Interkulturell dialog eller meningsfull interaktion? Nya perspektiv på integration och värdegrund

Europarådets Vitbok om interkulturell dialog, Living Together As Equals in Dignity, pläderar för ett nytt integrationspolitisk paradigm, i vilket man för samman de positiva sidorna från en politik som bygger på assimilation respektive kulturrelativism/mångkultur. Gabriella Battaini-Dragoni, generaldirektör på Europarådet, presenterade nyligen dessa tankegångar för integrationsminister Nyamko Sabunis idérum för en förstärkt gemensam värdegrund i Sverige.

En delvis annan infallsvinkel på värdegrundsfrågorna presenterades för idérummet av Reannan Rottier och June Mason från den brittiska regeringens tvärpolitiska samarbetsgrupp Communities and Local Government som bl a har till uppgift att arbeta med att, som det heter, stärka lokalsamhällets sociala sammanhållning. Här handlar det om att stimulera till positiva relationer mellan de boende i lokalsamhället, delvis med metoder som påminner om den form av grannskapsarbete som var populärt också i Sverige under 1970-talet.

Att leva tillsammans som jämlika

Battainis perspektiv innebär en utmaning för traditionellt tänkande kring integration och samlevnad: varken assimilation eller mångkultur/kulturrelativism ger individen möjlighet att fullt ut och på lika villkor delta i samhällslivet. Kravet på assimilation kan strida mot vissa av individernas/minoriteternas rättigheter, men syftar å andra sidan också till att behandla alla lika; kulturrelativism innebär i vissa fall ett accepterande från samhällets sida av värderingar och handlingar som står i strid med andra, grundläggande rättigheter, bl a vad gäller kvinnans ställning, jämlikhet och jämställdhet. Ett mångkulturellt synsätt innebär å andra sidan också ett bejakande av olika/andra kulturers lika värde.

Enligt Battaine kan därför en syntes av assimilationism och mångkulturalism, dvs av de traditionella ”diskurserna” inom integrationspolitiken, leda fram till ett nytt perspektiv på integrationspolitiken och individen och hennes identitet: skillnader mellan individer/identiteter är inte absoluta utan föränderliga och växer fram i en respektfull dialog mellan kulturer och religioner. Battaini förespråkar närmast en form av kosmopolitanism och citerar den italienske statsvetaren Federico Oliveri som i en infallsrik och intresseväckande artikel skriver: “What is needed is a gradual change in our perception of others and our relationship with them; moving from the rhetoric of competition towards a more mutually supportive, cosmopolitan view, which replaces the struggle for what are imagined to be increasingly scarce resources by a much more co-operative attitude, one more geared to the building of alliances and aimed at a society that is more welcoming and more civil towards everyone.”

Synsättet påminner om det som bl a Per Wirtén fört fram i en artikel på Eurozine ”En kosmopolitisk nation hålls inte ihop av en kultur, av etnicitet eller av en gemensam historia. Nationen omskapas istället dagligen. Det som håller nationen samman är politiken. Ett kosmopolitiskt samhälle förutsätter inkluderande och lika konstitutionella rättigheter för alla.” Battaini hävdar, med viss rätt, att detta nya ”paradigm” interkulturalism, innebär ett förhållningssätt till kulturell mångfald som går utöver både det traditionella lika-möjlighets-/rättighetskonceptet och respekten för existerande kulturella olikheter/”kulturell mångfald”. Däri ligger också dess potential för en demokratisk förankrad politik och för att lösa konflikter.

Uppgraderat grannskapsarbete?

Den brittiska modellen som presenterades för idérummet, och som syftar till att åstadkomma en förstärkt social sammanhållning – en gemensam värdegrund? – handlar om att underlätta kontakter och relationer mellan de boende i lokalsamhället: inrättande av fysiska mötesplatser och arrangemang för stödinsatser för konfliktlösning och mediering mellan olika grupper, kulturer och religioner. I rapporten Guidance on meaningful interaction. How encouraging positive relationships between people can help build community cohesion ges handfasta tips till ”community workers” från frivilligorganisationer och lokal förvaltning, ofta påminnande om det grannskapsarbete som bedrevs i Sverige under 1960- och 70-talen. Andra förslag är snarlika de omfattande satsningar som gjordes i Sverige under 1990-talet inom ramen för den s k Storstadssatsningen: både fysisk och social förnyelse och utveckling av nedgångna stadsdelar i miljonprogramsområden och, inte minst, försök att engagera de boende i ett demokratiskt förankrat förändrings-/utvecklingsarbete.

Kultur eller struktur?

De båda här kortfattat redovisade inläggen tar sin utgångspunkt i olika sätt att underlätta social och kulturell integration genom någon form av förbättrad kommunikation mellan invandrare/minoriteter och majoritetsbefolkning. De – i många fall – växande problemen med segregation, utanförskap och marginalisering kan lösas/motverkas genom förbättrade relationer, dialog, fler mötesplatser och en förstärkt samhörighet.

De förklaringar till invandrares utanförskap, som lanserades i början på 2000-talet i bl a Sverige, finns inte med i dessa av kulturfrågor och social sammanhållning dominerade resonemang. De svenska diskrimineringsutredningarnas och, i synnerhet den svenske forskaren Masoud Kamalis argumentering för förekomsten av ett postkolonialt arv, manifesterat i en närmast allomfattande strukturell diskriminering av invandrare, är förvisso bortglömd i den svenska politiska debatten men lever kvar i delar av den akademiska världen. Kamali, som var ledande forskare i det av EU:s femte ramprogram finansierade projektet The European Dilemma, återkommer med en rad artiklar på temat strukturell/institutionell diskriminering i antologin Racial Discrimination. Institutional Patterns and Politics som nyligen publicerats. Här behandlas ånyo den strukturella/institutionella diskrimineringen som huvudorsaken/enda orsaken till invandrarnas utanförskap/utestängning från samhälle och arbetsliv.

I rapporten görs också en genomgång av situationen i de projektet medverkande medlemsstaterna (Cypern, England, Frankrike, Italien, Polen, Sverige, Tyskland och Österrike) vad gäller strukturell/institutionell diskriminering och den politik som är aktuell i respektive stat. Till stora delar följer boken det upplägg som Kamali använde i den svenska statliga diskrimineringsutredningen och dess 13 delrapporter: här finns både ett intressant och viktigt faktamaterial och mera svepande, ideologiskt präglade slutsatser. Här återfinns också den närmast självuppfyllande tankefiguren om ett ”vi” och ett ”dom” som förklaring till invandrarnas utsatta position, ofta använd utan redovisad empirisk evidens.

Ett verkligt möte?

I det av Europeiska flyktingfonden finansierade projektet Kollektivism möter individualism har man bl a utvecklat en modell för strukturerade samtal om värderingar, livsmönster/stilar och normer. Den teoretiska utgångspunkten är den uppdelning i traditionella, moderna och postmoderna samhällen som introducerades i den världsomspännande livsåskådningsundersökningen World Values Survey (Inglehart & Welzel, 2005). Den praktiska tillämpningen - samtalen och dialogerna - handlar om både de vardagsnära och de stora existentiella frågorna som diskuteras i fokusgrupper med olika sammansättning: invandrare (sfi-elever), ungdomar, tjänstemän, personer från moskén, Svenska kyrkan och Livets ord etc.

De noggranna protokollen från fokusgrupperna, insiktsfullt kommenterade av Olof Frank, docent i religionsvetenskap, belyser deltagarnas syn på centrala frågor om bl a värdegrund, samhälle, religion och kultur. Den senast sammanställda rapporten behandlar frågan om Synen på det allmänna. Tidigare rapporter har behandlat religion, familj, makt och politik. I samtalen kommer alla till tals på jämlika villkor, man väjer ej för kontroversiella ämnen och deltagarnas/gruppernas positionering på skalan traditionell-modern-postmodern kan ibland förefalla överraskande. I mötet med andra värderings- och livsmönster ges utrymme för reflektion och eftertanke: vad finns/fanns i mitt samhälle som jag vill bibehålla, vad kan jag behöva förändra för att skapa ett gott liv för mig och mina barn i Sverige, vilken är min identitet och värdegrund – nu och i framtiden.

 Christian Råbergh, christian.rabergh@temaasyl.se