Förändras Europa i mötet med islam?

En livlig diskussion pågår i många av EU:s medlemsstater om vad som händer när det ”europeiska projektet” – som det utvecklas inom ramen för Europeiska unionen –  möter islam. En rad forskningsstudier och utredningar har publicerats det senaste decenniet som belyser mötet mellan den (i varierande grad) sekulära staten och andra, delvis nya religiösa grupperingar, som tydligare än förr markerar sin plats i samhället.

Den fransk-turkiska sociologen Nilüfer Göle var i höstas inbjuden som föreläsare till det norska Institutt for samfunnsforskning inom ramen för det årliga Vilhelm Aubert-seminariet. Göle har bl a undersökt hur den franska sekulära staten – och det ”europeiska projektet” – möter en alltmer dynamisk religiositet bland invandrare med främst muslimsk bakgrund. I en kunskapsrik och tänkvärd artikel i antologin Varieties of World Making: Beyond Globalization har hon också analyserat och problematiserat detta möte.

En annan, ytterst ambitiös studie av religionens ökande betydelse i samhället har genomförts av två forskare vid Hamburgs universitet på uppdrag av tyska Inrikesministeriet – Muslime in Deutschland. Studien behandlar bl a olika invandrargruppers inställning till demokrati, rättstaten och politiskt-religiöst motiverat våld.

Islam förändrar det europeiska rummet?

En av Göles teser i artikeln The making and unmaking of Europe in its encounter with Islam: negotiating French Republicanism and European Islam är att en mer offensiv – synlig – muslimsk religiositet innebär att det sekulära (och religiösa vad gäller andra trosinriktningar) Europa måste omdefiniera begrepp och tankemönster och skapa nya mötesplatser för en mera nyanserad dialog mellan en ny europeisk modernitet och islam. Alltfler möten sker i det offentliga rummet, i lokalsamhället, mellan stat och individ och mellan stat och trossamfund, men också på det europeiska ”territoriet”, inom ramen för det ”europeiska projektet”.

Dessa kontaktpunkter – ”zones of contact, interaction and interpenetration” - är viktiga att analysera, enligt Göle, eftersom de innebär att aktörerna, dvs muslimer och icke-muslimer,  i själva mötet och konfrontationen utvecklas och förändras. Dessa förändringar har betydelse för vad som sker i samhället i stort och därmed för den sociala sammanhållningen. Nya självbilder och identiteter skapas, hos både majoritet och minoritet.

De religiösa symbolernas innebörd – i Frankrike…

Göle refererar ingående den s k slöjdebatten i Frankrike och konstaterar att den satte den franska sekulära staten på prov. Hur skulle den sekulära principen – laïcité – kunna förenas med det multikulturella samhällets realiteter? Enligt Göle fick de mera moderata rösterna – som förespråkade en omtolkning och breddning av den sekulära principen – ge vika för en strikt tillämpning som bl a innebar att slöjan genom lag förbjöds i franska skolor.

…och i Turkiet

Också Turkiet är en, enligt grundlagen, sekulär stat. Det turkiska begreppet för den sekulära principen – laiklik – är direkt lånat från franskans laïcité. Religiösa symboler får ej förekomma i det offentliga rummet och slöjan är förbjuden på t ex turkiska universitet. Frågan är emellertid inte längre okontroversiell i Turkiet; premiärministerns fru bär slöja i officiella sammanhang, samtidigt som Turkiets president vid ett tidigare tillfälle (firandet av årsdagens av republikens födelse) inte bjöd in fruarna till representanterna för det islam-orienterade partiet AKP – eftersom de förväntades bära slöja.

Medlemsstaten Turkiet?

Göle behandlar också frågan om Turkiets ansökan om medlemskap i EU. Frankrike, med president Sarkozy i spetsen, hör till de europeiska stater som motsatt sig turkiskt medlemskap. Det moderna Turkiet bygger på två grundprinciper – sekularism och nationalism – , två principer som ironiskt nog påminner om fransk sekularism och republikanism. I Turkiets fall har dock principerna tid till annan också kopplats till en monokulturell definition av samhället med antidemokratiska drag; enligt Göle handlar det i dessa fall om en auktoritär sekularism och en nationalism som tvingar minoriteterna  till assimilation och underkastelse.

Göle avslutar sin artikel med en plaidoyer för ett pluralistiskt Europa och argumenterar för att problemet inte är mångfalden eller olikheten, utan snarare svårigheten att erkänna likheten, det allmängiltiga – the commonness: En ”europeisk islam” blir möjlig först när det europeiska projektet öppnar sig för kritisk självreflektion och dialog med islam.

Ett annat perspektiv?

Tyska Inrikesministeriet är beställare av den omfångsrika studien Muslime in Deutschland. Studie zu Integration, Integrationsbarriere, Religion und Einstellungen zu Demokratie, Rechtsstaat und politisch-religiös motivierte Gewalt. Studien utges i ministeriets skriftserie Skrifter om den inre säkerheten och behandlar utifrån en bred ansats religionens, och främst islams roll, i förhållande till integrationsfrågor i allmänhet  och politiska preferenser och handlingsmönster i synnerhet.

Att det handlar om ett annat perspektiv än vad som är fallet i några aktuella svenska utredningar om integrationsfrågor – t ex de statliga diskriminerings-/maktutredningarna (Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering respektive Det blågula glashuset) –  framgår redan i inledningen: ”den andre” är tydligt utpekad och  forskningsfrågan gäller politiskt-religiöst motiverat våld, auktoritära och av intolerans präglade handlingsmönster och ytterst, vissa muslimska minoriteters inställning till den tyska demokratin och rättstaten.

Att tolka resultat

I den mycket omfattande studien redovisas en rad intressanta iakttagelser och de två forskarna, Peter Wentzel och Katrin Brettfeld vid Hamburgs universitet, är försiktiga när det gäller att dra mer långtgående slutsatser av det digra undersökningsmaterialet. Man påpekar med emfas att den muslimska gruppen i Tyskland är mycket heterogen vad gäller inställningen till de aktuella frågeställningarna.  Man betonar att det finns samband mellan en mera radikal/fundamentalistisk religiös inställning och bristande språkkunskaper, låg utbildningsnivå, anpassning till/grad av beroende av icke-tyska medier och därmed också en inkapsling i slutna etniskt-religiösa miljöer.

Enligt studien är det en hög – och bland många unga, en växande – andel av den i Tyskland boende muslimska befolkningen som anser att religionen har en mycket stor betydelse. Närmare 40 procent är ”fundamentalistiskt orienterade” med tydliga religiösa moralföreställningar och handlingsmönster. I delgruppen unga studerande uppger var fjärde respondent att de kan tänka sig att acceptera någon form av våld mot icke-troende om det tjänar det egna samfundet/gruppen och 6 procent är för en mera ”radikal” våldsanvändning. 12 procent identifierar sig med en moralisk kritik mot det västerländska samhället kopplad till ett bejakande av kroppsstraff och/eller dödsstraff.

Å andra sidan: 67 procent av de tillfrågade i hela den aktuella gruppen avvisar dödsstraff (dvs ungefär samma andel som bland den svenska befolkningen i en SIFO-mätning 2002), 80 procent är emot inskränkningar av demokratiska rättigheter som t ex demonstrationsfriheten och 85 procent avvisar helt våldsanvändning.

Slutsatser och framtider

Många av slutsatserna i den tyska studien är snarlika de som framkommer i Nilüfer Göles artikel: ungdomarnas inställningar och attityder är viktiga indikatorer på i vilken riktning samhället utvecklas och måste därför tas på stort allvar. En bristfällig samhällelig integration korrelerar med en fundamentalistisk religiös orientering och framväxten av s k parallellsamhällen. En del av lösningen på problemet finns i en respektfull interkulturell och interreligiös dialog. Låg utbildningsnivå har ett tydligt samband med utanförskap och marginalisering som i sin tur befrämjar en fundamentalistiskt orienterad religiositet. Tankeväckande i detta sammanhang är den av ALESCO (Arab League Educational, Cultural and Scientific Organization) nyligen publicerade rapporten om utbildningsnivån i arabländerna: en tredjedel av befolkningen i arabvärlden är funktionella analfabeter; bland kvinnorna är andelen närmare hälften.

De stora och komplexa frågor som berörs i de refererade studierna har relevans för alla medlemsstater. Det finns starka skäl att också i Sverige ta del av det kunskaps- och erfarenhetsunderlag som i allt större omfattning finns framtaget i andra länder. De nya europeiska utvecklingsprogrammen, främst den Europeiska integrationsfonden, kommer förhoppningsvis att kunna bidra till denna process. Det svenska programmet för fonden, som för närvarande behandlas av EU-kommissionen, har bl a frågorna om interkulturell och interreligiös dialog som prioriteringar.

Christian Råbergh, christian.rabergh@temaasyl.se