En europeisk agenda för integration

På EU-nivå kan förvånansvärt få steg sägas ha tagits för att etablera gemensamma synsätt kring integration. Även om det ofta påtalas att en framgångsrik immigrationspolitik också måste följas åt av en framgångsrik integrationspolitik, så har länderna haft svårt att enas. Sedan hösten 2005 finns emellertid mer uttalat på den europeiska dagordningen etableringen av en gemensam europeisk agenda för integration. Agendan rymmer initiativ så som en uppdaterad handbok för integration, en webbsida som samlar information, kontaktpunkter i varje land, återkommande integrationsfora och regelbundna rapporter. Grunden för alla initiativ ska utgöras av de gemnsamma grundprinciperna för integration (the Common Basic Principles) som länderna enades om hösten 2004. Redan 2003 antogs emellertid ett direktiv som reglerar varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning, vilket kommissionär Franco Frattini kallat en grundpelare i en gemensam integrationspolitik. Det finns all anledning att titta närmare på det.

Rättigheter för tredjelandsmedborgare
Direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning ska garantera ett minimum av rättigheter så nära unionsmedborgarnas som möjligt, vad gäller exempelvis fri rörlighet och möjligheten att ta anställning i ett annat EU-land. Kravet för att omfattas av direktivet är att ha varit bosatt i ett medlemsland under minst fem år och inneha sjukförsäkring samt tillräckliga medel att försörja sig.

De gemensamma grundprinciperna för integration som EU antagit slår fast att integration ska definieras som en “tvåvägsprocess” där värdsamhället delar ansvaret lika med invandraren. Enligt en av Bryssels största tankesmedjor, the Centre for European Policy Studies (CEPS) som följer EU:s immigrations och asylpolitik, så ställer direktivet om tredjelandsmedborgares ställning ett betydligt större krav på invandrarna än på värdsamhället. CEPS menar att framväxten av direktivet följt den utveckling som kommit att karakterisera framväxten av EUs gemensamma politik, där kommissionens ursprungliga förslag urvattnas så till den grad att det vid antagandet kan betraktas som mycket restriktivt. Enligt kommissionens beräkningar berörs ungefär tio miljoner människor av direktivet, en siffra som hade varit betydligt högre om kommissionens ursprungliga förslag från 2001 inte ändrats under förhandlingarna mellan medlemsstaterna. Då uteslöts ett antal grupper från de rättigheter direktivet ska garantera, anmärkningsvärt nog hör flyktingar till en av dessa. Direktivet är dessutom i flera paragrafer så pass vagt formulerat att medlemsstaterna lämnats med ett stort handlingsutrymme som riskerar att ytterligare inskränka på invandrares rättigheter.

Den 23 januari 2006 var deadline för medlemsstaterna att rapportera till kommissionen om hur direktivet ska införas på nationell nivå. Vid detta datum hade endast fem länder, Litauen, Polen, Slovenien, Slovakien och Österrike, gjort detta och således var kommissionen tvungen att varna 17 medlemsländer. Danmark, Irland och Storbritannien har enligt specifika avtal valt att inte delta i samarbetet inom detta område och är därför inte bundna av direktivet. En liknande situation har uppstått vad gäller direktivet om familjeåterförening vilket vid deadline endast sex medlemsländer, Belgien, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Slovenien, meddelat kommissionen hur man tänkt implementera. Att även detta direktiv är mycket restriktivt och starkt begränsar möjligheter till integration, är CEPS, såväl som flyktingorganisationer och EU-parlamentet ense om.

Fri rörlighet för flyktingar
För att komma tillrätta med det faktum att flyktingar uteslöts från direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning har kommissionen länge haft för avsikt att presentera ett kompletterande förslag som ska sträcka ut rättigheterna även till denna grupp. I samband med detta har frågan väckts om personer med alternativt skydd också ska omfattas av förslaget. Flyktingorganisationer har uttryckt oro över att länderna eventuellt inte är villiga att inkludera de med alternativt skydd i direktivet. Att erhålla en rättslig ställning påskyndar integrationen i värdsamhället och minskar värdsamhällets kostnader, varför det skulle vara ett stort misstag att exkludera personer med alternativ status, menar man. Förbättrade möjligheter till integration skulle dessutom bidra till att motverka främlingsfientliga krafter och till att den allmänna bilden av invandring förbättrades.
 
Mot samsyn på arbetskraftsinvandring
Demografiska förändringar, Lissabonstrategins ekonomiska målsättningar och diskussioner om illegal/irreguljär immigration har riktat ett allt större fokus på behovet av att öppna upp vägar för reglerad invandring. Kommissionen lanserade därför i början av 2005 en diskussion kring ekonomisk migration tänkt att resultera i större samsyn i dessa frågor. När EU-parlamentet diskuterade frågorna under hösten var splittringen bland de olika partigrupperna stor, främst kring vilka rättigheter invandrare skulle ha rätt till och kring möjligheten att skapa ett system med “green cards”. I resolutionen som till slut antogs betonades att invandring ska ses som en resurs och att arbetskraftsinvandring är en del av lösningen på problemet med Europas minskande befolkning, dock knappast den enda. Parlamentet betonade också vikten av ett bredare sätt att se på integrationsfrågor, bland annat genom att ge invandrare som varit bosatta i ett medlemsland under minst fem år rösträtt i lokala val och till EU-parlamentet. Detta, menade man, skulle inte bara stärka invandrares sociala och politiska rättigheter utan även vara demokratiskt mycket viktigt för EUs legitimitet.

Parlamentets resolution ger inte stöd till kommissionens kontroversiella förslag om att inrätta ett system med så kallade green cards för att reglera arbetskraftsinvandring, likt det som finns i USA. I resolutionen stöder parlamentet dock upprättandet av en mer enhetlig administrativ procedur för utfärdandet av arbetstillstånd.

I december 2005 publicerade kommissionen resultatet av årets debatt inom och mellan de europeiska institutionerna och andra intresseorganisationer i form av en policyplan för reglerad invandring. Policyplanen anger en rad initiativ planerade för åren 2006-2009. Att de enskilda staterna även i fortsättningen kommer att behålla rätten att bestämma över arbetskraftsinvandring råder det lite tvivel om. Frågor om ekonomisk migration och integration har visat sig vara nationellt mycket känsliga och svåra att etablera samsyn kring. En förklaring till detta ligger i beslutsprocessens krav på enighet i rådet, något som inom alla andra områden rörande immigration under 2005 ersattes av majoritetsbeslut.

Länk till Direktiv 2003/109/EC om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättigheter

Länk till Direktiv 2003/86/EC om familjeåterförening

Länk till EU-parlamentets rapport om ekonomisk migration

Länk till Kommissionens policyplan för reglerad invandring