Metropolis 2006 – forskning och/eller politik?

Årets Metropolis-konferens, förlagd till Lissabon, hade som rubrik Pathways & Crossroads. Moving People, Changing Places. Närmare 1 000 forskare, politiker och praktiker deltog i den mycket välorganiserade – och välregisserade – konferensen som fick stor uppmärksamhet både genom medverkande toppolitiker och medias bevakning.

Bland de medverkande politikerna märktes Portugals premiärminister José Sócrates och tidigare EU-kommissionären António Vitorino. Den portugisiska regeringen tog också tillfället i akt att i samband med konferensen lansera en rad nya lagar och åtgärder inom det migrations- och integrationspolitiska området.

Under åtta plenarsammanträden och drygt 70 seminarier fick deltagarna en god inblick i nya former av och nya vägar för migrationsrörelserna i ett både regionalt och globalt perspektiv. Asyl- och flyktinginvandring berördes denna gång mindre, även om ett antal intressanta seminarier gav inblickar i till exempel Röda korsets insatser för återvändande av asylsökande i Schweiz. Ett besök i verkligheten - utanför konferenssalarna - på ett asyl- och flyktingcenter i förstaden Loures, nyss etablerat inom ramen för ett Equal-projekt - var en mycket positiv upplevelse. En mötesplats och en vision för en framtida integration!

Migration och integration – ett portugisisk perspektiv
Portugals premiärminister José Sócrates öppnade konferensen och markerade Portugals ställning som ett både emigrations- och immigrationsland. Invandringen är nu viktig för landet på grund av den demografiska utvecklingen och därmed nödvändig för en hållbar ekonomisk tillväxt och bibehållen välfärd. Sócrates presenterade också en rad nya lagar och åtgärder rörande reglerad invandring – och för att motverka illegal invandring – , medborgarskap samt introduktion och integration av nyanlända. Ett förenklat och mindre byråkratiskt regelsystem aviserades för utländska medborgare; vidare en form av amnesti för irreguljära invandrare som nu vistas i landet. Sócrates betonade avslutningsvis vikten av ett europeiskt samarbete på migrations- och – inte minst – integrationsområdet.

I: Urban livskraft, urban förnyelse – hur invandrare förändrar staden
Vilken roll spelar invandrarna för stadens utveckling? Hur skall städernas politik på bästa sätt svara mot de nya utmaningar som en växande invandring innebär?
Jorge Gaspar, geograf från Lissabons universitet, såg invandrarna som en nödvändig del av en livskraftig stad och exemplifierade med så vitt skilda städer/tätorter som Södertälje (Assyriska!), Tensta och Berlin (Kreuzberg). Städerna är en naturlig och självklar miljö för invandrarna; samtidigt är invandrarna en naturlig – nödvändig! – del av städerna, deras tillkomst och utveckling, enligt Gaspar.

I städerna finns den ”möjlighetsstruktur” (opportunity structure) som erbjuder de nyanlända både ett socialt och ett ekonomiskt nätverk. Här finns de offentliga rum där möten kan äga rum, möten, inte enbart mellan landsmän utan också mellan majoritets- och minoritetsbefolkning.

We are here because you were there…

Så sammanfattade David Ley från University of British Columbia i Kanada en av de viktigaste grunderna för invandringen till den rika världen och försökte därmed också påvisa hur migrationsrörelser är ”inbäddade” i utdragna, sekellånga historiska, politiska och kulturella skeenden.

Jan Rath, sociolog från Amsterdams universitet, som tidigare inriktat sig på forskning om etniskt entreprenörskap och informell ekonomi, presenterade denna gång data och synpunkter kring hur invandrare kan ”kommersialisera etnicitet”, dvs hur man genom etniskt baserad affärsverksamhet inom t ex restaurang, detaljhandel och kultur kan skapa utkomstmöjligheter, i synnerhet tack vare storstädernas s k opportunity structure. Förekomsten av tillräckligt kraftfulla etniska och ekonomiska nätverk – och en köpstark och intresserad majoritetsbefolkning, är två viktiga förutsättningar för verksamheten.

Negativa effekter kan vara en ökad/oönskad segregation, stereotypisering och en ”exotisering” som markör för ”den andre”. Kanske Rath beskrev fenomenet, som ju finns i stor skala i en rad västerländska städer, alltför positivt; på en fråga från publiken om majoritetsbefolkningens inställning till ett ökande antal moskéer, svarade Rath att även dessa kan inkorporeras som (turist-)attraktioner i ett nytt och exotiskt stadslandskap.

II: Gemensamt ansvar för migration och utvecklingsbistånd
Neil Ruiz (LIT, USA) redovisade ett sändarlands – Filippinernas – syn på migration/”utlandsarbete” och program för att hantera denna för landet mycket centrala fråga: landet har en betydande del av sin befolkning i arbete i andra länder, värt att notera är också att 25 procent av de anställda i världens handelsflotta är av filippinskt ursprung. En av regeringens åtgärder syftar till att locka tillbaka välutbildade filippiner till hemlandet genom en form av brain circulation i syfte att inte bara återföra pengar – remittances – utan också kunskaper.

El Salvador är ett annat land med en extrem situation vad gäller migration: en av fyra medborgare (2,8 av 9,2 miljoner, därav 90 procent i USA, 46 000 i Europa) befinner sig i arbete (eller asyl) utomlands och remitteringarna uppgår till 16 procent av BNP. Elisabeth Cubias från El Salvadors utrikesministerium redovisade regeringens åtgärdsprogram som innefattar såväl stöd till medborgarna utomlands som insatser för att underlätta återvandring till hemlandet.

Jonathan Crush från universitet i Capetown, Sydafrika, gav en redovisning av migrationen från Namibia, Angola, Zimbabwe och Kongo till Sydafrika (främst Johannesburg), dvs en migrationsrörelse från syd till syd, mindre känd för i synnerhet oss européer. Även här finns välkända fenomen som mixed flows och en ökande främlingsfientlighet; man arbetar också med program som skall optimera förhållandet mellan migration och lokal/regional utveckling. Crush är verksam vid SAMP (South African Migration Project), ett ytterst intressant och ambitiöst projekt i syfte att bedriva forskning och bidra med kunskapsuppbyggnad till regering och andra aktörer i Sydafrika vad gäller migration och utveckling.

III: Hantering av temporär migration – återgång till temporära program/gästarbetarsystem?
Efterfrågan på vissa typer av arbetskraft i den rika världen har ökat och behovet har kunnat mötas med olika former av arbetskraftsimport – alltmer som gästarbetare (och illegala). Förhållandet medför både fördelar och nackdelar för sändar- respektive mottagarländer. Peter Stalker, konsult från Storbritannien, sammanfattade de positiva och negativa effekterna både för berörda länder/ekonomier och individer och konstaterade att fördelarna övervägde. En bättre reglering och övervakning av ”gästarbetarnas” rättigheter efterlystes emellertid, bilaterala avtal mellan länderna och ”portabla” arbetstillstånd.

António Vitorino, tidigare EU-kommissionär, pläderade för nödvändigheten av en gemensam migrationspolitik inom EU (och betydligt ökad rörlighet på arbetsmarknaden), inklusive ett system för säsongsarbete/gästarbetare, men betonade samtidigt vikten av en gemensam europeisk integrationspolitik, bland annat med referens till de nyligen antagna gemensamma grundprinciperna för integration, allt för att också stödja Lissabonagendan för ökad konkurrenskraft, tillväxt och social sammanhållning.

Land of immigrants – and secure boarders

Carlos Iterregui från United States Citizenship and Immigration Services presenterade en myndighet med delvis samma uppdrag som det svenska Migrationsverket, dock med något större volymer att hantera.  Med 11,4 miljoner ”illegala” immigranter kan Iterreguis rubrik – och tillika USCIS vision naturligtvis diskuteras, och Christina Boswell från Edinburgh University presenterade också en kritisk granskning av verkligheten bakom regeringarnas program och visioner om reglerad invandring, i synnerhet i form av temporära program (TWP – Temporary Work Programmes), dvs gästarbetarsystem.

There is nothing more permanent than a temporary work programme…

Christina Boswells provokativa öppningscitat (Michael Jandl, ICDMP) och hennes genomgång av de instrument som staterna använder för att implementera den önskade politiken, demonstrerade nationalstatens växande problem med att kontrollera migration och illegalitet. Hur skall arbetsgivarnas rekrytering och anställning av invandrare kontrolleras? Hur kan de gästarbetare som ”blir kvar” efter tillståndsperiodens slut identifieras och fås att återvända? Hur skall de temporära arbetsprogrammen/gästarbetarprogrammen utformas för att möta alla berörda parters behov och intressen?

Boswell hade knappast några givna svar på frågorna, men antydde några lösningar: en kombination av kontroll och grupptryck (naming and shaming) kan ha effekt på arbetsgivarnas beteende, ekonomiska incitament för återvändande/återvandring har effekt bara om de är tillräckligt stora, programmen bör som utgångspunkt också ha cirkulär migration, dvs ge möjlighet att återkomma efter en period i hemlandet. Det finns inga enkla recept för en s k win-winsituation när det gäller temporär migration, enligt Boswell. Frågan om familjeåterförening, som ju varit ett av de stora sociala och humanitära problemen med gästarbetarsystemen, ställdes från publiken, men förblev obesvarad.

Boswell har för GCIM:s räkning tidigare sammanställt en ytterst intressant rapport om genomförandet av den gemensamma europeiska migrations- och asylpolitiken. Boswell är också inbjuden till den av Svenska ESF-rådet och NTG-asyl anordnade europeiska konferensen i februari 2007 om asylmottagandet inom EU.

IV: Migrationsrörelser i västra Medelhavsområdet och sydvästra Europa
Några av de s k Maghreb-länderna (Marocko, Algeriet, Libyen, Mauretanien och Tunisien) har de senaste åren varit i fokus i samband med en ökande invandring från Afrika söder om Sahara. Från att tidigare ha varit utvandrarländer, främst till Frankrike, har de blivit transitländer för illegala/irreguljära invandrare och asylsökande som under dramatiska och tragiska omständigheter söker sig till Europa. Den tidigare utvandringen betraktades delvis som en lösning på problem inom ländernas ekonomi och arbetsmarknad; deras nya position som transitländer har skapat nya problem vilka fortfarande saknar en konstruktiv lösning. Av de mellan 25 och 30 000 som i år sökt migrera till europeiska fastlandet via Kanarieöarna har uppskattningsvis tio procent omkommit.

De fyra föreläsarna, Joaquín Arango från Universidad Complutense i Madrid, Khadija Elmadmad, jurist från Marocko, Ali Bensaad, Université de Provence, Frankrike och Sandra Pratt från EU-kommissionen hade delvis olika syn på den uppkomna situationen och på vilka lösningar som fanns till hands. En effektiv gränskontroll förutsätter mycket stora resurser och är knappast genomförbar när det gäller en kuststräcka på tusentals kilometer; å andra sidan finns ett stort behov av säsongsarbetare i mottagarländerna (t ex Spanien) som därmed har ett intresse av att arbetskraften (legal eller illegal) finns på plats vid rätt tidpunkt.

Inte heller Sandra Pratt från EU-kommissionen kunde presentera goda svar på svåra frågor. Frontex, EU:s organ för yttre gränskontroll har hittills inte lyckats med sin uppgift, EUROMED, EU:s program för samarbete mellan länderna runt Medelhavet har, som Pratt uttryckte det, inte kunnat uppfylla sina mål och dialogen mellan EU och länderna söder om Sahara är fortfarande i sin linda.

En dyster bild, som enligt Ali Bensaad ytterligare förmörkas av en växande främlingsfientlighet och avsaknad av migrations- och integrationspolitik i de aktuella transitländerna.

V: En Lusofon gemenskap – multinationella allianser, multipel tillhörighet
En för nordbor mindre känd språklig och i viss mån kulturell gemenskap (community)  – den mellan de portugisisktalande länderna i världen (Portugal, Brasilien, Cap Verde, Timor, Angola, Mocambique, San Thomé och Principé) presenterades av företrädare från de aktuella länderna, där av historiska skäl Portugal utgör en korsväg för migration och kontakter mellan dessa. 230 miljoner invånare, spridda över fyra kontinenter med ett gemensamt språk, portugisiskan. Portugal är också rikast (BNP per capita 18 000 dollar) –  Guinea-Bissau fattigast (230 dollar).

Utanför de åtta länderna finns dessutom en vida spridd diaspora av portugisisktalande i världen, cirka två miljoner människor; därav t ex 350 000 brasilianare i Europa (därav 45 000 i Schweiz), men också tiotusentals i Japan.

Cap Verde, ett fattigt och genom historien exploaterat land, har också en stor del av sin befolkning utomlands; av cirka 1,2 miljoner medborgare finns omkring 400 000 i andra delar av världen.

En intressant idé inom den lusofona gemenskapen är utvecklandet av ett gemensamt medborgarskap, grundat på språket, men också på det gemensamma ursprunget. Här finns paralleller till ansatserna till ett europeiskt medborgarskap, förutom det nationella.

V: Integration och den andra generationen invandrare
Ett angeläget område där Catherine de Wenden från Institutes d´Etudes Politiques de Paris inledde med att redovisa förklaringar till förra årets ungdomsuppror i parisförorterna. Avsaknad av ett reellt medborgarskap, brister i inskolning i samhället, institutionella fallisemang (främst skolan), oklara identiteter och avsaknaden av goda förebilder, diskriminering (från bl a polisens sida) och medias roll var några av orsakerna som nämndes.

Jeffrey Reitz från University of Toronto kunde delvis ge en liknande bild – trots Kanadas goda rykte som föregångsland inom integration. Hans studier visade att andragenerationsinvandrarna – och i synnerhet de ”synliga” (visible), dvs svarta invandrarna – oftast hade störst problem i skolan och på arbetsmarknaden.

Bristen på lojalitet, och kanske också solidaritet, med det omgivande majoritetssamhället framhöll också Ahmed Aboutaleb, vice borgmästare i Amsterdam, som en orsak till andragenerationens bristande integration. En ny, ”muslimsk”, ungdomskultur, har utvecklats och framstår som ett alternativ till den västerländska.

Armin Laschet från tyska delstaten Nordrhein Westphalens ministerium för bl a integration gav en historisk exposé över invandringen till Tyskland och redovisade också både delstatens och Förbundsrepublikens nya (nymornade) intresse och engagemang för en invandrar- och integrationspolitik. Såväl förbundskansler Merkels program för integration som minister Schäubles sammanträffande och dialog med de islamska organisationerna i Tyskland är ett led i tyskarnas arbete med att sent omsider erkänna att landet är ett invandrarland. 15 miljoner eller 20 procent av landets befolkning har utländsk bakgrund; omkring tre miljoner är muslimer. Att hitta en form för att inkorporera islam i den tyska religiösa gemenskapen är enligt Laschet ett viktigt steg, en praktisk svårighet, som någon i publiken påpekade, är den tyska kyrkoskatten, som endast kan finansiera ”inhemska” samfund.

VII: Människor som flyttar, platser som förändras: vad sker om 25 år?
Rainer Münz, Hamburg Institute of International Economics, inledde med en genomgång av de senaste årens utveckling vad gäller internationell migration: GCIM-rapporten 2005, ett avgörande steg för att öka vår kunskap; likaså FN:s högnivå-dialog om migration; diskussionen i USA om regularisering av miljontals ”illegala” invandrare och EU:s alltmer aktiva roll för att utveckla en gemensam, regional migrationspolitik.

190 miljoner människor, cirka tre procent, lever idag utanför sitt ursprungsland, den absoluta majoriteten av dessa i ett OECD-land (150 miljoner), enligt Münz, tre gånger fler än 1960.

Paul Seabright, sociolog från Toulouse universitet, hade tillsammans med Marie Price (George Washington University, USA) den svåra uppgiften att blicka framåt 25 år. Båda var överens om att migrationen kommer att öka och särskilt Seabright underströk hur migrationen också alltmer innebär förändringar i livsstil, och hur den alltid är kopplad till en förhoppning om ett bättre liv, om inte för en själv, så för ens barn. Fattiga har alltid flyttat, tidigare irländare till Amerika, idag afrikaner till Europa.

Enligt Seabright behövs mer av assimilation än vad som förespråkas av ”multikulturalisterna”, men mindre än vad som krävs för en fullt sekulariserad/assimilerad livsstil. Dagens – som också kan bli morgondagens – problem vad gäller integration av invandrare är snarast att se som spegling av ”normal mänsklig och samhällelig komplexitet” – en komplexitet som industrisamhället alltför länge vägrat att erkänna och hantera.

Marie Price, geograf, presenterade en fascinerande karta över migrationsströmmar och invandrarkluster i världens städer. Enligt Price ökar koncentrationen av invandrare i de mellanstora städerna (London, Paris, Berlin) i den rika världen, men också i de mindre, där andelen invandrare är hög (t ex Stockholm, Malmö). En utveckling mot allt mer diversifierade invandrarbefolkningar är också tydlig (hyper diversity), allt fler städer har en invandrarbefolkning med över 100 nationaliteter.

Workshop Återvändande
Den höga andelen avslag på asylansökningar i många europeiska länder innebär att program och åtgärder för att underlätta ett återvändande fått hög prioritet. Under workshopen gavs två exempel på sådana prorgam, ett från Nederländerna och ett från Schweiz.

I synnerhet det schweiziska programmet var intressant eftersom att det genomfördes av schweiziska Röda korset och under senaste åren haft förhållandevis stora volymer.

Programmet innehåller en rad insatser för asylsökande som fått avslag, från information och rådgivning till landsspecifika re-integrationsprojekt med inslag av yrkesutbildning, materiella investeringar i ursprungslandet (en form av utvecklingsbistånd/projektstöd som uppgår till cirka 2 000 € per projekt), hjälp med boende och särskilt stöd till utsatta grupper. Ett individuellt ekonomiskt stöd vid återflyttning ges också och uppgår till 700 €. Systematisk uppföljning av återvändarna ingår i programmet.

En viktig faktor till programmets framgång är att det genomförs av Röda korset, som i varje kanton har ett informationskontor. Under 2005 återvände 1 560 personer inom ramen för programmet. Röda korsets representant på seminariet underströk vikten av att för de asylsökande klargöra rollfördelning och politiskt ansvar (mellan staten och frivilligorganisationen) och nödvändigheten av att se ett återvändandet som en process som måste få ta tid och förutsätter en tillitsfull relation mellan handläggare och klient (jfr det svenska Equal-projektet Ankomst Göteborg!).

Loures – en framtida vision och mötesplats för integration av asylsökande och flyktingar
Det portugisiska Equal-projektet VIAA (Vias de Interculturalidade na Área do Asilo), som inleddes i den första omgången av programmet, har nu utifrån erfarenheter av både nationellt och transnationellt arbete, utvecklat ett koncept för ett nytt mottagningscenter för asylsökande och flyktingar i Lissabon.

Centret, som är beläget i förstaden Loures, är en mönsteranläggning, genomtänkt både vad gäller tjänsteutbud, integrationsbefrämjande åtgärder och, inte minst, arkitektur och placering mitt i samhället. Centret är sammanbyggt med ett daghem, ett bibliotek och medborgarhus med samlingssalar och en idrottsanläggning, allt byggt i nära dialog med och efter önskemål från medborgarna. Hela processen – samrådet, den politiska beslutsgången, diskussioner och medborgardialog – finns dokumenterad på projektets hemsida (tyvärr endast på portugisiska, men med illustrationer).