Vem kan man lita på? - Integrationsverket som kunskapsmyndighet

”Begreppet ’kulturellt avstånd’ har sin upprinnelse i 1930-talets Frankrike, där teorin användes som ett mera socialt acceptabelt alternativ till misskrediterade rasbiologiska teorier.”  (Rapport integration 2002, Integrationsverket)

I den av Integrationsverket nyligen publicerade rapporten Vilka är annorlunda? – Om invandrares möte med svensk kultur spelar teorin om kulturellt avstånd en central roll. De två författarna, professorerna Thorleif Pettersson och Yilmaz Esmer (Uppsala respektive Bosphorous/Istanbul  universitet) har på uppdrag av Integrationsverket i en intresseväckande studie undersökt kulturella skillnader – avstånd – mellan invandrare och svenskar.

Finns kulturellt avstånd…
Huvudpoängen i rapporten är att svenskarnas värderingar och kultur avviker från de flesta andra nationaliteters, dvs att det kulturella avståndet mellan svenskar och majoriteten av de andra nationaliteterna är anmärkningsvärt stort. Ett av rapportens kapitel ägnas åt att beskriva och analysera det kulturella avståndet mellan svenskar och andra nationaliteter. Rapporten utgår från en väl etablerad forskningstradition och begreppsapparat och är en del av ett internationellt projekt – World Values Survey – som i forskningsorganisatorisk mening är registrerat som den ideella föreningen World Values Survey Association, med säte i Stockholm.

…som hinder för integration?
Författarna ser  ett stort behov av vidare studier utifrån teorin om kulturellt avstånd: ”…./man kan/  konstatera att det vore mycket intressant att genomföra en studie av vilken betydelse som olika typer av kulturella avstånd har för olika sidor av olika invandrargruppers integration i det svenska samhället.”
 
Problemet för Integrationsverkets del är att man i sin egen rapport från 2002 tydligt tog avstånd från begreppet ”kulturellt avstånd”, i synnerhet som förklaring till bristande integration av invandrare/utrikes födda: ”Teorin om det kulturella avståndet har inte enbart obehagliga rötter utan leder också till obehagliga policyslutsatser.” (Rapport integration 2002)
 
Att man nu, 2005, fullt ut anammar – utan förklaring eller vidare analys – en forskningstradition och begreppsapparat som går stick i stäv med det man tidigare förkastat är anmärkningsvärt och inger ej förtroende för en myndighet/organisation som säger sig ha som huvuduppgift att producera och vidareföra kunskap till departement, svenska myndigheter och organisationer.