EU-kommissionens andra årsrapport om migration och integration – Vad gör Sverige?

Inom ramen för den framväxande gemensamma europeiska migrations- och integrationspolitiken har EU-kommissionen publicerat den andra årsrapporten om migration och integration som berör utvecklingen under 2004. Rapporten bygger på en omfattande enkät till medlemsstaterna och i svaren redovisas en rad aktiviteter från både de nya och de gamla medlemsstaterna. Ett av undantagen är rapporteringen från Sverige som - åtminstone i Kommissionens syntesrapport – får ytterst ringa uppmärksamhet.

Ett gemensamt intresse- och politikområde
Den första årsrapporten om Migration och integration publicerades 2004. Under 2005 sammanställdes ingen rapport, som det förefaller på grund av bristande underlag från medlemsstaterna. Rapporterna är ett viktigt led i utvecklingen och uppföljningen av den gemensamma europeiska migrations- och integrationspolitiken som har sin bakgrund i Rådsmötet i Thessaloniki år 2003, det s k Haagprogrammet år 2004 och den av medlemsstaterna antagna gemensamma agendan för integration från år 2005.

Betydande nettoinvandring till EU…
EU:s befolkning ökade under 2004 med två miljoner, varav invandringen stod för hela 1,7 miljoner. Nästan alla medlemsstater hade en positiv nettoinvandring, med undantag för Litauen, Lettland, Polen, Nederländerna och Estland. Högst nettoinvandring hade Cypern, Spanien och Irland. Invandringen ger därmed det absolut största bidraget till den demografiska tillväxten i Unionen. Skillnaderna mellan medlemsstaterna vad gäller antalet migranter av olika kategorier är dock stora och återspeglar delvis traditionella invandringsmönster bland annat relaterade till kulturella och geografiska band.

…och ett växande politiskt intresse för integrationsfrågor
I rapporten redovisas en rad migrations- och integrationspolitiska åtgärder från medlemsstaternas sida under den aktuella perioden. I synnerhet när det gäller integrationspolitiken på nationell nivå redovisas en imponerande katalog av insatser från både gamla och – i synnerhet – de nya medlemsstaterna. Detta märks bland annat i de nya medlemsstaternas nationella handlingsplaner för social inkludering. I många medlemsstater skapas också nya organisatoriska former för integrationspolitikens genomförande som inbegriper både myndigheter och frivilligorganisationer.

Integrationstvång…
Ett antal medlemsstater har infört olika former av obligatoriska integrationsaktiviteter i form av kurser och/eller test som invandrare/tredjelandsmedborgare måste genomgå. Bland de länder som har någon form av språktest eller obligatoriska integrationsprogram märks Österrike, Tyskland, Luxemburg och Nederländerna. Andra länder som Grekland, Finland, Spanien, Frankrike och Tjeckien har mindre utvecklade integrationskrav i form av medborgar-/kulturkunskap (civic orientation), men har i vissa fall planer på att införa mera omfattande åtgärder.

Kommissionen påpekar i rapporten att denna typ av obligatoriska integrationsåtgärder ej får vara i strid med gällande EU-lagstiftning beträffande t ex familjeåterförening eller tredjelandsmedborgares rättigheter. Ett utbyte av erfarenheter från sådana åtgärder efterlyses också från Kommissionens sida: har de önskad effekt, befrämjar de integration och social sammanhållning?

…eller dialog?
En alternativ väg redovisas också från flera medlemsstater som snarare prioriterat och utvecklat dialog och samverkan mellan majoritets- och minoritetsbefolkning. I synnerhet har man på många håll sökt att öppna och underlätta en dialog mellan olika trosriktningar. Mest utvecklat förefaller detta vara Italien där Inrikesministeriet utfärdat ett direktiv om dialog och systematisk kommunikation (dialogplattformar, observatories, arbetsgrupper etc) mellan de olika trossamfunden och mellan dessa och lokala myndigheter och organisationer. Även i Nederländerna, Portugal och Frankrike har liknande initiativ tagits.

Bättre system för erkännande av examina…
Att etablera effektiva system för erkännande av invandrares utländska examina och validering av yrkesutbildningar/kunskaper har varit aktuellt i Sverige sedan slutet av 1980-talet. Inom EU har betydande framsteg gjorts vad beträffar system och direktiv för överförbarhet av utbildningar och examina etc mellan medlemsstaterna, men som det påpekas i rapporten, i många fall (bl a Sverige) fungerar dessa ej för tredjelandsmedborgare. I Spanien, Storbritannien, Grekland, Belgien, Danmark, Malta, Cypern, Estland och Slovakien gäller dock samma procedur för godkännande av  EU-medborgares utbildning som tredjelandsmedborgares, inom s k reglerade yrken.

…och stöd till fler egenföretagare
Antalet egenföretagare har ökat starkt i de flesta länder från vilka tillförlitlig statistik har erhållits, enligt rapporten. Tyvärr saknas här, liksom vad gäller de flesta viktiga utvecklingsområden som redovisas i rapporten, uppgifter från Sverige. Den svenska utvecklingen på detta område, som ju varit föremål för stort politiskt intresse och en rad insatser från svenska regeringars sida de senaste decennierna, hade varit intressant att ta del av, inte minst i ett jämförande perspektiv och när det gäller eventuella sysselsättningseffekter.

Sammanfattning
En viktig och intressant rapport som ger en bild av ett politikområde där de flesta medlemsstater nu förefaller genomföra och planera omfattande insatser. Resultatet /utfallet av dessa insatser redovisas dock ej, och som redan påpekats, efterlyser EU-kommissionen också mera av uppföljningar, utvärderingar och, inte minst, erfarenhetsutbyte mellan medlemsstaterna. De nationella kontaktpunkterna för integrationsfrågor kan och bör här spela en central roll.

Kritiska granskningar
Inom ramen för EU:s forskningsprogram har Sergio Carrera, forskare vid Centre for European Policy Studies (CEPS) publicerat en mera kritiskt granskande artikel om integrationspolitiken i medlemsstaterna. I artikeln diskuteras bland annat omfattningen och värdet av obligatoriska integrationsprogram för invandrare. Även förhållandet – och konflikten! – mellan EU-nivå och nationell nivå berörs; likaså relationen mellan EU:s rekommendationer/riktlinjer på integrationsområdet (De gemensamma europeiska grundprinciperna för integration) och den faktiska lagstiftningen.

En liknande, mycket gedigen analys och uppföljning av den europeiska integrationspolitiken görs inom ramen för EPIM (European Programme for Integration and Migration), ett projekt initierat av NEF (Network of European Foundations, ett nätverk av en rad stora europeiska stiftelser, bl a Joseph Rowntree Charitable Trust i Storbritannien, King Baudouin Foundation i Belgien och Robert Bosch Stiftung i Tyskland). I synnerhet den i juli 2006 publicerade rapporten Shaping Integration Agendas in Europe  ger en utmärkt bild av problem och frågeställningar inom integrationspolitiken utifrån ett europeiskt perspektiv.

Christian Råbergh, christian.rabergh@temaasyl.se