Om FN:s rapport angående rätt till hälsa i Sverige

Drygt ett år efter att FN:s särskilde rapportör om rätten till hälsa, Paul Hunt, besökte Sverige är hans rapport klar. Och det är skarp kritik som riktas mot hur bland annat asylsökandes och andra marginaliserade gruppers rätt till hälsa kränks i Sverige.

Enligt nuvarande svensk lagstiftning begränsas asylsökandes rätt till hälsovård till ”vård som inte kan anstå”. FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och en rad andra folkrättsliga instrument som Sverige är bunden av anger dock att envar har rätt till att såväl i fysiskt som psykiskt avseende åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa. FN:s kommitté för sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter, det organ som granskar efterlevnaden av ESK-konventionen, har även gett ut särskilda kommentarer om hur konventionen ska tolkas. Kommittén har då särskilt betonat vikten av icke-diskriminering och lika behandling i samband med tillgänglighet till hälsovård, och explicit nämnt att även asylsökande ska ha rätt till förebyggande vård.

Vård till barn med uppgivenhetssymptom och irreguljära invandrare

Hunt kommenterar även frågan om de ”apatiska barnen”, och beklagar att debatten i stor utsträckning blivit en allmän politiserad debatt om migration och asyl. Han betonar att de sjuka barnens situation måste ses som en fråga om hälsa och mänskliga rättigheter, istället för en fråga om politik och migration, och efterlyser mer forskning om fenomenet. Därtill föreslår han att barnombudsmannen ges en formell roll att regelbundet övervaka och rapportera om problemet ur ett barnrättsperspektiv.

I rapporten berörs också situationen för de ”gömda” i Sverige, det vill säga asylsökande som lever kvar i landet efter avslag, och andra personer med irreguljär status. För dessa personer, som enligt rapporten uppskattas till ca 15 000, är tillgången till hälsovård i det närmaste obefintlig. De har visserligen rätt till akutvård, men får stå för kostnaderna själva. Rädslan för att blir avslöjade av sjukvårdspersonalen är ytterligare en faktor som gör att många inte söker vård.

Kostnaderna ej avgörande

Enligt rapportören verkar det inte vara en kostnadsfråga att inkludera asylsökande och gömda, då kostnaderna för detta inte skulle vara särskilt betydande. Hunt uppmanar följaktligen regeringen att ompröva sin inställning och att i enlighet med landets folkrättsliga förpliktelser fullt ut erbjuda subventionerad sjukvård till såväl asylsökande som odokumenterade personer, på samma villkor som svenska medborgare.

I ett pressmeddelande från Röda Korset uppmanar organisationen regeringen att i enlighet med Hunts rapport utvidga rätten till sjukvård. Röda korsets ordförande Bengt Westerberg poängterar i samband med detta även vikten av att sjukvård aldrig får bli ett redskap för att kontrollera migration.

Skriftlig fråga får bristfälligt svar från Billström

I samband med offentliggörandet av rapportern fick Tobias Billström svara på en skriftlig fråga angående vilka åtgärder som kommer att vidtas för att bemöta kritiken som Paul Hunt riktar mot Sverige i sin rapport, angående just vård av asylsökande och gömda. Angående gömdas rätt till hälso- och sjukvård svarar Billström att ”frågan är föremål för fortsatta överväganden inom regeringskansliet”.

Vad gäller asylsökande hänvisar Billström i sitt svar till EU:s mottagandedirektiv och anger att ”…den hälso- och sjukvård som asylsökande med flera i praktiken har tillgång till är i överensstämmelse med direktivets krav och innebär även i vissa avseenden betydligt mer långtgående åtaganden än vad direktivet fordrar”. Ett svar som kan ifrågasättas, med tanke på att EU-direktivet inte på något sätt ger utrymme för medlemsstaterna att åsidosätta sina övriga folkrättsliga förpliktelser. En individ är alltid berättigad till den mest förmånliga av en stats folkrättsliga förpliktelser, och i fall då ett flertal instrument reglerar samma fråga åtnjuter individen en skyddsnivå i enlighet med det mest långtgående av dessa. Att Sverige uppfyller de miniminormer om hälsovård för asylsökande som mottagandedirektivet föreskriver innebär inte att landet har rätt att åsidosätta rätten till hälsa så som den formuleras i bl.a. ESK-konventionen.

Billströms svar kan snarast ses som en bekräftelse på de farhågor som många har inför direktivet – att det som var tänkt som miniminormer i praktiken blir normen.

Lisa Tönnes, lisa.tonnes@temaasyl.se