En europeisk politik för återvändande

I slutet av 2001 tog kommissionen för första gången initiativ till gemensamma åtgärder kring återvändande. Vid denna tidpunkt sågs hemländernas ovilja att ta tillbaka sina medborgare som huvudproblemet. Därför inleddes ett samarbete med flera ursprungsländer som till största del handlade om att få till stånd övergripande återtagandeavtal och ett ökat praktiskt samarbete för att underlätta utfärdandet av resehandlingar. EU:s medlemsstater inledde även samarbete kring gemensamma flygtransporter och andra praktiska åtgärder för att förbättra samarbetet inom unionen. Trots att återvändandefrågor stod högt på agendan gjordes inga riktiga försök att enas kring gemensamma regler förrän hösten 2004, då det så kallade Haagprogrammet antogs.

I Haagprogrammet slås fast att återvändande är en viktig del i skapandet av ett gemensamt asylsystem; med gemensamma definitioner av vilka som har rätt att stanna upplevdes det också nödvändigt att skapa en politik för dem som måste återvända. Rådet uppmanade därför kommissionen att presentera ett förslag till direktiv om gemensamma standarder för återvändande.

En gemensam återvändandepolitik
Ett år efter Haagprogrammets antagande presenterade så EU-kommissionen i september 2005 ett förslag till direktiv om gemensamma standarder för återvändande. Direktivet ska skapa en likvärdig behandling inom hela EU av personer som enligt lag inte har rätt att stanna. De personer som omfattas av förslaget till direktiv är därmed i huvudsak asylsökande som fått avslag på sin ansökan, personer vars uppehållstillstånd upphört och de som invandrat illegalt. Förslaget reglerar användandet av tvångsmedel, omständigheter under vilka en person får tas i förvar (tillfälligt frihetsberövande) och när återinresa ska vara lagligt. Läs mer om förslaget till direktiv, behandlingen i de olika institutionerna och förhandlingarna mellan medlemsstaterna här.