Problemfylld start för nytt system. Rädda Barnen granskar mottagandet av ensamkommande barn

Den 1 juli 2006 skedde en organisatorisk åtskillnad mellan asylprövning och asylmottagande av ensamkommande asylsökande barn och ungdomar. Från att ha varit ett ansvar för Migrationsverket fick kommunerna ta över boende och omvårdnad för de ensamkommande barnen, medan Migrationsverket fortsättningsvis handlägger och fattar beslut i asylärendet.

I en ny rapport från Rädda Barnen redovisas hur mottagandet av asylsökande ensamkommande barn förändrats sedan det nya systemet trädde i kraft för snart två år sedan. Rapporten bygger bland annat på nedslag i fem kommuner, där intervjuer med politiker, boendepersonal, barn, socialförvaltningar, gode män och andra aktörer genomförts, och redovisar vilka konsekvenser det nya mottagandesystemet har fått för barnen och ungdomarna. Slutligen presenteras även några rekommendationer för att åtgärda de brister som konstaterats i det nya mottagandet.

Problemfylld start för det nya systemet

Det nya systemet innebär att alla barn ska erbjudas boende av kommuner som träffat överenskommelse med Migrationsverket, som även har det övergripande ansvaret för vilka kommuner barnen placeras i. Fyra så kallade ankomstkommuner (Malmö, Mölndal, Sigtuna och Solna) har ansvaret för det tillfälliga mottagandet av barnen (dvs. transitboende) till dess att en kommunplats hittats. När ett barn väl beviljats uppehållstillstånd ska de i första hand tas emot i de kommuner de bott i under ansökningstiden.
 
Det har dock tagit lång tid innan det nya systemet börjat fungera som det var tänkt. Det är frivilligt för kommunerna att skriva avtal om mottagande av ensamkommande barn, och alldeles för få kommuner visade sig i början vara beredda att göra det. Samtidigt ökade antalet ensamkommande barn kraftigt, med följden att många barn fastnade i tillfälliga boenden i de fyra ankomstkommunerna. Långa tider på transitboenden karakteriserades av brist på resurser för terapeutisk hjälp, och ovisshet och otrygghet för barnen. Efter opinionstryck och en rejäl höjning av ersättningsnivåerna för kommuner som tog emot ensamkommande barn har situationen dock förbättrats och fler kommunplatser inrättats. Väntetiden för att få komma till en anvisningskommun är enligt rapporten i dagsläget knappt en månad, men målet är att det ska röra sig om bara några dagar. 

Varierande boendeformer

De flesta kommuner driver grupphem för ensamkommande barn i form av så kallade hem för vård eller boende (HVB-hem). Detta innebär att speciella krav gäller för bl.a. bemanning och dokumentation, och att hemmet står under tillsyn från länsstyrelsen. Andra kommuner, som t.ex. Uppsala som fungerar som exempel i rapporten, har valt att inte klassa grupphemmen som HVB-hem. Även om dessa boenden också fungerar bra enligt rapporten, ses det som en kvalitetssäkring om boendet drivs som HVB-hem, inte minst på grund av den externa tillsyn som det medför. NTG-asyl & integration har i sina s.k. förslag till nationell politik rekommenderat att en extern tillsyn skall införas för hela asylmottagandet, något som också Statskontoret tidigare föreslagit.

När barnen kommunanvisas görs ingen bedömning om ungdomarna passar för det boende som erbjuds. I synnerhet i början, då många barn bodde flera månader på det tillfälliga boendet i ankomstkommunerna och hann vänja sig vid rutinerna där, blev omstarten i det sedan anvisade boendet – ibland i en helt annorlunda miljö – svår. En turbulent första tid i Sverige torde dock kunna undvikas i framtiden i och med snabbare kommunplacering.

På de flesta boenden ska ungdomarna själva hjälpa till med matlagning, städa sina egna rum och ibland även delta i städning av de gemensamma lokalerna. I rapporten finns dock vittnesmål från boendepersonal om att man i alltför hög grad lagt livet tillrätta för de asylsökande ungdomarna, vilket på sikt kan få negativa konsekvenser.  

Brister i sociala utredningar…

Något som är positivt med det nya systemet är enligt rapporten att socialtjänsten finns med i ett tidigare skede av mottagandet än tidigare. Målet bör dock enligt Rädda Barnen vara att de ensamkommande barnen ska utredas enligt samma principer som svenska barn, vilket ännu inte är fallet. Migrationsverket beräknar att kring hälften av de ensamkommande barnen bor hos släktingar, i s.k. eget boende (ebo), och det sker t.ex. inga regelmässiga initiala utredningar av socialtjänsten i dessa fall. Rapporten visar att om och hur man väljer att genomföra en utredning är något som ser mycket olika ut i kommunerna. Rädda Barnen rekommenderar därför att frågan kring sociala utredningar ses över av Socialstyrelsen eller annan lämplig instans, och att rekommendationer om vilka rutiner som ska gälla för socialtjänstens utredningar tas fram.

...liksom i översynen och samordningen av gode män

Varje asylsökande barn som saknar vårdnadshavare ska enligt lag tilldelas en god man. Rapporten visar också att översynen och samordningen av gode män ibland är bristfällig. Även om den gode mannen varken har den faktiska vårdnaden om barnet eller försörjningsplikt så kan uppdraget som god man bli mycket omfattande och krävande. En av Rädda Barnens rekommendationer är därför att en grundlig utvärdering av uppdragets innehåll görs, och att nationella riktlinjer och en tydlig uppdragsbeskrivning för de gode männens arbete tas fram av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Dessa bör även innehålla kriterier för hur den gode mannens lämplighet ska bedömas.

Inga dubbla roller tack vare organisatorisk åtskillnad – en framtida modell även för vuxna asylsökande?

En av de största orsakerna till förändringen i mottagandet var att komma ifrån Migrationsverkets tidigare dubbla roll, där personalen både skulle utreda asylskälen och ta hand om barnen. Dessa dubbla roller gjorde enligt Rädda Barnen och andra barnexperter att de ensamkommande barnen inte kunde bygga upp förtroendefulla relationer till personalen på boendet, och många barn saknade därför det psykosociala stöd som de var i behov av.

För personal som tidigare arbetat på Migrationsverkets ungdomsboenden är det enligt rapporten en lättnad att asylprocessen nu är skild från de ensamkommande barnens boende och vardag. Hur stort förtroende ungdomarna får för personalen och hur mycket de berättar om sig själva varierar dock. En del av personalen vittnar om att många ungdomar fortfarande är skeptiska och misstänksamma, trots att personalen tydligt påpekar att informationen om ungdomarna inte går vidare till verket. Att bygga upp förtroende tar naturligtvis tid och är en högst individuell fråga som ett systemskifte inte automatiskt ändrar på, även om förutsättningarna förbättras.

NTG-asyl & integration har i fler framlagda förslag till nationell politik förespråkat en organisatorisk åtskillnad mellan asylprövning och asylmottagande även för vuxna asylsökande. Frågan om organisatorisk åtskillnad är av central betydelse för att åstadkomma ett förbättrat, effektivt och målgruppsorienterat mottagande. Det finns goda exempel på hur målgruppen, asylsökande och flyktingar, kan medverka i organisering och genomförande av mottagandet. I Storbritannien har t ex de av flykting- och invandrarorganisationer drivna Refugee Community Organisations ansvar för mottagande och introduktion av asylsökande och flyktingar. Kommuner, frivilligorganisationer och andra aktörer bidrar redan i dag, även i Sverige, i projektform med innovativa koncept och modeller för ett alternativt mottagande.

Lisa Tönnes, lisa.tonnes@temaasyl.se