Återvändandedirektivet

I september 2005 presenterade Kommissionens ett förslag till direktiv om "gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna" (KOM(2005) 391 slutlig). Direktivet var enligt ursprungsförslaget från kommissionen tänkt att skapa en likvärdig behandling inom hela EU av personer som enligt lag inte har rätt att stanna. De personer som omfattas av förslaget till direktiv är därmed i huvudsak asylsökande som fått avslag på sin ansökan, personer vars uppehållstillstånd upphört och de som invandrat illegalt. Förslaget reglerar bland annat användandet av tvångsmedel, omständigheter under vilka en person får tas i förvar (tillfälligt frihetsberövande) och när återinresa ska vara lagligt. 

AKTUELLT Franco Frattini förutspådde under vintern 2006 att parlamentets och rådets ståndpunkter angående direktivet skulle bli svåra att förena, något som visade sig vara sant. Flera medlemsstater har ifrågasatt mervärdet av direktivet och vill ha så få restriktioner som möjligt, medan andra medlemsstater och flera grupper inom parlamentet vill ha ett starkare fokus på rättigheter för personer som omfattas av direktivet. Flera kompromissförslag har presenterats under åren och den 18 juni 2008 godkände EU-parlamentet till slut det förslag som rådet antagit ett par veckor tidigare. Direktivförslaget kräver ännu ett formellt godkännande av Europeiska rådet, varefter medlemsstaterna har 24 månader på sig att införliva lagstiftningen i sin nationella lagstiftning.

 

 

Kontroversiellt förslag

Ett antal frivilligorganisationer har framfört kritiska synpunkter på kommissionens förslag, däribland FN:s flyktingorgan UNHCR, Amnesty International och ECRE (the European Council on Refugees and Exiles). Även om dessa organisationer inte bestrider behovet av en återvändandepolitik uttrycker de oro inför delar av förslaget som de menar skulle resultera i sämre villkor för dem som ska återvända och som i värsta fall riskerar att kränka den så kallade principen om non-refoulement. De ifrågasätter bland annat de föreslagna tidsgränserna för hur länge en person får hållas i förvar (tidsgränsen har varierat från sex månader i det ursprungliga förslaget till 18 månader i parlamentets förslag till betänkande) och möjligheten att utfärda återinreseförbud.

De tre organisationerna konstaterar också att uppföljning och övervakning av själva återvändandeprocessen inte är en del av förslaget. De menar att uppföljning är en väsentlig del av att kunna säkerställa ett långsiktigt återvändande. Ett system för utvärdering och uppföljning skulle inte bara gynna de som återvänder utan även EU:s medlemsstater då "risken" för att samma personer återigen invandrar minskar. Samtidigt skulle förtroendet för asylsystemen i de olika länderna stärkas om man i flera fall kunde följa upp att "rätt" beslut faktiskt tagits i asylprocessen. För att uppföljning ska kunna få en mer framträdande roll vid återvändande bör organisationer som arbetar på plats i hemländerna, såsom UNHCR, Röda Korset och lokala organisationer få en större roll, menar organisationerna.

Förvar

En av de delar av förslaget till direktiv som uppfattas som mest kontroversiellt är maxgränsen på hur länge någon får tas i förvar. I november 2006 gick ett antal frivilligorganisationer samman och lanserade en webbsida där man vädjar till EU:s institutioner att ändra förslaget till direktiv så att det tydligare tar avstånd från möjligheten att ta minderåriga i förvar. Hemsidan nås på www.nominorsindetention.org.

Beslutsprocessen

Förslaget till ett direktiv för återvändande hanteras inom EU enligt den s.k. medbeslutandeprocessen. Det innebär att EU-parlamentet för första gången i asyl- och migrationsfrågor har beslutanderätt tillsammans med Rådet, istället för att som tidigare, endast ha haft en rådgivande roll. 

I varje fråga som EU-parlamentet ska ta ställning till utses en parlamentariker som rapportör för att först bereda frågan. Därefter röstar parlamentet om rapportörens slutsatser. Ifall slutsatserna antas av parlamentet blir dessa en resolution som i sin tur blir parlamentets officiella ståndpunkt i frågan. Vilken partigrupp som rapportören tillhör kan inverka på utgångspunkterna i hur behandlingen sker inom parlamentet. Vad gäller förslaget om ett återvändandedirektiv heter rapportören Manfred Weber och tillhör partigruppen som kallas ”Gruppen för europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna” (EPP ED gruppen).