmugglare, utsätts för livsfara på resan till sitt mål och utnyttjas av hänsynslösa arbetsgivare. Här går författarna inte in i någon djupare diskussion, utan nöjer sig med att konstatera att det finns ”skäl att söka efter välfungerande system för att hantera internationell migration”.

Handelsavtal = migrationsavtal?

För att man ska kunna ta tillvara de positiva möjligheter som migrationen ger, krävs det enligt rapportens författare att migrationsflöden ackompanjeras av internationella överenskommelser som skyddar migranter och som ser till att migrationen sker i välordnade former. En av författarnas policyrekommendationer är att internationell migration bör regleras i grundläggande ramavtal av den typ som i dag reglerar handeln. Avtalen bör syfta till att skapa förutsättningar för att internationell migration ska vara till så stor nytta som möjligt såväl för de enskilda migranterna som för sändar- och mottagarländer.

Gustav Lind ifrågasatte under seminariet hur ett dylikt avtal skulle kunna utformas i praktiken. Eftersom migration och handel är väsensskilda företeelser, med tanke på att det i samband med migration ju faktiskt handlar om människor, skulle ett migrationsavtal vara betydligt mer komplicerat än WTO-avtalen. Ett internationellt migrationsregelverk måste enligt Lind vara rättighetsbaserat. Samtidigt kunde han konstatera att FN:s migrantarbetarkonvention, ett redan befintligt instrument med syfte att reglera internationell migration som utarbetades i samarbete mellan ursprungs- och mottagarländer, har fått marginell betydelse i och med att de flesta ”mottagarländer” avstått från att ratificera den.

Migration - på vems villkor?

En annan rekommendation är att Sverige inom ramen för EU bör verka för att migrations- och utvecklingspolitiken fortsatt samordnas på ett systematiskt sätt. Detta följs av ett något tvetydigt resonemang om behovet av att ”satsa på bättre utbildning och bättre folkhälsa i de länder från vilka vi kan förvänta oss stora framtida migrationsströmmar”. En sådan satsning är enligt rapporten viktig ”eftersom dagens stora barnkullar i framförallt Afrika söder om Sahara kommer att bli en viktig arbetskraftsresurs för Europa när den arbetsföra befolkningen i framtiden börjar minska kraftigt”. Vilka framtida behov – av t ex arbetskraft – som kan finnas i ”Afrika” söder om Sahara berörs ej.

Ett annat anmärkningsvärt förslag handlar om hur man skall motverka irreguljär migration: genom upprättande av avtal om återtagande av irreguljära migranter (och asylsökande som fått avslag) kan sändarlandet i utbyte få en kvot för arbetskraftsutvandring (arbetskraft med ”rätt” kompetens) – dvs man byter sekunda arbetskraft mot prima.

I övrigt är många av de rekommendationer som ges för internationell och regional nivå initiativ som redan finns på EU-kommissionens agenda: t.ex. migrationsavtal mellan EU och utvecklingsländer, återtagandeavtal och instrument för att göra pensionsrättigheter överförbara mellan länder samt den nyligen lanserade konceptet för cirkulär migration (se bl.a. kommissionens 10 principer för invandring).

Åtgärder för Sverige

Bland de rekommendationer som ges till Sverige på nationell nivå nämns åtgärder för att mobilisera migranter för utvecklingsinsatser i ursprungslandet. I rapporten konstateras att transnationella nätverk hittills i ringa utsträckning har setts som en resurs för biståndspolitiken. Som ett första steg föreslås en kartläggning av de insatser som redan idag frivilligt görs av svenskar/invandrare som har sina rötter i utvecklingslandet, och därefter ett mer systematiskt tillvaratagande av personer som återvänt till sina hemländer efter flera år i Sverige.

I policyrekommendationerna berörs även integrationsfrågor, bl.a. föreslås att offentliga insatser för arbetsmarknadsintegration systematiskt ska samordnas med insatser som görs av transnationella nätverk. Dessutom efterlyses en debatt om vardagsintegrationen (framförallt en gemensam, icke-segregerad skola) och en fördelningspolitik som utjämnar skillnader mellan kostnader och vinster förknippade med migrationen i olika delar av landet.

Kunskap finns – men når inte fram

Avslutningsvis rekommenderar man ökade satsningar på forskning kring migration för att ge en bättre grund för en faktabaserad politik. Jan O Karlsson påpekade att det redan finns mycket kunskap om migration, men att problemet är att den sällan når beslutsfattarna.

Sammanfattningsvis fungerar rapporten som en kunskapsöversikt på området – men ämnet är komplext och många av frågorna får ej svar. Författarna gör dessutom få – om några – åtskillnader mellan migration i form av flyktinginvandring och arbetskraftsmigration. Eftersom Sverige traditionellt haft och fortfarande har en stor andel flyktinginvandring vore det intressant med en rapport inriktad på hur denna typ av påtvingad migration skiljer sig från arbetsrelaterad migration. Å andra sidan har författarna och Globaliseringsrådet förmodligen redan siktet inställt på den av regeringen aviserade arbetskraftsinvandringen.

Motvikt saknas

I likhet med tidigare rapporter från Globaliseringsrådet finns en viss ensidighet i ansats, analys och slutsatser. Kritiska röster kommer ej till tals och många av de problem som är förknippade med den internationella migrationen – både inom ramen för den irreguljära migrationen och inom asylsystemet – berörs alltför flyktigt.

En granskning av den internationella migrationen från ett annat, mera kritiskt perspektiv finns däremot i ett kunskapsrikt och intressant temanummer av tidskriften Fronesis. Många artiklar i temanumret fungerar som tankeväckande, kritiska kommentarer till Globaliseringsrådets rapport. Här finns alla konflikter mellan liberalismens frihetsbudskap och välfärds-/nationalstatens egoism blottlagda och här åberopas både Marx och Bourdieu för att påvisa de stora, globala orättvisorna. Vad man som läsare efterlyser är måhända konstruktiva förslag på lösningar.  

Lisa Tönnes