Dublinförordningen & Eurodac

Rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat antogs den 18 mars 2003.

AKTUELLT Drygt fyra år sedan förordningen antogs publicerade EU-kommissionen i juni 2007 en utvärdering grundad på information om hur tillämpningen av Dublinförordningen sett ut i praktiken i de olika medlemsstaterna. Utvärderingen är koncentrerad till den praktiska tillämpningen och beskriver Dublinsystemet som "tillfredsställande". Systemet uppfyller i hög grad sin huvudsakliga funktion att säkerställa vilken medlemsstat som bär ansvaret att undersöka en asylsansökan, men förbättringar gällande effektiviteten och den praktiska tillämpningen föreslås. Kommissionen föreslår bl a att även personer som ansöker om subsidiärt skydd bör omfattas av förordningen och att undantagsklausulerna bör förtydligas för att undvika missförstånd och för att öka möjligheterna till familjeåterförening.

Bakgrund och innehåll

Dublin II, som förordningen kallas eftersom den ersatte den gamla Dublinkonventionen från 1997, innebär att en person som av en eller annan orsak flyr från sitt hemland ska söka asyl i det första säkra land han/hon anländer till. Förordningens innehåll är förutom inom EU, även tillämpligt mot Norge och Island. Trots den pågående harmoniseringen varierar emellertid möjligheterna kraftigt att få sina asylskäl erkända mellan de olika medlemsländerna vilket gjort att människorättsorganisationer som Amnesty International och ECRE (the European Council on Refugees and Exiles) kallat att söka asyl i Europa för ett ”lotteri”.

Eurodac

Eurodac är EU:s system för registrering av asylsökandes fingeravtryck. Eurodac är en förutsättning för att Dublinförordningen ska fungera, för att det ska kunna gå att påvisa vilket land som en asylsökande först ansökte om asyl i.