Välkomna till Sverige? Svenska migrationspolitiska diskurser

I en brett anlagd avhandling om svensk migrationspolitik under fyra decennier, driver historikern Christina Johansson vid Tema etnicitet, Linköpings universitet, tesen att politiken blivit alltmer restriktiv och präglats av ett nationalstatligt och exkluderande tänkande. Johansson anser sig kunna identifiera tre vändpunkter i restriktiv riktning inom migrationspolitiken: regleringen av arbetskraftsinvandringen från icke-nordiska länder 1972, det s k Luciabeslutet om en striktare tolkning av flyktingbegreppet 1989 och införandet av en ”aktiv” återvandringspolitik under 1990-talet.

Diskursanalys blottlägger realpolitiken
Johansson använder sig av ett spännande och fruktbart perspektiv: ”Istället för att analysera migration som något som drabbar och utmanar välfärdsstaten, riktas uppmärksamheten mot hur olika aktörer, främst statliga, framställer migration och migranter. Fokus förskjuts…från tänkta realpolitiska motiv till statens produktion av föreställningar om migration och migranter.” Genom parallell- och närläsning av migrationspolitiska dokument och utsagor och en oortodox användning av källkritiska metoder - i kombination med diskursanalytisk metod -, beskriver och analyserar Johansson vilka konsekvenser det moderna välfärds- och nationalstatsprojektet kan få/har fått för migrationspolitikens utformning.

Vad vill Sverige vara?
Avhandlingens övergripande frågeställning formuleras: ”Hur kommer nationalstatligt tänkande med dess olika beståndsdelar – etniska, sociala och ekonomiska – till uttryck i svenska migrationspolitiska diskurser inför och under de olika migrationspolitiska vändpunkterna”.

Johanson söker svaren genom att ge en bild de föreställningar om Sverige som i första hand staten utvecklar, reproducerar och vidmakthåller under den aktuella tidsperioden. Hon ställer välfärdstaten mot migrationspolitiken och hävdar att välfärdsstaten som ett led i en nationaliseringsprocess tenderar att utesluta andra än det egna landets innevånare.

Välfärd till asylsökande?
Som NTG-asyl tidigare påpekat är samma frågeställning vad gäller asylmottagande högst relevant: vilka välfärdspolitiska tjänster – om överhuvudtaget några – kan/bör de asylsökande ges tillgång till? Även om Johansson inte behandlar den frågan ger hennes avhandling en rad intressanta och viktiga infallsvinklar och därmed underlag för en diskussion om t ex EU:s direktiv om miniminormer för mottagande av asylsökande. I någon mån finns frågan också behandlad i Lisa Tönnes studie Asylsökandes sociala och ekonomiska rättigheter i EU, där de asylsökandes rättigheter - som den uttrycks i internationell, europeisk och nationell rätt - är huvudfokus.

Folk eller nation?
Även om avhandlingen är både kunskapsrik och intresseväckande, finns också svagare partier. Författaren går med lätt hand förbi händelser och argument som talar emot den uppsatta tesen. Ej heller kommer de berörda själv till tals, trots att de rimligtvis ingår i de diskurser som behandlas och/eller medverkat i utformningen av politiken. Här brister det måhända i källkritik och –urval i mera traditionell mening.

Om nationalismen som etniskt exkluderande förs intressanta – men ibland något förenklande/förenklade – resonemang, som dock kompletteras på ett förtjänstfullt sätt med en diskussion om den modernare svenska självbilden och nationalismen – välfärdsnationalismen. Enligt Johansson har denna form av nationalism snarare civiska förtecken än etniska, men kan trots detta verka exkluderande genom att en okontrollerad/oreglerad invandring kan hota välfärdstatens förmåga och kapacitet att trygga medborgarnas behov. Här tangeras viktiga frågor i samband med asylsökandes rättigheter och välfärdstjänsternas räckvidd och gränser.

Med civisk avses här att staten föregår folket (exempel Frankrike och den franska revolutionen) och att den etniska bakgrunden därmed inte är avgörande för medborgarskapet (i motsats till bland annat Tyskland – där folket föregår nationen).

Habitus – hur är vi, vad gör vi?
Aktörerna på den svenska migrationspolitiska scenen – politiker, tjänstemän vid departement och utlänningsmyndigheter – kan sägas uppträda och verka inom ramen för givna strukturer. Johansson använder den franska sociologen Pierrre Bourdieus begrepp fält, aktör (agent) och habitus. I synnerhet habitus-begreppet – en grundläggande, förvärvad disposition, avgörande för en människas sätt att uppfatta och värdera sin omvärld – är intressant och kan användas för att analysera och förklara myndigheters och tjänstemäns agerande i migrationspolitiska sammanhang.