Hur blir man en bra europé? - Konferens om en europeisk identitet och ett nytt medborgarskapsbegrepp

Frågor om invandring, medborgarskap, identitet och en gemensam europeisk värdegrund finns i allt högre grad på den politiska och mediala agendan i Europa.
När tyska Bundeszentrale für politische Bildung (BpB) nyligen inbjöd till en konferens i Lissabon om medborgarskapsutbildning – civic education – var det i ljuset av ett nytt, post-nationellt Europa och dess alltmer mångkulturella befolkning.  Konferensdeltagarna kom också från praktiskt taget alla medlemsstater i EU.

Centrala frågeställningar var religionernas roll, nationernas historiska och kulturella arv i förhållande till ett alltmer diversifierat Europa och, inte minst, multikulturalismen som integrationspolitisk strategi.

Ett post-nationellt Europa?

Thomas Krüger från Bundeszentrale für politische Bildung (se högerkolumnen) inledde konferensen med en redovisning av några av de viktiga frågor och utmaningar som Europa har att hantera när det gäller invandring, integration och medborgarskap/inkludering i samhället. Europeiska unionen som regional, överstatlig konstruktion innebär att det nu finns en post-nationelll ram som bl a medlemsstaterna måste ta hänsyn till vid utformningen av medborgar(skaps)-utbildning och samhällsinformation – civic education.

Multikulturalism en grund för integration?

Rita Süssmuth, tidigare ordförande i det tyska parlamentet och medlem i GCIM (Global Commission on International Migration), påminde om vikten av att koppla frågan om mänskliga rättigheter till invandrarnas villkor i Europa och världen i övrigt; en fråga som också måste föras in i diskussionen om ett nytt medborgarskapsbegrepp.

Nya migrationsmönster innebär också en omprövning av hur invandrarnas rättigheter skall definieras och av vem: här finns de traditionella gästarbetar-/säsongsarbetarsystemen jämsides med en mera reguljär arbetskraftsinvandring (av bl a högutbildade), s k cirkulär migration, asyl- och flyktinginvandring och, inte minst, den irreguljära invandringen. I samtliga fall måste integrations- och medborgarskapspolitiken i någon mening förhålla sig till dessa invandrargrupper och deras villkor och rättigheter.

Süssmuth betonade också att integration förutsätter ömsesidighet mellan minoriteter/invandrare och majoritetsbefolkning, vilket också inkluderar frågan om rättigheter och skyldigheter för båda parter. I detta finns också den svåra frågan om en balans mellan de s k europeiska/nationella grundvärden som alla (nya) invånare/medborgare förutsätts acceptera och de som utgår från andra kulturer och traditioner.

En intressant fråga från publiken handlade om invandrares rätt att inte låta sig integreras – invandrare/flyktingar från länder och områden som mer eller mindre utplånats och där den ursprungliga kulturen/språket/traditionerna blir det enda som finns kvar för att bevara en skör identitet. Frågan besvarades tyvärr inte.

Migration – Europas bortglömda historia

Vad betyder det egentligen när man säger att integration förutsätter att migranten och värdsamhället ska mötas på halva vägen? Ingenting, om man inte konkretiserar innebörden, menade Paul Scheffer från Amsterdams universitet. Vi kan inte kräva att alla invandrare blir mönstermedborgare om vi inte samtidigt ser på oss själva. Den gemensamma värdegrund som EU utarbetat med demokrati och mänskliga rättigheter i centrum måste även ta itu med och reflektera andra delar av Europas förflutna, så som kolonialismen.

Först när vi ställer frågor om moral och värden till oss själva kan vi vända frågorna även mot invandrare. Om medborgarutbildning kan ske på ett kritiskt och självreflekterande sätt kan den nå ut till både nya och gamla medborgare. Migration till, men kanske främst från, Europa är en viktig del av Europas historia som fått en alltför marginell plats. Att återupptäcka detta förflutna skulle kunna vara en nyckel till en annan inställning till migration, enligt Scheffer.

Ett sekulärt eller ett religiöst pluralistiskt Europa?

José Casanova, från New School for Social Research, New York, en internationellt uppmärksammad forskare och debattör i synnerhet i frågor om religionernas roll i ett modernt, sekulärt samhälle. Han gav i en inspirerande föreläsning en rad exempel från historien hur det moderna, sekulära projektet knappast bidragit till en bättre värld.

Casanova hävdade att religionen kommit att spela en allt större roll i världen och även i flera fall fått eller skapat sig en ny roll – religionen har gått från från den private sfären till den offentliga/politiska och blivit en viktig samhällsaktör. Aktuella exempel är islamsk fundamentalism och, tidigare, den katolska befrielseteologin. En sådan avprivatisering av religionen märks också tydligt i de nya multikulturella/mångetniska samhällena i Europa. Utvecklingen påverkar i hög grad nationernas – och Europeiska unionens! – roll och förhållningssätt till de nya grupper som använder religionen och dess värdesystem för att skapa och förstärka sin identitet och position gentemot majoritetssamhället.

”Out-sourcing” av ansvar till religiösa ledare

Kenan Malik från Universitetet i Surrey ansåg att multikulturalismen som integrationspolitisk strategi resulterat i att människor låses in i religiösa identiteter som i sig underminerar mångfald. Som ett exempel nämnde han efterspelet till bombningarna i London 2005 då Tony Blair och de brittiska myndigheterna inledde diskussioner med imamer och religiösa ledare istället för att låta rättssystemet behandla de som var inblandade i dåden som enskilda medborgare, och inte som muslimer.

Malik menade att Tony Blair på detta sätt kan sägas ha ”out-sourcat” ansvaret till det muslimska samhället som grupp, vilket cementerar och förstärker motsättningar. När politiker och tjänstemän behandlar människor som först och främst tillhörande en religion eller kultur, och inte som likställda medborgare som har skyldigheter och rättigheter, riskerar detta att leda till segregation och avståndstagande från gruppens sida gentemot majoritetssamhället, enligt Malik.

Ett post-kristet Europa?

José Casanova hävdade, tvärt emot många talare som pläderade för fler s k sekulära rum i samhället, att en ökad sekularisering inte är en garanti för att bättre kunna hantera nya religiösa grupper eller sociala/religiösa motsättningar. I stället måste debatten kunna föras också i religiösa termer. Religionerna kan inte förpassas till den privata sfären, utan måste ges plats i en öppen och fri dialog. Den värderelativism, som delvis har följt i spåren av sekulariseringen, försvårar enligt Casanova snarast en fruktbar diskussion och utveckling av integrationsfrågorna generellt. Konflikt och ideologisk konkurrens är en del av en levande demokrati.

Europeiska medborgarskapet måste av-nationaliseras

Det europeiska medborgarskapet, instiftat genom Maastrichtfördraget 1991 som en del i skapandet av en europeisk identitet, har inte uppnått sitt syfte. Det ansåg Fiorella Dell’Olio, forskare vid University of Cambridge. Det europeiska medborgarskapet, som följer av medborgarskap i ett EU-land, har inte tillfört en europeisk dimension utan stärkt kopplingen mellan medborgarskap och det nationella. Gapet mellan de som har respektive inte har medborgerliga rättigheter har ökat och risken är stor att diskriminering och exkludering legitimeras genom det europeiska medborgarskapet.

Dell’Olios lösning är att ”av-nationalisera” det europeiska medborgarskapet genom att grunda det på laglig vistelse, snarare än nationellt medborgarskap. En förutsättning för detta är att lagstiftningen harmoniseras. I likhet med asylreglerna bör även medborgarskapsreglerna vara lika i medlemsstaterna och därmed också de rättigheter som lagligt bosatta tredjelandsmedborgare garanteras. Om vissa sociala och ekonomiska rättigheter kunde garanteras på europeisk nivå skulle detta innebära förbättringar för personer som lever lagligt i Europa men som inte är nationella medborgare. Det nationella medborgarskapet skulle inte avskaffas utan bevaras som en kulturell tillhörighet medan politiska, civila och sociala rättigheter skulle ges en mer postnationalistisk innebörd, vilket även skulle främja en europeisk identitet.

Nationella, europeiska eller universella värden?

För bara några år sedan var intresset för medborgarskapstester mycket litet. Men på bara några år har det skett en drastisk förändring. Länder som Nederländerna, Tyskland, Frankrike, Danmark, Estland, Irland och Storbritannien har alla infört eller planerar att inom kort införa medborgarskapstester för invandrare. Testerna prövar invandrares kunskaper om rådande normer och värderingar i samhället, och kan enligt Ines Michalowski, forskare vid Universitetet i Münster ha två syften: att utbilda och ge kunskaper eller fungera som ett medel för kontroll av invandringen.

Även om testerna till viss del ser olika ut i de olika länderna så finns ett  gemensamt drag, enligt Michalowski: de gör alla anspråk på ”mänskliga rättigheter” som specifikt nationella värden. Samma värden som på EU-nivå kallas europeiska kallas med andra ord för specifikt tyska, danska eller nederländska i de enskilda staterna. Någon referens i de nationella testen till en gemensam europeisk grund görs inte. Per Mouritsen från universitetet i Århus påpekade emellertid att man inte får glömma att värden som mänskliga rättigheter varken kan hävdas vara specifikt nationella eller europeiska - de är universella. 

Även i Sverige har t ex Sveriges kommuner och landsting i sin nyligen publicerade utredning Yrkesidentitet före etnicitet — Att synliggöra nyanländ kompetens  pläderat för ett integrationstest för invandrare.

Viktiga frågeställningar, men få svar

I ett stort antal workshops hade de drygt 200 deltagarna att konkretisera och söka besvara några av de inledande frågeställningarna. I många fall handlade det om att se på vilket sätt dessa frågor och problemområden kunde hanteras i de olika formerna av medborgarskapsutbildning/samhällsinformation till invandrare av olika kategorier. Bland deltagarna fanns också en hel del praktiker och ansvariga för utformandet av kurser och curricula, dock ingen från Sverige.

Sammanfattningsvis – en rad ytterst intressanta och aktuella frågeställningar, behandlade av ofta mycket kvalificerade föreläsare. Man lyckades måhända inte fullt ut besvara frågan om en ny europeisk identitet i ett nytt och ständigt skiftande migrations- och integrationspolitiskt landskap – men att frågan ställs och blir föremål för en kvalificerad diskussion är mycket nog.  Den mera kontroversiella frågan om de irreguljära invandrarnas – invånarnas, medborgarnas? – ställning eller rättigheter hade dock en mycket blygsam plats under konferensen.

Emma Cars, emma.cars@temaasyl.se
& Christian Råbergh, christian.rabergh@temaasyl.se