Varken slutsatser eller förslag – regeringens nationella samordnare rapporterar

Regeringens nationella samordnare för barn i asylprocessen med uppgivenhetssymptom har avlämnat sin slutrapport i december 2006.
Samordnaren konstaterar i rapporten att antalet barn med uppgivenhetssymptom minskat betydligt, att det inte finns någon egentlig – ”tydlig” – kunskap om vad som ligger bakom fenomenet, att det kan betraktas som ett svenskt problem och att en samverkan mellan (vård-)aktörerna i ett tidigt skede kan ha betydelse för att kunna utveckla förebyggande strategier och metoder för tidig upptäckt av barn med uppgivenhetssymptom.

Samordnarens arbete har rönt mycket stor uppmärksamhet och även kritik, i media, bland allmänheten och inom professionen, något som också kommenteras på flera ställen rapporten. Om detta också är orsaken till att inga nya slutsatser eller förslag presenteras förblir oklart. Samordnaren konstaterar emellertid att ”…externa omständigheter har förorsakat hinder i genomförandet av arbetet…” och framförde också till regeringen önskemål om en förlängning av uppdraget under 2007.

Ett komplext uppdrag

Enligt direktiven skall samordnaren ”…kartlägga och analysera förekomsten av asylsökande barn med svåra stressreaktioner som uppgivenhet, avskärmning och regression…internationella erfarenheter ska beaktas. Vidare ska den nationella samordnaren tillsammans med berörda myndigheter utveckla metoder för att tidigt upptäcka och möta barn i riskzonen och genom förebyggande insatser förhindra
att barn utvecklar svåra stressreaktioner. ”. Samordnaren skall också ”…informera regeringen om arbetet och…därvid lyfta fram eventuella förslag på ytterligare åtgärder som bör vidtas i asylprocessen.”.

Inga förklaringar?

Enligt samordnaren har det inte gått att finna vetenskapligt beprövade förklaringar till fenomenet med asylsökande barn med uppgivenhetssymptom. Vissa hypoteser har emellertid kunnat uteslutas, bland annat att den svenska asylprocessen generellt försämrar de asylsökandes hälsotillstånd och därmed förorsakar de aktuella symptomen. Å andra sidan hävdas i rapporten att ”…vissa omständigheter var för sig eller i kombination kan förklara enskilda fall av barn med uppgivenhetssymtom: asylprocessen och Sveriges tidigare (före införandet av den nya instans- och processordningen den 31 mars 2006) tvetydiga hållning i hanteringen av avslagsbeslut i asylärenden; enskilda traumatiska eller stressande händelser i hemlandet eller i andra asylländer där flera familjer bott före ankomsten till Sverige och i Sverige; barnets tidigare psykiska hälsotillstånd; föräldrarnas omsorgskapacitet; manipulation och simulering; kulturella tänkesätt och beteenden.”.

Ett svenskt fenomen?

Man slår vidare fast att fenomenet endast förekommit i Sverige och att det inte heller tidigare kunnat konstateras: ”Att ett stort antal barn, som befinner sig i asylprocessen i Sverige och som har sitt ursprung i huvudsakligen tre bestämda geografiska områden i världen, på ett epidemiliknande sätt och under en begränsad tidsperiod utvecklat allvarliga symtom av uppgivenhet, har inte någon dokumenterad motsvarighet tidigare i Sverige eller annorstädes. Fenomenet kan därför betecknas
som svenskt.”

Samverkan viktig för upptäckt och förebyggande

I en genomgång av befintlig vård för barn och föräldrar, konstaterar samordnaren att en samverkan mellan vården och andra aktörer är en förutsättning för att tidigt kunna upptäcka och också behandla barn med uppgivenhetssymptom. Erfarenheter från bland annat Stockholms Läns landsting (redovisade i rapporten Från uppgivenhet till skolstart) bekräftar denna bild.  I samordnarens rapport finns också flera goda exempel på förebyggande strategier och samverkan runt om i landet.   

En kritisk omvärld

Den nationella samordnarens arbete har väckt mycket stor uppmärksamhet och i slutrapporten konstateras också att ”…samordnaren…befunnit sig i skärningspunkten mellan allmänheten, berörda inom olika professioner, intresseföreningar och politiker.”

Samordnarens egna utgångspunkter och bindningar har ifrågasatts i media och av politiker. I en avslutande diskussion i rapporten ställer samordnaren den (måhända omedvetet) retoriska men också svårtolkade frågan: ”…ska man låta forskningens oberoende styras av ideologiska intressen och olika påtryckningsgrupper i samhället?”

Christian Råbergh, christian.rabergh@temaasyl.se