"Best practice" - inte nog för att skapa en gemensam europeisk integrationspolitik

Europeiska unionens strävan att harmonisera integrationspolitiken är problematisk så länge det inte finns en gemensam utgångspunkt för politiken eller en entydig definition om vad integration innebär. Erfarenhetsutbyte och jämförelser mellan länder är några av unionens viktigaste åtgärder inom området, men så länge medlemsstaterna har vitt skilda sätt att se på syftet med integration och integrationspolitiska åtgärder haltar jämförelserna. På EU-nivå borde mindre fokus riktas exempel och erfarenheter från enskilda länder, med hänsyn till att dessa kanske snarare handlar om ”worst”, än ”best practice”. Det anser Sergio Carrera, forskare vid Centre for European Policy Studies (CEPS). Han har på uppdrag av den tyska Bertelsmann-stiftelsen sammanställt en översikt av det arbete som nu pågår för att jämföra integrationspolitiken på EU-nivå, och där benchmarking är ett av de viktigaste verktygen.

Regelverk och bindande direktiv saknas…

Carreras rapport, Benchmarking Integration in the EU - Analysing the debate on integration indicators and moving it forward, som publicerades i september 2008, redogör för EU:s strategi för att arbeta med integrationsfrågor och analyserar utvecklingen av politikområdet sedan 1999 års Amsterdamfördrag. De initiativ som hittills tagits inom integrationsområdet på EU-nivå faller inom ramen för så kallad ”soft law”, det vill säga de är inte juridiskt bindande för medlemsstaterna. Den gemensamma politiken bygger på frivillighet och på utbyte av erfarenheter och något gemensamt regelverk finns än så länge inte på plats. Carrera hävdar i sin studie att detta medfört att de åtgärder som hittills genomförts, som t ex beslutet om de elva gemensamma grundprinciperna för integration, inte är tillräckliga och lämnar för stort tolkningsutrymme för att man på EU-nivå ens ska kunna tala om en gemensam utgångspunkt för integrationspolitiken.

…men en utveckling sker

Medlemsstaternas integrationspolitik har emellertid utvecklats snabbt under de senaste åren, om än i olika riktning. Carrera anser att i vissa länder har integrationspolitiken använts som ett instrument för en åstadkomma en restriktiv invandringspolitik. Enligt Carrera måste EU:s integrationspolitik handla om social inkludering, inte om säkerhets- eller invandringspolitik. Används erfarenhetsutbyte och benchmarking för att demonstrera och lyfta enskilda medlemsstaters integrationspolitiska åtgärder/integrationspolitik till EU-nivå, finns en risk att dessa erfarenheter snarare leder till en restriktivare invandringspolitik och ett repressivt säkerhetstänkande.

Enligt Carrera, som även analyserat turerna kring den av den franske presidenten Sarkozy föreslagna europeiska pakten om asyl och migration, var processen i samband med detta förslag (från en medlemsstat), också ett exempel på hur en enskild medlemsstats särintressen kom att stå i konflikt med gemenskapens (läs EU-kommissionens) intressen. Carreras studie av den ”franska pakten” har tidigare kommenterats av Tema asyl & integration (se  Den franska pakten - i otakt med Europa? ).  
 

Benchmarking – en viktig komponent men räcker ej

Benchmarking har vid ett flertal tillfällen framhållits som den kanske viktigaste komponenten i ett gemensamt europeiskt ramverk för integration, senast i kommissionens meddelande från juni 2008 om den gemensamma invandringspolitiken. Carrera analyserar i studien de benchmarking-initiativ som är aktuella på EU-nivå, som t ex Migrant Integration Policy Index, European Civic Citizenship and Inclusion Index och INTI Cities: Benchmarking Integration Governance in European Cities (i INTI Cities-projektet, som handlar om jämförelser  och samarbete mellan europeiska städer, ingår från svensk sida Malmö stad). I rapporten identifierar Carrera vidare problem och lämnar också rekommendationer på hur benchmarking-verktyget kan utvecklas och förbättras.

Emma Cars, emma_cars@hotmail.com