Lärorika erfarenheter av program för frivilligt återvändande i Norge

I mitten av juni godkände Europaparlamentet det kontroversiella förslaget till återvändandedirektiv som sedan september 2005 funnits på EU:s dagordning. Direktivet lägger grunden för en gemensam europeisk policy för återvändande, och är inriktat på lagstiftningsåtgärder rörande bl.a. verkställighet, förvar och återinreseförbud. För att i praktiken underlätta en humant och hållbart återvändande har flera länder bedrivit projektverksamhet av olika karaktär. 

Det norska Utlendingsdirektoratet har nyligen publicerat en utvärderingsstudie av ett program för frivilligt återvändande till Afghanistan som bedrivits i samarbete med IOM (Internationella organisationen för migration) och norska frivilligorganisationer. Programmet IRRANA (Information, Return and Reintegration of Afghan Nationals to Afghanistan) har dels bestått av informationsinsatser och rådgivning i Norge, dels av en kombination av ekonomiska bidrag och stöd för reintegration efter återvändandet till Afghanistan –  en metod som även andra aktörer använder sig av.

Frivilligt återvändande som påtvingat val

Programmet påbörjades 2006 i syfte att få fler att återvända ”frivilligt”, och sammanföll med norska myndigheters beslut att även inleda tvångsavvisningar till Afghanistan. Antalet tvångsavvisade visade sig dock bli betydligt större än antalet som ville delta i programmet. I mitten av mars 2008 hade 69 vuxna återvänt inom ramen för programmet och mer än tre gånger så många hade tvångsavvisats med hjälp av polisen. 29 av 64 deltagare som flyttat tillbaka till Afghanistan med hjälp av programmet intervjuades efter sitt återvändande. Resten av de deltagande kunde inte nås, eller bodde i områden som av säkerhetsskäl inte kunde besökas av utvärderarna. Enligt rapporten är det troligt att en stor del av dem som inte kunde nås hade lämnat Afghanistan igen, eftersom dessa var yngre och ogifta och således hade mindre stöd i sociala nätverk i hemlandet.

Studien fokuserar på två frågor: deltagarnas beslut att återvända med hjälp av programmet och den kortsiktiga reintegrationsprocessen efter återvändandet. Vad gäller beslutet att återvända inom ramen för programmet konstateras att varken det ekonomiska bidraget eller stödet för reintegration hade någon inverkan. Istället handlade det om att deltagarna ville undvika tvångsavvisning, ofta med hänvisningen till den personliga värdigheten och av respekt för norska lagar.

Misslyckade satsningar

Deltagarna fick 15 000 NOK i ekonomiska bidrag, utbetalat i mindre portioner efter återvändandet.  Det reintegrationsstöd som bestod av utrustning  för att starta eget företag (till ett värde av 10 000 NOK), visade sig inte vara särskilt framgångsrikt. Majoriteten av företagen existerade endast på pappret eller hade redan lagts ned några månader efter återvändandet. Dessutom saknade många tillräcklig kunskap och erfarenhet om affärsverksamhet, och utbildning för att åtgärda detta saknades i programmet. Den utrustning som de återvändande fått för att driva företaget såldes ofta, då behovet av kontanter var större. Stödet ansågs för litet för att i praktiken få igång ett företag, och de flesta intervjuade hade planer på att återigen ge sig av ifrån Afghanistan, dels av säkerhetsskäl, dels pga. bristande möjligheter till försörjning.

Alternativa lösningar?

För att få ett komparativt perspektiv intervjuades även representanter från andra organisationer som i liknande program arbetar med reintegration av återvändande asylsökande i Afghanistan. En av dessa organisationer var den tyska frivilligorganisationen AGEF, som genom olika aktiviteter arbetar för att öka möjligheten till anställning eller annan försörjning för personer som återvänt. Även om det i rapporten konstateras att man inte gjort någon djupare analys av AGEF:s arbete, menar man att detta verkar vara mer framgångsrikt än det norska IOM-samarbetet. Framförallt bedöms AGEF:s stöd för att starta företag vara mer omfattande (det inkluderade t.ex. en obligatorisk utbildning), och tog i högre grad de lokala förutsättningarna i beaktande.

I rapporten konstateras också att någon form av utbildning under vistelsen i Norge hade varit till stor nytta för flertalet av deltagarna. Att meningsfull sysselsättning under väntetiden inverkar positivt på den psykiska hälsan är uppenbart, och i rapporten konstateras att utbildning även skulle kunna underlätta reintegrationen, och på längre sikt bidra till utvecklingen i ursprungslandet.

Den organiserade sysselsättning och återvändandeutbildning som svenska Migrationsverket bedriver för asylsökande syftar till att uppnå detta, men i praktiken har det visat sig fungera mindre bra, då såväl omfattningen på utbildningen som deltagandet är lågt. I den norska utvärderingen får däremot Danmark i detta sammanhang stå för det goda exemplet, i form av utvecklingspartnerskapet Want2work, ett Equal-projekt lett av Röda Korset. Want2work har bedrivit ett omfattande utbildningsprogram som syftat till att upprätthålla och förbättra de deltagandes yrkeskvalifikationer under väntetiden, och aktiviteterna innefattar bland annat engelskundervisning, yrkeskartläggning, yrkesutbildning och praktik. Projektet har däremot inte bedrivit någon verksamhet i de asylsökandes ursprungsländer, och hur deltagande i programmet inverkat på reintegrationsprocessen för återvändande är okänt, även om det finns bevis på enskilda framgångar.

Projekt i Sverige bygger vidare på goda erfarenheter

Sedan drygt ett år har även Migrationsverket ett återvändandeprogram i samarbete med AGEF, inriktat på återvändande till norra Irak. Inom ramen för detta program kan återvändande få stöd antingen med att starta ett eget företag eller att hitta en anställning. Programmet ska pågå till den 31 januari 2009.

Likaså samarbetar frivilligorganisationen GöteborgsInitiativet med AGEF i det pågående ERF-projektet CCM-return (CCM står för Case Chain Management), främst inriktat på återvändande till Afghanistan, Irak och Kosovo. Grunden för CCM-metoden är en kedja med individuella insatser, för att hjälpa och stötta de återvändande under hela återvändandeprocessen. GöteborgsInitiativets projekt bygger även vidare på de erfarenheter av återvändandearbete som bedrevs inom ramen för Equal-partnerskapet Ankomst Göteborg (2002-2005).

I den av Tema asyl & integration framtagna skriften Återvändande i Sverige och Europa. Policy, praxis och projekterfarenheter, finns mer information om asylsökandes återvändande. Skriften går att beställa via info@temaasyl.se. Uppge antal och postadress!

Lisa Tönnes, lisa.tonnes@temaasyl.se