Rosengårdsrapporten – fel men ändå rätt? Att bedöma hot mot demokrati och värdegrund – i Sverige respektive Tyskland

2009-02-26

Den av svenska regeringen beställda studien om förebyggande insatser mot våldsbejakande extremism och radikalisering har väckt livlig debatt. Studien, som genomfördes av bl a Försvarshögskolan, är enligt regeringen ett första led i arbetet med att analysera utvecklingen av antidemokratiska krafter i samhället och inhämta kunskaper om åtgärder för att motverka hot mot demokratin.

Tema Asyl & integration har tidigare rapporterat om en liknande studie från Tyskland, Muslime in Deutschland. Studie zu Integration, Integrationsbarriere, Religion und Einstellungen zu Demokratie, Rechtsstaat und politisch-religiös motivierte Gewalt.

I bägge fallen handlar det om angelägna samhällspolitiska frågor och det kan därför vara av intresse att jämföra de två studierna, både vad gäller upplägg och resultat. Den svenska studien har kritiserats för bristande vetenskaplig kvalitet. Jämfört med den tyska studien förefaller kritiken befogad. De tyska forskarna är också mycket försiktiga med att dra slutsatser från sitt omfattande material – i motsats till de svenska, som trots studiens begränsningar avslutas med en längre åtgärdskatalog. 

Svensk studie möter kritik…

Den svenska studien bygger i huvudsak på andrahandsuppgifter om situationen i stadsdelen Rosengård i Malmö, uppgifter från personer som i sitt arbete eller i föreningslivet verkar i stadsdelen. Man har också frågat ett antal ungdomar i skolor i Rosengård. Syftet med studien var att ”beskriva och definiera vad som kännetecknar våldsbejakande extremism och radikalisering, samt genom fallstudier beskriva situationen i såväl Sverige som internationellt”. Uppdraget begränsades dock efterhand till en mindre pilotstudie, och kom därmed att enbart omfatta Malmö, med utblickar mot två andra länder, Danmark och Nederländerna.

Kritiken mot studien har främst handlat om att den enbart bygger på andrahandsuppgifter och om bristande vetenskaplighet i upplägg och genomförande. Till detta kommer att man anser att rapportförfattarna drar alltför långtgående slutsatser utifrån det aktuella materialet och även att det saknas tillräcklig grund för vissa av de förslag till åtgärder som respondenterna för fram.

…trots viktiga frågeställningar

Den tyska studien hade delvis samma syfte som den svenska, men ett helt annat upplägg. Intervjuerna gjordes med förstahandskällor och riktades till olika grupper av muslimer i Tyskland. Även här ville man ta reda på förekomsten av individer och grupper som kunde tänka sig använda det som kallas politiskt- religiöst motiverat våld och undersöka tendenser till s k radikalisering.

Tyska inrikesministeriet var beställare av den omfångsrika studien som utgavs i ministeriets skriftserie Skrifter om den inre säkerheten och som i ett brett perspektiv behandlar religionens, och främst islams roll, i förhållande till integrationsfrågor i allmänhet och politiska preferenser och handlingsmönster i synnerhet.

I en tidigare artikel på Tema asyl & integration kommenteras den tyska undersökningen och de slutsatser som författarna med viss försiktighet dragit:
 
I den mycket omfattande studien redovisas en rad intressanta iakttagelser och de två forskarna, Peter Wentzel och Katrin Brettfeld vid Hamburgs universitet, är försiktiga när det gäller att dra mer långtgående slutsatser av det digra undersökningsmaterialet. Man påpekar med emfas att den muslimska gruppen i Tyskland är mycket heterogen vad gäller inställningen till de aktuella frågeställningarna.  Man betonar att det finns samband mellan en mera radikal/fundamentalistisk religiös inställning och bristande språkkunskaper, låg utbildningsnivå, anpassning till/grad av beroende av icke-tyska medier och därmed också en inkapsling i slutna etniskt-religiösa miljöer.

Enligt studien är det en hög – och bland många unga, en växande – andel av den i Tyskland boende muslimska befolkningen som anser att religionen har en mycket stor betydelse. Närmare 40 procent är ”fundamentalistiskt orienterade” med tydliga religiösa moralföreställningar och handlingsmönster. I delgruppen unga studerande uppger var fjärde respondent att de kan tänka sig att acceptera någon form av våld mot icke-troende om det tjänar det egna samfundet/gruppen och 6 procent är för en mera ”radikal” våldsanvändning. 12 procent identifierar sig med en moralisk kritik mot det västerländska samhället kopplad till ett bejakande av kroppsstraff och/eller dödsstraff.

Å andra sidan: 67 procent av de tillfrågade i hela den aktuella gruppen avvisar dödsstraff (dvs ungefär samma andel som bland den svenska befolkningen i en SIFO-mätning 2002), 80 procent är emot inskränkningar av demokratiska rättigheter som t ex demonstrationsfriheten och 85 procent avvisar helt våldsanvändning
.


Fel – men ändå rätt?

Flera av de slutsatser och förslag som återfinns i den svenska rapporten överensstämmer med den analys och de bedömningar som gjorts utifrån liknande studier om religion, radikalisering och våldsanvändning i Europa. I den ovan nämnda artikeln redovisas också mera generella slutsatser utifrån en genomgång av några av dessa studier:

… ungdomarnas inställningar och attityder är viktiga indikatorer på i vilken riktning samhället utvecklas och måste därför tas på stort allvar. En bristfällig samhällelig integration korrelerar med en fundamentalistisk religiös orientering och framväxten av    s k parallellsamhällen. En del av lösningen på problemet finns i en respektfull interkulturell och interreligiös dialog. Låg utbildningsnivå har ett tydligt samband med utanförskap och marginalisering som i sin tur befrämjar en fundamentalistiskt orienterad religiositet. Tankeväckande i detta sammanhang är den av ALESCO (Arab League Educational, Cultural and Scientific Organization) nyligen publicerade rapporten om utbildningsnivån i arabländerna: en tredjedel av befolkningen i arabvärlden är funktionella analfabeter; bland kvinnorna är andelen närmare hälften.

De stora och komplexa frågor som berörs i de refererade studierna har relevans för alla medlemsstater. Det finns starka skäl att också i Sverige ta del av det kunskaps- och erfarenhetsunderlag som i allt större omfattning finns framtaget i andra länder. De nya europeiska utvecklingsprogrammen, främst den Europeiska integrationsfonden, kommer förhoppningsvis att kunna bidra till denna process
.

Rapporten om situationen i Malmöstadsdelen Rosengård behandlar angelägna och allvarliga samhällsproblem, problem som endast i begränsad omfattning tidigare beskrivits, analyserats eller diskuterats i Sverige. Rapportens format och författarnas bakgrund/förförståelse kan dock på ett olyckligt sätt ha styrt analys och slutsatser. Seriösa och fördjupade studier behövs på området och ett utökat samarbete med andra medlemsstater – bl a inom ramen för Europeiska integrationsfonden och andra EU-program – både vad gäller forskning och praktik, torde ge en god grund också för eventuella framtida politiska åtgärder. 

Christian Råbergh, christian.rabergh@temaasyl.se