Organiserad verksamhet blir enhetlig sysselsättning – måluppfyllelsen förväntas öka från 43 till 75 procent

I en ny utredning om den organiserade verksamheten föreslår Migrationsverket att samtliga asylsökande mellan 18 och 64 år från och med den 1 januari 2006 skall erbjudas sysselsättning som är meningsfull och individanpassad. Begreppet enhetlig sysselsättning ersätter därmed den tidigare organiserade verksamheten, som också var obligatorisk för de asylsökande. Sysselsättningen skall bestå av introduktion, undervisning i svenska, återvändanderelaterad utbildning och/eller praktik samt självförvaltning.

I utredningen konstateras att vid senaste mättillfället (november 2004) endast 43 procent av de asylsökande deltog i den organiserade verksamheten (OV). Tema asyl har i tidigare artiklar redovisat en rad anmärkningsvärda brister i OV, brister som också påtalats av bland andra Riksrevisionsverket och Statskontoret. I utredningen finns ingen analys av orsakerna till den i nuläget dåliga måluppfyllelsen, varför det är svårt att bedöma om den nya ordningen kan förväntas medföra någon förbättring.

I utredningen föreslås att den nya enhetliga sysselsättningen i huvudsak skall upphandlas från externa aktörer. Deltagande i sysselsättningen skall, i likhet med deltagande i OV, vara obligatoriskt, fram till lagakraftvunnet beslut. Genom att upphandla sysselsättningen för asylsökande åstadkoms en större flexibilitet och ett bredare utbud av aktiviteter. Inom en månad efter ansökan om uppehållstillstånd skall erbjudande om deltagande i sysselsättning ges den asylsökande.

I utredningen finns kostnadsberäkningar: om deltagarantalet ökar från dagens 43 procent (OV) till 75 procent ökar kostnaden med 75 miljoner kronor. Vid beräkningen har man utgått från en kostnad av 300 kronor per asylsökande och vecka samt att antalet inskrivna under 2006 i genomsnitt blir 30 000 personer, samt att hälften av dessa skall omfattas av sysselsättning. I utredningen antas obligatorisk, ökad daglig sysselsättning resultera i en förbättrad psykosocial situation för de asylsökande och därmed minska kostnaderna för sjukvårdande och psykiatriska behandlingar. Hur stora dessa kostnadsminskningar kan bli, framgår dock ej.

I utredningen finns en omfattande katalog över vilka insatser och aktiviteter som är aktuella inom ramen för enhetlig sysselsättning. Antalet timmar i sysselsättning per vecka – ”sysselsättningsgraden” (sic!) – föreslås  från och med 2006 vara minst 15 timmar i veckan och från och med 2008 minst 20 timmar i veckan. Även personer med lagakraftvunnet avvisningsbeslut, beslut om omedelbar verkställighet och s k Dublinärenden skall erbjudas sysselsättning i anpassad form – i syfte att underlätta ett återvändande.

Med hänvisning till den myndighetsgemensamma Överenskommelsen föreslås att arbetsförmedlingarna registrerar arbetssökande asylsökande (dvs de asylsökande som är undantagna från skyldigheten att ha arbetstillstånd, i nuläget ca 15 000 personer) och förmedlar arbete om de anses uppfylla förutsättningarna för detta. Detta innebär en – åtminstone i teorin – betydande utökning av arbetsförmedlingens ansvar för asylsökande. I utredningen sägs å andra sidan också att arbetsförmedlingen, med hänsyn till att de flesta asylsökande får avslag, får ett ansvar för att skaffa praktikplatser åt asylsökande.

NTG-asyls kommentar: I utredningen finns en utförlig katalog av förslag och insatser och bestämmelser om hur den nya sysselsättningen skall genomföras. I huvudsak är de redovisade texterna dock uppdateringar/revisioner av bestämmelser/regelverk för den nuvarande organiserade verksamheten.

Att den nya sysselsättningen upphandlas externt kan möjligtvis ses som ett steg i rätt riktning. NTG-asyl förordar dock att mottagandet (inklusive de slag av aktiviteter som föreslås i utredningen) i sin helhet separeras från asylprövningen och utförs av annan huvudman (t ex kommun eller frivilligorganisation) vilket också föreslagits till regeringen. Erfarenheterna från en omfattande projektverksamhet i Sverige – och från hur mottagande och aktiviteter för asylsökande är organiserat i många andra medlemsstater – tyder på en åtskillnad mellan mottagande och asylprövning ger bäst förutsättningar för den asylsökandes framtida integration/re-integration.

I utredningen finns inga referenser till det inom Europeiska unionen i februari 2003 antagna direktivet om miniminormerna för mottagande av asylsökande (aktuella artiklar/bestämmelser berör bland annat sysselsättning (arbete), yrkesutbildning, skolgång, hälso- och sjukvård). Regeringen har i SOU 2003:89 utrett hur direktivet skall överföras till nationell lagstiftning; i mars 2005 överlämnade regeringen till EU-kommissionen en redogörelse för hur direktivet överförts till nationell lagstiftning.

Förslaget förefaller i ringa utsträckning bygga på erfarenheter och rekommendationer från projektverksamheten inom Europeiska flyktingfonden och Equal. Praktiskt taget all utvecklingsverksamhet vad gäller mottagande/organiserad verksamhet de senaste åren har skett inom ramen för de båda EU-programmen.

Avsaknaden av problembeskrivning och analys gör det svårt att bedöma värdet och realismen i de nya förslagen. Bristen på referenser till EU:s mottagandedirektiv – och till erfarenheterna från det omfattande utvecklingsarbetet inom ERF och Equal – är anmärkningsvärd.