Riksdagsdebatt om Integrationspolitik 2007-04-26

2007-04-26 Riksdagsdebatt om Integrationspolitik

9 §

Anf. 70 MEHMET KAPLAN (mp):

Herr talman! Miljöpartiets riksdagsgrupp har begärt att få en aktuell debatt om integrationspolitiken. Det är av stor vikt för oss att i denna kammare diskutera denna angelägna fråga, inte bara med anledning av de senaste händelserna i södra Sverige men också själva sakfrågans vikt och tyngd. Vi har under de senaste åren flera gånger haft möjlighet att se på vilket sätt frågorna faktiskt betyder något och har stor vikt för Sveriges framtid i Europa och världen. 

Det finns en mycket intressant problemlösning som jag kommer att redogöra för senare, men framför allt handlar det här om vår vilja att faktiskt komma på lösningar till de problem som finns i vårt samhälle i dag över partigränserna och över blockgränserna. Det kanske viktigaste av allt är också att få regeringens syn, genom integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, på frågorna. Frågorna har varit uppe flera gånger tidigare i olika interpellationsdebatter, men hela tiden har man gått som katten kring het gröt och inte riktigt vågat ta sig an de mer strukturella problem som finns i vårt samhälle.  

Det är bland annat med anledning av detta som debatten har begärts, och jag tackar så mycket för möjligheten att hålla denna debatt. 

Anf. 71 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Herr talman! Jag vill också passa på att tacka Mehmet Kaplan och Miljöpartiet för denna debatt. Det är väl inte det som hände i Rosengård som nödvändigtvis gör att vi behöver diskutera dessa frågor, utan det är högst aktuellt att med tanke på situationen i samhället inse att vi gång på gång behöver diskutera frågorna och se om vi kan utveckla politiken för att minska på det utanförskap som många människor befinner sig i i dag. 

Förklaringen till vad som hände i Rosengård är hög arbetslöshet, trångboddhet som gör att barn inte vill vara hemma och föräldrar som är så pass passiva att de inte riktigt har kontroll över vad barnen gör ute sent på nätterna. Det finns mycket att göra på lokal nivå, vilket också görs i Rosengård. Det finns en samverkansgrupp där olika aktörer i samhället är involverade. Det går att se en positiv utveckling. Självklart har detta sin utgångspunkt i orimligt låga siffror. Ungefär 20 procent av medborgarna i Rosengård har kontakt med arbetsmarknaden. Endast 50 procent av barnen – knappt det – lämnar grundskolan med godkända betyg så att de kan ta sig vidare till gymnasiet. Och andra problem kan uppstå. 

Trots denna förklaring till utsattheten, passivisering och så vidare menar jag att föräldrar har ett ansvar för hur vi fostrar våra barn och att vi har koll på vad våra barn gör. 

På nationell nivå pågår självklart mycket. Den här regeringen gick till val på att bryta utanförskapet, och det är det som hela vårt politiska arbete fokuserar på. För att bryta utanförskapet menar vi att det är centralt att det finns jobb för alla, att det finns jobb redan från dagen man får uppehållstillstånd. Det är något vi har pratat mycket om tidigare men där vi i reell politik inte har hunnit speciellt långt. Det är nu dags att sluta prata för mycket och i stället se till att genomföra konkreta politiska åtgärder för att stödja och hjälpa de människor som inte vill annat än ta sig ur utanförskapet, ur arbetslösheten och försörja sig själva. 

Låt oss se på framgångsrika invandringsländer som Kanada, USA och Australien. Det är inte framför allt myndigheter och institutioner som hjälper människor in i integrationen utan det är perspektivet att jobbet är det centrala som gör att de också har lyckats bättre än vi har gjort hittills. Det är klart att det finns vissa skillnader mellan deras invandring och vår. Vi har bara flyktinginvandring. Vi väljer inte vilka som ska komma till Sverige. De kombinerar med arbetskraftsinvandring, och då skapas möjligheter för bättre integration. Också där finns saker att göra politiskt, att se till att vi öppnar våra gränser inte bara för skyddsbehövande utan också för människor med erfarenheter, kapital och annat för att medverka till det framtida välfärdssamhället. 

Miljöpartiet efterfrågar i sin begäran om debatt en handlingsplan för mångfald och bättre integration. Regeringen har redan en handlingsplan, och det är den jag tänkte gå igenom här för de församlade. 

Det första vi gjorde var att vi i budgetpropositionen introducerade nystartsjobben. Nystartsjobben vänder sig till personer som är långtidsarbetslösa, det vill säga personer som har varit arbetslösa längre än ett år. Det innebär att regeringen under lika lång tid tar bort arbetsgivaravgiften för den arbetsgivare som anställer en sådan person. Det har visat sig vara framgångsrikt, och en tredjedel av jobben har gått till personer med invandrarbakgrund. 

I vårpropositionen kompletterade vi det hela med instegsjobben, som innebär ännu en subvention. Den här gången vänder sig instegsjobben till de nyanlända, det vill säga de första 18 månaderna. Vad vi kan konstatera är att det som händer första året är avgörande för hur framtiden sedan ter sig för många människor i vårt land. Misslyckas vi med att få ut människor i arbete första året, kan vi räkna med att de kommer att befinna sig utanför arbetsmarknaden i både 10 och ända upp till 15 år. Det är den verklighet vi lever i i dag. Alltså är det jätteviktigt att hitta sätt och möjligheter att så fort som möjligt få ut människor i arbete. Därför inför vi instegsjobben som ska kombineras med svenska för invandrare. Jag hoppas att vi inom en snar framtid ska ha halvtid arbete och halvtid språkinriktad utbildning för att underlätta för människor att få kontaktnät och möjlighet att praktisera sina kunskaper på arbetsmarknaden. 

Vi har en treårig satsning på kompetensutveckling av sfi-lärare. Det är viktigt att den språkutbildning vi erbjuder till människor som kommer till Sverige håller en viss kvalitet. Vi intensifierar också inspektionerna av sfi-undervisningen. 

Vidare har vi arbetsförmedlingens resurser för yrkesbedömning. Det är viktigt att invandrare erbjuds bedömning tidigt – garanterat inom tre månader efter det att de har fått uppehållstillstånd. För att arbetsförmedlingar ska kunna åstadkomma detta ser vi till att det finns resurser för det. 

Valideringsdelegationen har fått i uppdrag att med hjälp av branscher validera tusen personers yrkeskunskaper för att också där hitta bättre metoder för att kartlägga människors yrkeserfarenhet. På så sätt kan vi så fort som möjligt också stödja och hjälpa dem in i de branscher de har erfarenheter från. Ytterligare en viktig sak i detta är de kompletterande utbildningar som finns för till exempel jurister, lärare och människor inom sjukvården. Då kan de fortsätta inom samma bana som de hade hemifrån, åtminstone om de vill det. Då kan de få stöd och hjälp att snabbt komma in på en utbildning så att de så småningom kan bli anställningsbara. I dag funkar inte det. Vi har visserligen haft en verksamhet där sjukvårdspersonal har fått denna möjlighet, men nu breddar vi detta och ser till att erbjuda fler den möjligheten. 

Vi sätter in kraftfulla åtgärder för att främja invandrares företagande. Vi vet att det finns problem med att få en affärsverksamhet förklarad och utvecklad på ett sätt så att bankbranschen kan förstå. Samma problem som invandrade personer möter möter också kvinnor. De kvinnor som är aktiva företagare inom branscher där de män som dominerar bankbranschen inte känner igen sig, förstår sig på och ser möjligheter har svårt att få lån, precis som invandrade som också startar nya branscher och ser nya möjligheter har lika svårt att göra sig förstådda i kontakt med bankväsendet. Där ser vi till att det finns resurser för att stödja och hjälpa till med affärsutveckling men också för att öka det anslag till Nutek som används till mikrolån av olika slag. 

Omläggningen av flyktingmottagningen är också viktig, att se till att föra över ansvaret till regional nivå, till länsstyrelserna, som ska förhandla med sina kommuner, att se till att arbetsmarknadsläget är kartlagt i samarbete med Arbetsmarknadsverket för att sedan kunna kommunicera med Migrationsverket om var det är bäst att människor blir placerade. 

Under några år på 90-talet placerade vi människor där det fanns bostäder, och vi tog inte så mycket hänsyn till arbetsmöjligheterna. Men jag tror att det är viktigt nu när jobben skapas och kommer och vi sänker trösklarna att se till att människor hamnar på rätt plats. Detta kan vi få en bättre bild av när det här arbetet utförs på regional nivå. 

För att underlätta för kommunerna att ta emot flyktingar – vi väntar ganska stora flyktingströmmar de kommande åren – ser vi till att schablonersättningen höjs. Den kommun som tecknar treårigt avtal får 10 000 kronor ytterligare per person. För att öka incitamenten – jag tror att de är viktiga för de framtida introduktionsprogrammen, det vill säga incitament hos politiker, företagare, andra aktörer och den enskilda personen – ser vi nu till att i ett första steg ge ersättning till de kommuner som lyckas antingen att få nyanlända att klara sina sfi-nivåer eller att placera någon i praktik eller i arbete om än tillfälligt. Vi ser till att ersätta detta med ytterligare 20 000 kronor per varje sådan person. Vi ska återkomma med incitament som gäller den enskilda personen för att personen också ska kunna välja så rätt som möjligt utifrån arbetsmarknadsläge. En utredning är tillsatt där. 

Utöver detta för vi en generell utbildningspolitik. Det är viktigt hur grundskolan fungerar om vi ska garantera att utanförskapet inte ärvs. Vi ska ge barnen chans och utrusta dem med kunskap för framtiden. Den politik som förs på Utbildningsdepartementet är precis det som behövs. Där skulle jag också vilja se intensifierade åtgärder när det gäller modersmålslärares roll, mer fokus på svenska språket och så vidare. 

Tryggheten är en annan viktig sak. 

Allra sist är det arbetet mot diskriminering som pågår. Diskrimineringslagarna sammanförs, och det blir en myndighet, detta för att underlätta för den som riskerar att bli diskriminerad men också för den som lagen riktar sig mot. Jag tror att det är A och O. Det har vi inga skilda meningar om. 

Herr talman! Det här var en del av regeringens handlingsplan, som vi kommer att fortsätta att bygga på under mandatperioden. 

(Applåder) 

Anf. 72 MEHMET KAPLAN (mp):

Herr talman! Det var en intressant uppvisning i hur man kan göra en höna av en fjäder. Nyamko Sabuni har tio minuter till sitt förfogande, och hon använder tio sekunder till att prata om diskriminering. Det är sanslöst, men vi hör det i dag, 2007, i Sverige med de strukturella problem vi har inom området. 

Ni har i dag en vårbudget där slopandet av förmögenhets- och fastighetsskatten kommer att ge mest till dem som har det bäst ställt. Riksdagens utredningstjänst gjorde på uppdrag av Miljöpartiet en analys av vårbudgeten. Den tiondel som tjänar mest får nästan hälften, 47 procent, av vårbudgetens skattelättnader. Varför tar man upp det här i en integrationsdebatt? Det tål att fundera på. Den tiondel som tjänar minst får bara en liten bråkdel, 2 ½ procent, av skattelättnaderna. Det här tål också att fundera på. 

Om vi ser på hur människor med utländsk härkomst bor i vårt land, vilken typ av socialgrupp de anser sig tillhöra eller är placerade i, är det väldigt enkelt att räkna ut att den vårbudget som har presenterats inte gör saken enklare, hur vackra och finstämda de intentioner som statsrådet tar upp än är. 

En del av förslagen har vi från Miljöpartiets sida själva lyft fram under föregående mandatperiod. Tyvärr satt vi inte i en regering och kunde inte driva igenom dem på det kraftfulla sätt som vi skulle ha önskat. Men jag är glad över att de finns bland de förslag som Nyamko Sabuni nu räknar upp. 

En viktig fråga när det gäller integration är att ju större utanförskap och ju fler arbetslösa vi har, desto större blir problemen. Det är sant att arbete kan underlätta integration, men om man bara tror att arbete löser själva frågan är man fel ute. 

På 60-talet, när bland annat mina föräldrar kom till Sverige, jobbade och förtjänade sitt uppehälle, var det kanske mycket bättre. Är det så man tänker? Eller fanns det en strukturell diskriminering även då? Det var bara det att antalet människor och de behov som Sverige då hade råkade passa ihop, och det gör de inte längre. 

Jag tror att majoriteten av de förslag vi har kretsar kring arbete. Det ska bli mycket intressant när vi har den här debatten om tre år, när vi har sett de förmodade effekterna av de så kallade jobbpaketen, att se om vi har lyckats komma till någon form av lösning. Jag är orolig för att vi kommer att ha samma typ av problematik. 

Jag tror nämligen att för att människor ska kunna komma till sin rätt, för att människor ska kunna hantera det stora och omvälvande som det är att flytta till ett nytt land, krävs det en känsla av delaktighet, krävs det något mycket mer än jobb. Jobben kan komma. Man kan vara på en arbetsplats. 

Vi vet, inte minst eftersom integrationsministern dessutom är jämställdhetsminister, att vi har ett jätteproblem. Det är inte så att kvinnor i vårt land inte har jobb. Det är inte därför de har lägre löner. Det är ett strukturellt problem. Det är ett problem som är till för att lösas för oss som sitter här. 

Men det är inte bara det – vi kan föregå med gott exempel. Statsmakterna, den offentliga sektorn, de myndigheter som finns och som ger jobb till tusen och åter tusen människor, gör knappt någonting. Vi skulle kunna göra diskrimineringstester. Vi skulle kunna ha upphandlingssystem som premierar företag som har tänkt igenom detta ordentligt och se diskriminering som det problem det faktiskt är. 

Jag jobbade på en antidiskrimineringsbyrå tidigare. På vår invigning var Svenskt Näringslivs ordförande Michael Treschow med, och han sade någonting som är väldigt intressant att lyssna på för den del av församlingen här som tycker att företagen är de som tänker bäst när det gäller den här frågan och tror, medvetet och lite saliggörande, på den osynliga handen. Han sade så här: För mig spelar det egentligen ingen roll vad det är för färg på håret eller på huden, utan för mig är det vad som finns där uppe, innanför skallen, som är det viktiga. 

Hur ska vi kunna komma till en lösning om vi inte har den typen av incitament, som gör att sådana som Michael Treschow kan skapa en grund för att fler ska kunna komma in och kunna göra rätt för sig? Det är inte så att de här människorna, de så kallade invandrarna, inte vill arbeta. Det är det att de inte kommer in på arbetsmarknaden. Det beror inte på att det inte finns arbete – det finns arbete – utan på att de strukturellt diskrimineras. Det är väldigt ledsamt att höra att integrationsministern använder tio sekunder av sitt tio minuter långa anförande till att ta upp det. 

 

I detta anförande instämde Per Bolund och Karla López (båda mp). 

Anf. 73 LUCIANO ASTUDILLO (s):

Herr talman! Först vill vi socialdemokrater tacka Miljöpartiet för denna debatt om integration. Det är en fråga som förtjänar mycket debatt men som framför allt kräver mer politiska insatser. 

Jag vill också tacka integrationsminister Sabuni för hennes blixtvisit i Malmö och Rosengård. Vi i Malmö hoppas att hon i framtiden inte bara ska besöka oss när det händer negativa saker i vår stad. Vi i Malmö är mycket stolta över vår stad, hela vår stad. Företag och människor flyttar dit, nya stadsdelar byggs och framtidstron gryr. 

Men det som har hänt i Rosengård är inte alls bra. Det är totalt oacceptabelt att ett antal unga människor brännmärker en hel stadsdel och alla de människor som bor där. Det är totalt oacceptabelt att polis och brandkår inte får göra sitt jobb. De ska ha vårt helhjärtade stöd. 

I Rosengård har skolorna, föreningslivet, Mabi – där jag själv har varit aktiv i många år – och det kommunala bostadsbolaget under lång tid jobbat för att göra något åt problemen, de ökade klyftorna och utanförskapet. Jag hoppas att Sabuni fick möjlighet att ta del av allt det positiva som görs i stadsdelen. Jag hoppas också att hon fick ta del av det som kommunen gör för stadsdelen. 

Men staten måste också ta sitt ansvar. Det som hände i Rosengård skedde inte av en slump. Ja, det finns all anledning för oss socialdemokrater att vara självkritiska. Integrationen har inte lyckats. Men samtidigt är det viktigt att vara ödmjuk inför de utmaningar och problem vi står inför. Det är inte enkla frågor. 

Det är viktigt att vi förstår att dessa frågor kräver långsiktigt arbete. Det är viktigt att vi ser att politiken inte kan göra allt. Samtidigt som samhället tar sitt ansvar måste enskilda också ta sitt. Det gäller inte minst föräldrar, som Sabuni tar upp här i debatten. Men med detta sagt vill jag ändå framhålla att vi måste komma ihåg att föräldrarna ibland kan vara en del av problemet och inte en del av lösningen. Då måste samhället träda in. 

Har samhället och politiken gjort tillräckligt? Jag och Socialdemokraterna tycker inte det. Vi tar på oss vår del av det ansvaret, men vi menar också att den borgerliga regeringen är på väg att förvärra en redan svår situation. 

Vi socialdemokrater vill försöka lyfta blicken lite från Rosengård och se frågan i ett större sammanhang. Då finns det flera orosmoln. Vi oroas av den fördelningspolitiska effekt som Anders Borgs omläggning av fastighetsskatten och borttagande av förmögenhetsskatten får. Det ger mer pengar till förmögna i Vellinge och Danderyd än till invånare i kommuner som Malmö och Landskrona. 

Vi socialdemokrater oroas över att Sven Otto Littorins arbetsmarknadspolitik inte ger den effekt ni lovade. Regeringen har haft ett halvår vid makten och har inte lyckats få fler svenskar i arbete. Tvärtom ökar utanförskapet – i och för sig marginellt – med de beräkningsmetoder som Fredrik Reinfeldt använde i valet. Nystartsjobben har inte varit en succé. Det går inte att upprepa den bluffen från talarstolen här fler gånger. 

Vi ska ställa krav på dem som är arbetslösa att de är aktiva och söker arbete, alldeles oavsett om de uppbär a-kassa, försörjningsstöd eller introduktionsersättning. Jag kan berätta för Sabuni att det redan görs i Malmö. Det krävs motprestation. Ingen får passivt lyfta bidrag i Rosengård eller någon annan del av Malmö, och det är bra. 

Men regeringen ger sig på dem som är arbetslösa med sänkt a-kassa, samtidigt som man rycker undan stödet i form av arbetsmarknadsutbildningar, praktikplatser och starta eget-bidrag. Det är inte bra. Det är inte heller bra att man drar ned på vuxenutbildningen. 

Vi socialdemokrater oroar oss över att nästan allt som Sabuni i dag kallar för den nya integrationspolitiken i själva verket är den gamla politiken – vår politik. Man har ändrat några namn, men i stort sätt är det samma sak. Det enda vi ser är, precis som Mehmet Kaplan sade, att den nya regeringen kraftigt har nedprioriterat arbetet mot diskriminering. Mycket annat är gammal socialdemokratisk skåpmat. 

Framför allt är vi socialdemokrater mycket oroliga för hur ni hanterar flyktingmottagningen. De förslag som regeringen har tagit fram i vårbudgeten är inte tillräckliga för att klara av att se till att fler kommuner – alla kommuner – tar ansvar. Därför kräver vi att man nu lagstiftar om alla kommuners ansvar på området. Vi kräver också att eget boende som inte är ett eget boende utan ett ovärdigt och omänskligt boende avskaffas och reformeras i grunden. Vi kräver också – och där finns intressanta inslag när det gäller hur man kopplar stimulanspengar till introduktionen i sfi-undervisningen – att man riktar det närmare arbetsmarknaden. 

Framför allt är det viktigt att nu göra något så att fler kommuner tar sitt ansvar för flyktingmottagningen. Mycket av det som nu har hänt i Rosengård beror just på att människor bor mycket trångt i en mycket liten del av Rosengård som heter Herrgården. Man bor inpå varandra – kanske två familjer med sex barn var i en tvåa. Det är klart att barnen inte har något utrymme i hemmet. De har kanske bara gården för att leka med sina kompisar och att vara ute och göra läxor på. 

Det är detta ni måste göra. Den situation som ni håller på att skapa håller på att bli ohållbar. Ta ansvar för detta! 

Anf. 74 LARS LINDBLAD (m):

Herr talman! Detta är en mycket viktig debatt, som Miljöpartiet har begärt. Jag tackar dem för det. Jag vill också markera detta genom att jag som gruppledare tar den här debatten, som är viktig för vårt parti. 

Fyra dagars bränder, stenkastning och oroligheter satte Rosengård i nationellt nyhetsfokus igen. Men mitt i de braskande nyhetsrubrikerna är det viktigt att ändå försöka se vad detta är. 

Det är ett antal ungdomar – förvisso alldeles för många – som skapat ett elände i en del av Rosengård som heter Herrgården. Detta är ytterligare en väckarklocka för de boende i Rosengård och inte minst för oss som lever utanför Rosengård. Det bottnar med största säkerhet i något mycket allvarligt, nämligen i frustrationen av ett utanförskap. 

Låt oss konstatera att den förda integrationspolitiken har misslyckats. Den har skapat samhällen i samhället, där hundratusentals människor i vårt land inte har fått vara fullt delaktiga i samhället i övrigt. 

Att inte ha ett arbete, att inte kunna göra sina egna prioriteringar och att vara beroende av det offentliga samhällets resurser skapar vanmakt. Men det har också lett vidare. Det har lett till att alltför många föräldrar i Rosengård inte fullt ut orkar vara föräldrar till sina barn. De orkar inte styra upp när deras barn driver på stan på nätterna. Men låt mig vara tydlig: Det är inte alla föräldrar eller alla barn vi pratar om. 

I Herrgården har vi särskilda problem. Förvärvsfrekvensen i Herrgården är bara 15 procent, och folk bor, som Luciano Astudillo sade, mycket trångt. Skulden faller tungt på Socialdemokraterna och deras samarbetspartier. De har misslyckats med en politik som leder till fler jobb. De har pratat och pratat om integration, samtidigt som utanförskapet har ökat. 

Jag kan konstatera att Mehmet Kaplans enda förslag om ett diskrimineringstest eller Luciano Astudillos prat om gammal politik är goda exempel på detta. De ansvarar också för lokalpolitiken i Malmö kommun, där Socialdemokraterna och deras samarbetspartier har isolerat medborgarna i Rosengård genom att dela in kommunen i kommundelar. Det är en politik som inte främjar integration utan isolering. 

Jag tror att lösningen är en helt annan. Den är inte enkel. Den ligger i att människor måste få verktyg att växa av egen kraft. Vi måste ha riktade jobbinsatser för dem som är längst ifrån arbetsmarknaden. Vi måste också våga ställa krav på människor att de faktiskt tar ett jobb. Bidragssamhället i kombination med felriktad välvilja skadar och passiviserar människor. Dessutom måste vi ställa krav på föräldrar att de tar det fulla ansvaret för sina barn. Det offentliga samhället får aldrig ta över föräldrarnas ansvar. 

Nyckeln till egenmakt är jobb. Med regeringens satsningar i vårbudgeten kommer, som vi hoppas, 160 000 människor att kunna lämna sitt utanförskap och gå till ett riktigt arbete senast 2009. 

Vi kommer aldrig att tjäna på att stänga våra gränser. Vi är beroende av vår omvärld, och vi är framför allt beroende av att alla som söker sig till Sverige jobbar. Att integrera invandrare i arbetskraften är inte bara viktigt för att bryta utanförskapet, utan det är också ett måste för att vi ska hålla ekonomin rullande. 

I en tid då svensk ekonomi går på högvarv har vi insett att vi måste öka ansträngningarna ytterligare. I vårbudgeten presenterades ett antal förslag, som integrationsministern nämnde tidigare. 

Nyanlända ska inte bollas runt i det byråkratiska systemet, utan de ska snabbt få hjälp att hitta rätt i myndighetsdjungeln. Därför fortsätter och utökas försöken med nystartscentrum i områden där utanförskapet är särskilt stort. På nystartscentrum samlas viktiga aktörer under samma tak, och de ska snabbt kunna hjälpa enskilda med deras behov. 

Eftersom jobb är den bästa vägen ur utanförskap ska nyanlända invandrare få en snabb kontakt med arbetsmarknaden. 400 miljoner kronor kommer att satsas på en ny typ av subventionerade och handledda jobb, så kallade instegsjobb, som alltid ska kombineras med studier i svenska. Dessutom satsas 600 miljoner i stimulansbidrag för kommuner som satsar på jobb och språkutbildning för nyanlända. 

Nystartsjobben, som har varit uppe i debatten, har visat sig vara ett bra sätt för unga och invandrare att få in en fot på arbetsmarknaden. Man kan döma ut den här reformen, men sedan januari har 5 000 personer av kött och blod fått ett nystartsjobb. Och det har trots allt bara gått en väldigt kort tid. Därför fortsätter vi med den satsningen. Vi inför också en jobb- och utvecklingsgaranti för långtidsarbetslösa där stöd kombineras med aktivitetskrav. 

Det är viktigt att nyanlända kommer i arbete, men det är också viktigt att all kunskap som de har med sig hit till Sverige kommer till användning. Mer resurser kommer att satsas på att komplettera invandrade akademikers utbildning, och 46 miljoner kronor satsas på högskolor som specialutbildar invandrade akademiker. Vi har inte råd med civilingenjörer och sjuksköterskor som inte får använda sin kunskap i Sverige. 

Vi i alliansen har under vår korta tid i regeringsställning, till skillnad från hur det var under Socialdemokraternas tid vid makten, visat att vi tror på människors förmåga och vilja att jobba. Vi tror mer på att genomföra politik som leder till bättre integration än att prata om den. Ett jobb är nyckeln till att bryta utanförskapet. De kommande åren kommer vi att leverera flera konkreta förslag som ger människor verktyg att bryta utanförskapet. 

Jag skulle vilja avsluta med att tala om vad en fritidsledare i Rosengård, vid namn Mille Petrovic, sade i förra onsdagens Kvällsposten. Han sade så här: Barnen lider av att föräldrarna inte har något jobb. De har inga förebilder. Människor måste hjälpas till ett jobb. 

Jag kan bara instämma. Det är målet med alliansens politik. 

(Applåder) 
 

I detta anförande instämde Inge Garstedt (m). 

Anf. 75 ANNIKA QARLSSON (c):

Herr talman! Händelsen i Rosengård har många bottnar. Det finns säkerligen lika många skäl som personer som var involverade. Men det djupaste, som träder fram i allt det här, är ändå utanförskapet, som vi har pratat om förut. I alla de stora städerna i Sverige har områden, precis som delar av Rosengård, blivit en stad i staden. Den förra regeringen blundade och lät det ske. 

Att ungdomar inte gör något bättre på sin fritid än att förstöra för sig själva och andra och uppträda hotfullt är allvarligt. Men det är bara ett symtom på det verkliga problemet – den misslyckade socialdemokratiska integrationspolitiken. 

Att bruka våld i ett demokratiskt samhälle är inte acceptabelt. Att kasta sten mot polis och brandkår, som har till uppgift att skydda alla medborgare, är allvarligt. Hur allvarligt det är finns det ingen i den åldern – det handlar ju om barn mellan 10 och 15 år – som kan förstå fullt ut. Därför krävs det handling av både stat och kommun men självklart också av föräldrarna. 

Att det blev ett spänt läge som spårade ur kom inte som någon stor överraskning om man hade läst utredningar från Riksrevisionen, rapporter från OECD, kritik från kommuner och EU-kommissionen eller kritik från invandrare själva. Det har funnits många som har pekat på bristerna i vänsterregeringens så kallade integrationspolitik med kortsiktiga punktinsatser som inte har fungerat. 

Händelserna i Rosengård beror inte på etnicitet utan på det faktum att många känner hopplöshet. Har man inget jobb att gå till, får man inte rätt hjälp i skolan och ser man ingen framtid med möjlighet till egen försörjning känner man heller ingen framtidstro. Då är det kanske inte så konstigt att det händer saker. 

Dukat bord, kallade den förre statsministern det som han och Socialdemokraterna lämnade efter sig vid 2006 års val. Det utanförskap på över en miljon människor som har lämnats till sitt eget öde av Socialdemokraterna kallar jag för springnota. 

Vi tänker inte göra om det misstaget, utan jag är stolt över det som Centerpartiet och alliansregeringen nu gör för att inte lämna människor utanför. Vi sanerar efter den förra regeringens sociala och regionala klyvning där de rika blev allt rikare och de fattiga allt fattigare. Vi städar upp efter Socialdemokraterna och betalar deras nota. 

Socialdemokraterna har suttit vid makten de senaste tolv åren. Under dessa år ökade utanförskapet lavinartat. Arbetslösheten sköt i höjden, och klyftorna i samhället växte. Det var med vänsterkartellen som utanförskapet ökade och faktiskt befästes. 

Nu börjar det vända, men det är fortfarande alldeles för många människor som ligger kvar i sängen på måndagsmorgonen när grannen går till jobbet, om de nu har någon granne som har något jobb. 

Den borgerliga regeringen har styrt landet i lite mer än ett halvt år. Vi har lovat att vi ska få fler människor i arbete – det var det vi gick till val på. Att vi inte har löst allt på sju månader beklagar jag, men även om oppositionen sätter stor tilltro till vår förmåga kan inte ens en alliansregering klara av att sanera tolv års socialdemokratiskt utanförskap på ett halvt år. 

Alla insatser som den nuvarande regeringen gör inriktas på att skapa fler jobb och göra det mer lönsamt att arbeta. Miljöpartiet vill ha en handlingsplan för integration i samhället. Det är bara att titta i höst- och vårbudget. Där kan man glädjas åt alliansens handlingsplan för integration. Med en politik för fler jobb och för ett ökat företagande blir människor trygga och kan känna framtidstro. 

Herr talman! För att människor ska få ett arbete och kunna leva på sin lön behövs vår politik som fokuserar på arbete, företagande, trygghet, god utbildning och tillväxt. Det minskar utanförskapet i vårt land – för alla. Det är precis en sådan politik som Centerpartiet och allianspartierna står för och som vi nu arbetar för i regeringen. Vi har sett problemen och har förslag för att människor ska kunna växa. 

Vi gör stora satsningar i vårbudgeten. Vi inför instegsjobb där nyanlända asylsökande med uppehållstillstånd, flyktingar och deras anhöriga kommer i jobb. Det kombineras med språkundervisning och handledning. Det är ett aktivt mottagande i stället för det passiviserande som kännetecknade den förra regeringen. 

Vi ger vägar till riktiga jobb. Nystartsjobben har redan blivit en succé. Det är riktiga jobb med avtalsenliga löner, pensionsgrundande, och med anställningstrygghet. Var tredje som har fått nystartsjobb har utländsk bakgrund. Det här är riktiga jobb i stället för kortsiktiga åtgärder. 

Vi ser också till att ingen ska falla mellan stolarna och att människor ska få goda chanser att etablera sig i Sverige och på arbetsmarknaden. Detta gör vi genom en försöksverksamhet med nystartscentrum. Där ska man få hjälp med att ta kontakt med myndigheter, hjälp med rådgivning om jobb eller hjälp om man funderar på att starta företag. All hjälp man behöver finns då samlad under ett tak för att man ska kunna etablera sig i Sverige. Där kan man få ett bollplank och få stöd så att man kan skapa sig ett bra liv i Sverige. Även frivilligorganisationer kommer att få en viktig roll här. 

Vi ser till att bygga hängrännor i vårt samhällsbygge i stället för stuprör och stuprörspolitik. 

Tanken är att alla ska ges en ärlig chans att kunna leva och bo i Sverige, att kunna arbeta eller starta företag här och få kontakter med föreningsliv och andra svenskar. Genom att samla alla resurser på ett ställe blir det lättare att utifrån varje individs behov hitta vägar till jobb eller företagande. Vi tror att detta är ett utmärkt sätt att bryta utanförskapet på. Det handlar om långsiktighet. Allt ska vara under ett tak, och det ska vara ett individanpassat stöd. Alla ska få plats, och det ska finnas där människor mest behöver det. 

Det är konkreta långsiktiga insatser som tidigt tydliggör arbetslinjen. Varje människa ska känna att man får vara med och bidra, att man är en viktig del i helheten. Det är bara så vi får ned arbetslösheten och kan bryta utanförskapet. 

S, v och mp! Vilka förslag har ni för att skapa jobb för människor i utsatta områden med hög arbetslöshet? Hur vill ni skapa framtidstro? Och varför gjorde ni inget när ni hade chansen? 

(Applåder) 
 

I detta anförande instämde Lennart Pettersson (c). 

Anf. 76 ALF SVENSSON (kd):

Herr talman! Vi är i varje fall överens om en sak, att integrationspolitiken och de här frågorna är utomordentligt viktiga, oberoende av på vilken sida av den här blockgränsen vi befinner oss. 

Kan det möjligtvis vara så att vi har planerat för utanförskap, att vi har betett oss så att integrationen har försvårats, för att inte säga att den har omöjliggjorts? De så kallade miljonprogrammen, som har byggts på en hel del håll i landet, är oerhört stereotypa. Man får en känsla av att man först har ordnat ett kalhygge. Sedan har man staplat likadana våningar på varandra, lika små eller lika stora. Ofta finns det dessutom grönområden runt om eller någon skogsdunge, och det är få infarts- eller utfartsvägar. Det är i det närmaste omöjligt, om man får använda uttrycket, att göra en bostadskarriär i ett sådant område. Lägenheterna är likadana. Det går inte att flytta in för ungdomar, för det finns inte små lägenheter, och det går inte att få en större lägenhet för dem som skulle vilja. Detta är naturligtvis något som vi beslutsfattare måste ta ansvar för. 

Vad kan man då göra? Det är klart att man kan göra mycket för att förändra detta. En del kommer ju ut ur de här bostadsområdena när de får arbete. För det ska också sägas att det inte har planerats arbetstillfällen i närheten av de här bostadsområdena. När man väl får möjlighet flyttar man därifrån. Man gör, om jag får använda uttrycket igen, en bostadskarriär. Men då flyttar de som ligger längst bort från arbetsmöjligheterna in i de bostäder som blir tomma, och så har man vad man skulle kunna kalla ett bostadsområdenas ekorrhjul. 

Jag vågar i det närmaste påstå, herr talman, att vi har bostadsområden som verkar vara planerade för, om man nu ska använda det starka uttrycket, segregation. Under min ungdom, och den är inte alls så avlägsen som ni tror, talade man om arbetarbostäder – där kan vanligt folk bo. Jag minns uttrycket barnrikehus som fanns. Nu har vi alltså bostadsområden där folk från främmande eller i varje fall fjärran kulturer ska bo, många. Man ska inte kunna språket, och det ska inte finnas arbetstillfällen i närheten.  

Det här är något som vi måste beakta. Planeringen har blivit fel. Man kan titta på kommuner eller samhällen där man har integration i bostadsbeståndet. Då ser man också i regel att integrationen mellan människor fungerar.  

Herr talman! Jag kan inte heller låta bli att i det här sammanhanget säga att vi har varit duktiga på att flytta ut myndigheter till Visby och Östersund – bevare mig väl för att kritisera detta. Men hur skulle det vara att flytta ut någon myndighet till Rosengård, Tensta, Bergsjön eller vad vi nu vill räkna upp. Man skulle till och med – det är bara ett ad hoc-förslag – kunna tänka sig att flytta ut Sida från övre Östermalm till Rinkeby. Då skulle vi få mer service där, fler arbetstillfällen, och vi skulle på så sätt underlätta integrationen. 

Det finns faktiskt ordentlig forskning på det här området, ett forskningsprojekt som heter Restate, där den svenske projektledaren heter Roger Andersson, som just har påtalat att det är för stereotypa förhållanden i de här miljonprogrammen. Jag tycker att det finns möjlighet för kommunerna att göra något åt det och för oss i de politiska partierna att reagera och försöka få en ändring till stånd. 

Man ska veta att arbetslösheten smittar. Arbetslösheten passiviserar. Det är ju inte så att det vi nu talar så mycket om, främlingsfientligheten, finns där från början. Från början finns främlingskapet där. I främlingskapet och rädslan för det okända kan främlingsfientligheten från dem som finns utanför odlas. Den måste vi också ta itu med för att förstärka och förbättra integrationen. 

Herr talman! Jag är också mycket mån om att få sagt att när vi talar om Rosengård, Tensta, Bergsjön, eller vad vi nu talar om för områden, så är det ju inte människorna där som ska kritiseras. Det blir en förfärligt billig debatt om man här försöker göra gällande från en del håll att det är alliansregeringen som bär skulden för att integrationen inte har fungerat. Så billig debatt kan vi inte ha i den här kammaren. De skatteminskningar som har rabblats upp har ju ännu inte börjat verka. Ta ansvar för den situation som har varit! Men låt oss inte träta om det, utan låt oss hitta konkreta förslag för att förbättra för framtiden. 

Jag skulle vilja, herr talman, att vi hade mycket mer tid när det gäller att resonera om de här frågorna. För nu kan det verka som att jag tror att hela lösningen handlar om att ändra boendeplaneringen. Det gör jag naturligtvis inte. Det finns mycket mer, men det var ett område. 

(Applåder) 

I detta anförande instämde Désirée Pethrus Engström och Stefan Attefall (båda kd). 

Anf. 77 KALLE LARSSON (v):

Herr talman! Invandrar- och integrationsministrar har kommit och gått. Man har bytt orden, retoriken, men man har fortsatt att göra samma sak. Denna misslyckandets kontinuitet måste brytas innan dess följder blir ännu allvarligare. Sverige befinner sig farligt nära den punkt där de etniska och sociala konflikterna kan urarta och ge upphov till ytterst tragiska händelser. 

Därför behövs en radikal förändring, ett perspektivskifte. Orden är inte mina. De är hämtade ur det integrationspolitiska program som Folkpartiets landsmöte antog i augusti 2005. Så lät det då, före valet. De borgerliga partierna använde ju en stor del av valrörelsen, inte minst just Folkpartiet, till att kritisera den förda integrationspolitiken, en kritik som vi i stora stycken instämde i. Visserligen var Folkpartiet ofta slarviga med sina källor. Det ekade ganska ihåligt i argumentationen, för man saknade konkreta alternativ. 

Många människor upplevde ändå att den nu nya regeringen och inte minst Folkpartiet brydde sig om situationen i utanförskapsområdena, som man kallar det. Men det var alltså då, före valet. Vad har hänt sedan? Nyamko Sabuni som var med och skrev programmet för Folkpartiets räkning blev utsedd till integrationsminister. Hur blev det egentligen med den radikala förändringen, perspektivskiftet? 

Inte särskilt mycket har hänt. Man har lagt ned ett antal verksamheter. Man har kommit med förslag om omorganisationer, lämnat förslag till utredningar och presenterat handlingsplaner som i stor utsträckning är fortsättningar på arbete som den förra majoriteten trots allt beslutade om. Man drog tillbaka de arbetsmarknadspolitiska insatserna och verkar sätta sitt hopp till att jobben kommer ändå, som någon potentat vid något tillfälle uttryckte det. Man har valt att slopa stöd för viktig verksamhet i arbetet mot rasism och diskriminering i en tid då rasistiska partier växer sig allt starkare. 

Herr talman! Jag ska vara rättvis. I vårbudgeten presenterar man ändå vad man kallar ett integrationspaket. Flera debattörer har här från talarstolen gjort ett stort nummer av dessa insatser. Men de innehåller ju i huvudsak den stigmatiserande uppfattningen att det skulle behövas särskilda invandrarjobb, instegsjobb. Så späder man på den gamla fördomen om att just invandrade av några slags genetiska skäl skulle vara särskilt lämpade att starta egna företag.  

Det är piskans och morotens politik som gäller, båda egentligen lika ovärdiga i sin människosyn. För nu talas det, i direktiv till en utredare, om att invandrare kan komma att få sämre ersättning om de inte flyttar dit staten vill. Att betala ut bonuspengar, som tidigare talare från Socialdemokraterna tyckte lät intressant, när det gällde om man klarar sfi:n eller inte är ju snarare ett sätt att försämra kvaliteten på sfi-undervisningen – det riskerar att leda till det. Det handlar också om ett urval från kommunernas sida av vilka personer man vill ha i just sin kommun.  

Man låtsas dessutom att problemet är att människor inte vill lära sig svenska. Så fortsätter man i samma misstänkliggörandets fotspår som tidigare krav på språktest för medborgarskap ledde till. Man går vidare längs den stig som rasister har trampat upp när man låter Säpo knacka dörr för att leta terrorister i invandrartäta områden och när man genomför krisövningar som gör muslimer till ett hot, i stället för att bryta diskrimineringen och utanförskapet. 

Samtidigt, herr talman, drivs överhetens klasskamp mot vanligt folk med full kraft igenom i regeringens ekonomiska politik. Man talar utifrån sin verklighet med utsikt från groggverandan i Djursholm eller Täby. Men det är ju en annan verklighet än de flesta människor i det här landet trots allt lever i.  

Den verklighet som de flesta lever i är inte välfyllda aktieportföljer och golfrundor på arbetstid, utan det är att var fjärde arbetarfamilj i det här landet inte kan åka på semester i sitt eget land. Det är att hälften att alla unga LO-kvinnor har en otrygg anställning. 

Man kan nästan se ministrarna Billström, Borg och Bildt framför sig när de sitter i vip-loungerna på flygplatserna och petar tänderna samtidigt som fattiga pensionärer i det här landet knappt ens har råd med mat i slutet av månaden. 

Herr talman! Vart tog egentligen perspektivskiftet vägen? Det är den fråga som alliansen och regeringen har att besvara.  

Vänsterpartiet presenterar i dag på sin hemsida en rapport som vi kallar Dags att våga ställa krav. Vi visar att det som behövs inte alls är omorgansationer och nedläggningar. Vi ställer krav. Vi ställer regeringen till svars för att ingenting egentligen händer för vanligt folk. När den som har fel efternamn kan söka 100 jobb utan att bli kallad till en enda intervju så är det diskriminering, och den måste upphöra.  

Vi menar att det nu är dags att utmana makten och inte bara tala om Rosengård, som samtliga tidigare talare har valt som fokusområde, utan också tala om det innanförskap som finns i de allra rikaste områdena och om maktens privilegier som också måste ifrågasättas och kritiseras. Det är dags för ett systemskifte, en radikal förändring och ett perspektivskifte. Det är dags att våga ställa krav på en politik i det här landet som sätter rätten till arbete för alla före direktörernas rätt till fallskärmar stora som cirkustält.  

Anf. 78 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Herr talman! Jag hade så stora förhoppningar om att kunna diskutera och kanske utveckla den nuvarande integrationspolitiken och som faktiskt har fokus på jobb, och det är där som fokus ska finnas. I stället möter jag ett parti, som har begärt denna aktuella debatt, med två idéer, diskrimineringstester och antidiskrimineringsklausuler vid upphandling. Det är vad man kunde åstadkomma.  

Sedan har vi det största partiet i oppositionen som föreslår att man ska urholka det kommunala självstyret. Det är vad de kunde åstadkomma.  

Sedan har vi Vänsterpartiet som blandar ihop en massa frågor i integrationsdebatten och börjar tala om gamla och allt annat. Men var har ni lösningarna just på detta område?  

Miljöpartiets företrädare Mehmet Kaplan säger att vi ska fokusera på diskriminering. Hur var det på 60-, 70- och 80-talen? Då var inte denna diskussion om diskriminering speciellt utbredd därför att det fanns arbeten. Människor var ute i arbete. Invandrare och icke invandrare, alla var ute i arbete. Det var inte så att människor var diskriminerade trots att det fanns jobb. I dag finns det jobb, men människor är diskriminerade. Vi har 10 procents arbetslöshet bland invandrare. Vad tror ni att de andra gör? De arbetar, Mehmet Kaplan. Det är sådan kapitalismen är. Det är ingen arbetsgivare som låter bli att anställa en kompetent person om man behöver få ett jobb utfört. Däremot håller jag med dig om att det finns arbetsgivare som om de får välja mellan två–tre personer kommer att välja den som påminner om dem själva. Och det är det som vi vill ta bort. Det är därför som det måste skapas fler jobb. Det måste bli arbetstagarens marknad och inte arbetsgivarens marknad. Det kan ni väl i alla fall erkänna att den här regeringen arbetar för, vilket framgår av budgeten?  

Återigen ska jag säga något om fokus på arbete. Socialdemokraternas företrädare säger att det inte finns någon i Rosengård eller i Malmö som lyfter bidrag utan aktivitet, alltså i passivitet. Vad är det för rövarhistoria? I Rosengård säger man att aktiviteten hos människor som går in och ut genom portuppgångarna är som störst mellan kl. 2 och 4 på natten. Vad är det för sorts människor som lever ett sådant liv? Ja, det är de som kan sova på dagen och som inte behöver utföra någon nyttig verksamhet på dagen. Det är därför som de kan göra det. Det värsta är att det inte bara handlar om vuxna människor. Det handlar också om barn. Barnen följer med. Hur tror ni att dessa barn klarar sig i skolan dagen efter om de är uppe kl. 2 eller 4 på natten? Det finns alltså ett föräldraansvar att ta, och det finns ett samhällsansvar att ta, det vill säga att man ska kräva samhällsnyttig verksamhet av alla vuxna personer som behöver försörjas. Jobb- och aktivitetsgaranti måste införas. Det är det enda sättet att skapa en verklighet att leva i, alltså att göra någonting nyttigt på dagen, vara förebild för sina barn och sova på natten. Det är det som det handlar om. Så kom inte och säg till mig att ingen lyfter bidrag i passivitet i Rosengård, för det stämmer inte.  

Den här regeringen har redan vidtagit en massa åtgärder. Nystartsjobb är exempel på det. Det handlar också om instegsjobb. Och Kalle Larsson anklagar oss för att vi då utpekar invandrare och de nyanlända. Men är man nyanländ så är man det, och då måste vi se till att det finns åtgärder för de nyanlända. Det kan handla om språkutbildning eller möjligheter att komma ut i arbete. Det är viktigt. Men vi ska ha en generell politik för alla andra som bor i detta land och som har gjort det ett tag. Men under ett och ett halvt år måste vi vidta andra åtgärder. Visst handlar det även om validering, kompletterande utbildningar och kampen mot diskriminering. Men det är inte det som ska vara i fokus. Fokus ska vara på jobben. Vi måste se till att vi blir bättre på kompetensutveckling för de människor som redan har erfarenhet med sig, så att människor så fort som möjligt kan komma ut i arbete. Arbete är det som vi ska fokusera på, Mehmet Kaplan. 

(Applåder) 

Anf. 79 MEHMET KAPLAN (mp):

Herr talman! Arbete, arbete, arbete – vi ska se hur det är om tre år.  

En intressant sak som Annika Qarlsson tog upp handlade om frivilligorganisationernas roll. Jag tycker att det lyser med sin frånvaro i allt det som integrationsministern tidigare har talat om. Och jag är väldigt intresserad av att få veta vilken typ av roll som dessa organisationer faktiskt tillmäts. Det är oerhört viktigt.  

Alf Svensson talade om bostadsområden som är byggda för utanförskap. Och jag kan till viss del hålla med om det. Jag bor själv i ett miljonprogramsområde, och jag är stolt över att bo där. Och många med mig är stolta, eller vill vara stolta. Men de behöver samhällets hjälp och stöd. Det beror inte direkt på miljonprogramsområdenas struktur i grunden. Det stämmer att naturen ibland är långt borta och att betongen är förhärskande. Men vi kan övervinna det. Det finns en styrka där som inte finns någon annanstans. Det gäller bara att ta till vara den.  

Att flytta myndigheter kan vara en bra idé, och jag tycker att det bör prövas. Det har gjorts med en myndighet i Norrköping som låg på Guldringen, och sedan flyttades den tillbaka in till stan. Det är en myndighet som nu håller på att läggas ned. Det är ett sådant område som man skulle kunna titta närmare på.  

Jag tog upp två konkreta saker. Jag sade att jag höll med om en del av det som integrationsministern sade. Men det viktiga i denna debatt handlar om var man lägger tyngdpunkten på.  

En annan viktig fråga som jag skulle vilja lyfta fram är frågan om hur vi kan klara av att hantera den stora arbetslöshet som finns. Vi talar om att vi ska skapa jobb och att alla ska få möjlighet att jobba, och sedan blir det frid och fröjd. Problemet är återigen att jag inte ser möjligheten till lika rättigheter i regeringens program. Jag ser inte möjligheter till människors eget skapande och deras möjligheter att komma till sin rätt. Det är det som jag är orolig för. Ni har fått ett halvår på er. Detta tar tid. Det är därför som jag lite ledsamt ser på de kommande tre åren som förlorade år, därför att om ni inte kan prestera bättre än så här och tala enbart om jobb så kommer vi att sitta här om tre år och fortfarande ha samma problem i grunden.  

När vi har en arbetsgivare som, inte av ondska eller någon sorts främlingsfientlighet utan av ren och skär känsla för lika-barn-leka-bäst-principen, sorterar bort människor, hur ska vi då hantera det? Hur ska vi kunna hantera det när människor dag ut och dag in diskrimineras och nekas arbete men inte kan få den hjälp som de faktiskt förtjänar? 

Det finns antidiskrimineringsbyråer som vi tillsammans med den förra regeringen och Vänsterpartiet skapade möjligheter för. De jobbar och finns ute i landet. De behöver bli fler. De har nämligen kompetensen att kunna hjälpa till när systemet och den osynliga handen inte kan hantera dessa problem.  

Jag tog upp frågan om att myndigheter faktiskt har en skyldighet. Myndigheter är vår möjlighet att faktiskt visa hur vi kan vara som arbetsgivare, alltså staten. Om vi inte kan hantera att vara arbetsgivare genom våra myndigheter utan tycker att det är ett litet förslag som egentligen inte riktigt passar in, hur sjutton ska vi då kunna hantera det stora utanförskap som finns där arbetsgivare faktiskt diskriminerar i dag? Inte för att de är onda eller främlingsfientliga utan för att de har sin syn på utanförskapet. 

I detta anförande instämde Tina Ehn (mp). 

Anf. 80 LUCIANO ASTUDILLO (s):

Herr talman! Jag trodde att vi skulle avhålla oss från det värsta partipolitiska käbblet. Det här är svåra och komplicerade frågor, och jag lovar att göra mitt bästa om tre år och inte skylla alla problem på er. Jag tycker att det är allvarligt att man inte tar frågan på större allvar än så. 

Lars Lindblad! Vilket land har kunnat minska utanförskapet genom att öka de ekonomiska klyftorna? Är det inte det som är konsekvensen av Anders Borgs ekonomiska politik? Det är de fördelningspolitiska konsekvenserna. Pengarna går till Danderyd och Vellinge, inte till Landskrona och Malmö. 

Om arbete är så viktigt, Nyamko Sabuni, varför ökar då utanförskapet om man räknar på samma sätt som ni gjorde innan valet? Slå upp Sydsvenskan den 16 april! Där kommenterade, samma dag som Anders Borg stod här i talarstolen, några politiskt sakkunniga att det totala utanförskapet i vårt land ökar. 

Så svåra är de här frågorna. Folk kanske har flyttats från en kolumn till en annan, men en och en halv miljon, utifrån den retorik ni använde förut, är i utanförskap än i dag. 5 000 nystartsjobb – en och en halv miljon i utanförskap. Så var det med den succén. 

Sedan pratar Sabuni om att jag far med osanning. Det är så att den som får försörjningsstöd i Rosengård krävs på motprestation. Det är så att Sabuni också står här och tricksar med siffror om hur hög arbetslösheten är. Det är alldeles för många som är arbetslösa, men 20 procent är alldeles fel om man pratar om hela Rosengård. 

Jag tycker att vi ska ta dessa frågor på mycket större allvar än att göra partipolitiskt käbbel av dem, och jag tycker att det är beklagligt att vi hamnat i det i dag. 

Anf. 81 LARS LINDBLAD (m):

Herr talman! Jag har lyssnat noga på oppositionen, och det är klart att man kan anklaga oss för partipolitiskt käbbel. Jag känner möjligen att även oppositionen har bidragit till det i denna debatt. 

Man kritiserar att vi inte har särskilt mycket att komma med. Men fyra mycket engagerade debattörer som representerar alliansen har ju nämnt förslag på förslag på förslag. Förslagen har huvudsakligen varit inriktade på arbete – det tror även jag är nyckeln till att lösa utanförskapet. Men jag håller definitivt med Luciano Astudillo med flera som säger att vi inte får göra problemet så enkelt. 

Jag har ändå bara hört ett enda konkret förslag. Förutom en massa käbbel från oppositionen har jag bara lyssnat på ett enda konkret förslag, förutom det handlingsprogram som Miljöpartiet har efterfrågat, men det håller ju regeringen redan på att leverera. Det är ett diskrimineringstest som ska lösa problemet. Detta kommer från Miljöpartiet. 

I övrigt finns det ingenting. Man talar om att klyftorna ökar. Faktum är att när ni tre haft makten, framför allt de senaste tio åren, har klyftorna ökat rekordartat mellan dem som har minst och dem som har mest. Ni ansvarar för den politiken. Klyftorna har ökat enormt under de senaste tio åren. Kom inte och skyll oss för det! 

Vi har radikalt olika syn på hur vi ska lösa dessa problem. Den samlade vänstern, med Kalle Larsson som manar till klasskamp i spetsen, vill kapa topparna. Vi i alliansen vill lyfta golvet. Vi vill att de människor som är utanför samhället i dag ska komma in, få ett arbete och kunna påverka sin framtid. Det är den stora skillnaden mellan höger och vänster, mellan borgerligheten och vänstern. 

Ni pratar väldigt mycket om integration, men ni har inga konkreta lösningar. Vi levererar konkreta lösningar, som visserligen inte räcker, men som trots allt är ett steg på vägen. 

(Applåder) 

Anf. 82 ANNIKA QARLSSON (c):

Herr talman! Jag tycker att den här debatten klargör att det var tur att det lag som vann valet i höstas faktiskt gjorde det, för det var ett tomt och innehållslöst motståndarlag i dag. Det fanns inte många konkreta förslag, och det var också det vi kritiserade under den förra mandatperioden. 

Och alla skyller ifrån sig. Det är klart att det här, precis som Luciano Astudillo säger, är ett komplext problem, och det kommer att behövas många åtgärder för att lösa det. Men om man ska komma någonstans måste man för det första se det och vilja göra någonting åt det. De som var ansvariga för springnotan och som satt vid makten förra mandatperioden valde att blunda och inget göra. 

Vad gör då vi? Lars sade att vi har många förslag, och jag tänkte att vi nu ska passa på att ta lite fler än de viktigaste. 

Vi har nystartscentrum, instegsjobb, nystartsjobb, sänkta arbetsgivaravgifter för unga, validering, kompletterande utbildning för bland annat läkare, förbättrad svenskundervisning för invandrare, extra ersättning till kommunerna för att ta emot invandrare, jobbavdrag och skattesänkningar där 75 procent av sänkningen går till dem som tjänar minst. Vi satsar på jobb- och utvecklingsgaranti för dem som står längst från arbetsmarknaden, vi satsar på personliga coacher på arbetsförmedlingarna, och vi satsar på individuella handlingsplaner för de arbetssökande. Vi öppnar för andra jobbförmedlare vilket ger kommunerna mer pengar för att ta emot nyanlända och ensamkommande barn. Vi satsar på försök med avidentifierade ansökningar. Vi arbetar fram en sammanhållen och kraftfull diskrimineringslagstiftning. 

Som ni förstår måste jag prata fort för att hinna räkna upp alla våra förslag. Vi gör det enklare och mer lönsamt att starta och driva företag så att människor kan få arbete vilket ger mer skattepengar till det gemensamma, alltså vård, omsorg och skola – alla de bitar som är enormt viktiga för att alla ska få del av ett gott samhälle. 

Vi satsar på de unga, och vi satsar på dem som har kommit hit för att vara med och bidra. Socialdemokraterna med sina samarbetspartier gjorde inget för att stoppa klyvningen, men vi i Allians för Sverige tänker göra allt för att människor ska känna framtidstro. 

(Applåder) 

Anf. 83 ALF SVENSSON (kd):

Herr talman! Ifrån den här talarstolen och, höll jag på att säga, ifrån alla andra talarstolar där politiker har uppträtt har det många gånger sagts att människovärdet är viktigare än penningvärdet. Jag tror faktiskt att det behöver strykas under också i den här debatten. 

Integrationen försvåras, jag vill inte säga omöjliggörs, men försvåras av att vi inte riktigt har tagit in respekten för alla människors lika värde i våra sinnen. Det är ju därför de namn som vi talar om blir ett hinder när man ska få ett jobb. Det är också därför det finns en attityd mot många som har kommit till vårt land och som, i ett längre perspektiv i varje fall, kommer att berika Sverige ekonomiskt och kulturellt och också skapa större möjligheter att förankra fredstanken och frihetstanken därför att vi möts. 

Men det är som om vi inte riktigt har tagit till oss att nationalstatens gränser inte betyder så mycket längre. Vi lever i en globaliserad och internationell värld, där vi är gränslöst beroende av varandra. Men ska vi få det vi önskar – fred och försoning, trygghet och stabilitet – måste vi ju i våra och våra barns sinnen se till att insikten finns om att varje människa har ett okränkbart och ett lika högt, absolut värde. 

Jag tror alltså att värdedebatten hör hemma också i resonemangen om integration. Självfallet är arbetstillfällena viktiga, men jag tror att det ligger en poäng i att det inte enbart handlar om arbete. Arbetet är oerhört väsentligt, men det är också respekten för människovärdet. Och där finns det åtskilligt att göra. Vi måste visa att vi menar vad vi säger när vi säger att människovärdet är viktigare än penningvärdet. 

(Applåder) 

Anf. 84 KALLE LARSSON (v):

Herr talman! Nyamko Sabuni sade: Jag hade så stora förhoppningar, och så blev det bara ett partipolitiskt käbbel av det här. 

Ja, jag tror att de förhoppningar som människor, efter löftena och efter den diskussion ni förde före valet, hade om den nya regeringens politik är betydligt större än de förhoppningar du egentligen hade om den här debatten. Jag tror också att de människorna i dag känner sig ännu mer svikna eftersom så lite egentligen händer. 

Jo, Annika Qarlsson, jag hörde uppräkningen av en mängd insatser. Ungefär hälften var väl sådant som sedan tidigare var beslutat och som man nu fortsätter med. Det är väl utmärkt, för flera av de sakerna var bra. 

De andra sakerna handlar ungefärligen om det som jag tidigare kritiserade, om särskilda invandrarjobb – om ett slags uppfattning om att just invandrare genetiskt skulle vara bättre lämpade för att driva företag och att det därför på något särskilt sätt behöver satsas på invandrares företag. 

Det här är stigmatisering. Det här är att utmåla invandrare som människor som – hur var det nu Lars Lindblad sade? – vi måste hjälpa till ett arbete. Men det här är inte människor som behöver hjälpas.  

Hindren för människor behöver rivas ned. Blicken behöver i stället för att riktas bara mot de områden som påståtts vara utanför riktas mot de hinder för människors inträde som finns. Då duger det inte att sprida felaktiga uppfattningar om hur situationen är i Rosengård och att bara prata om problem och komma med råd om att människor ska gå och lägga sig tidigare på kvällen. 

Vart liberalismen tog vägen i integrationsministerns resonemang förstår jag inte riktigt.  

Det vi måste göra är att vi måste bryta utanförskapet. Då måste vi också förmå att se att integration, som det har kallats, inte handlar om att bara människor i vissa förorter som påstås vara utanför ska få det lite bättre. Vi måste också förmå att ifrågasätta innanförskapet i de rikaste områdena, för privilegierna för dem som tjänar på den nya regeringens politik finns bara därför att de människorna råkar vara födda i Sverige i familjer som tidigare har haft höga inkomster. Detta måste också kritiseras! 

Anf. 85 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Herr talman! Ja, Kalle Larsson, när man slåss mot hjärnspöken är det svårt att få tid och möjlighet att se till verkligheten och att se till att sätta in åtgärder som hjälper. 

Nu är det så, Kalle Larsson, att det finns barn som är uppe på nätterna. Det är därför som det som hänt i Rosengård händer. Barn ska sova, för dagen efter är det förhoppningsvis skola. Detta är viktigt. 

Blanda alltså inte in liberalism, kommunism och vad det nu kan vara! Barn behöver vila för att kunna klara sin utbildning. Utbildningen är grundläggande för att de inte ska ärva utanförskapet. Det hoppas jag att du håller med om. 

Det har pratats mycket om fördelningspolitiken. Vi kan ta fastighetsskatten. Hur rättvist skulle det vara om människor i utanförskapsområden behövde betala skatt på eventuella framtida inkomster? Är det så vi tycker att det skulle vara? Det är ju precis vad fastighetsskatten handlar om, det vill säga: Du betalar en skatt på en förmögenhet som du väntas ha. Du har inte konkreta, rena, pengar i handen, men du ska betala skatt för det. 

Det är faktiskt många människor som har ärvt sina hus och som bor där men som inte har de inkomster som de kanske ska ha för att kunna betala fastighetsskatten. Det gäller också gamla människor som inte heller klarar sig. Är det rätt att betala skatt för en inkomst som man ännu inte har! Nej, Kalle Larsson, det är det inte! 

Vi kan också se till förmögenhetsskatten. I de flesta länder – jag tror att Sverige var sist med att ta bort förmögenhetsskatten – är det en framgång att pengarna kommer tillbaka till landet och kan användas till investeringar som kan skapa fler jobb. Det är jobb vi behöver, och det är just jobb som nu skapas. Det är de trösklar som i dag är så höga att människor inte kan ta sig ut på arbetsmarknaden som vi sänker. 

Det är detta som politiken måste handla om.  

För att människor ska kunna känna sig välkomna i vårt land, kunna känna sig värdiga och kunna vara förebilder för sina barn måste vi börja där. Sedan finns det väldigt mycket annat att göra, också när det gäller diskriminering. 

Men det gäller inte bara diskriminering. Alf Svensson pratar om människovärdet, om människors lika värde. Det är jätteviktigt. Då räcker det inte med att bara ta avstånd från främlingsfientlighet, diskriminering och rasism. Lika mycket måste vi ta avstånd från traditioner som förtrycker och begränsar barn, framför allt flickor, något som i dag förekommer i vårt land, i Sverige. 

Mehmet Kaplans partikamrater applåderar när någon här i talarstolen påstår att det är rasism att säga att det i dag finns flickor som inte kan välja vem de ska gifta sig med och att det är rasism att säga att det finns flickor som riskerar könsstympning.  

Det är rasism, säger man, och partikamraterna applåderar. Men det är förtryck. Det är att begränsa. Man kan, och ska, sätta gränser för sina barn, men man ska inte begränsa. 

Kan vi vara överens om att ta avstånd från främlingsfientlighet, rasism och diskriminering och också ta avstånd från de traditioner som i dag begränsar många barn i dag, då har vi, tror jag, kommit en bit på vägen. 

Sedan ska jag nämna skattesänkningarna. 75 procent av skattesänkningarna riktas i dag till låg- och medelinkomsttagare, inte till höginkomsttagare. Vi har sagt att vi till 2008 ska ha nått 80 procents sysselsättning. Låt oss komma dit, och utvärdera det då. Men låt oss fram till dess genomföra den politik som vi tror skapar jobb och som visar sig skapa jobb! Och låt oss se till att detta med att vi sänker trösklar kan stödja människor och hjälpa dem in i arbete! Men framför allt: För den som inte är anställningsbar måste det finnas möjligheter till nyttig samhällstjänst. Det är det vi menar med jobb- och utvecklingsgarantin. 

Kalle Larsson, hur mycket du än pratar är det så att människor där ute efterfrågar jobb. De vill själva kunna försörja sig. De vill inte leva på bidrag. Det är det som den här regeringen ska se till att uppfylla innan mandatperioden är slut. 

(Applåder) 

Anf. 86 MEHMET KAPLAN (mp):

Herr talman! Det är så härligt med en integrationsminister som är så tydlig med att hon vill ge mer till dem som redan har mycket. 

Det är så härligt att kunna se att man så fundamentalt kan misstolka någonting som riksdagens egen utredningstjänst har gjort, nämligen en fördelningsanalys. 

Inledningsvis läste jag upp att den vårbudget som Nyamko Sabunis regering har presenterat skapar de klyftor som vi i dag försöker komma underfund med hur vi ska hantera liksom det utanförskap som de också tidigare lett till. Det är inte så att jag skyller på den nuvarande regeringen. Någon av de borgerliga talarna sade det, men det tycker jag är lite märkligt.  

Ni har hittills bara haft sju åtta månader på er. Ni kommer att få ett år, två år och tre år på er. Men så mycket mer får ni inte, åtminstone inte av väljarna. 

Vilket resultat kan vi vänta oss när den tiondel som tjänar mest får nästan hälften av vårbudgetens skattelättnader? Vilken typ av människovärde och lika rättigheter ligger i det, något som ju Alf Svensson så vackert pratar om och som jag fullständigt håller med om? Den här politiken leder inte till det, utan den här politiken skapar ytterligare klyftor och förstärker de klyftor som finns. 

Föräldrarna måste ta ett större ansvar – ja, ja, ja! Men här handlar det framför allt om en stat som också ska ta ansvar. Den balansen är viktig. Den är fundamental och någonting som Nyamko Sabuni tyvärr inte har nämnt en enda gång i dag. 

Anf. 87 Integrations- och Jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Herr talman! Först vill jag tacka alla med- och motdebattörer. 

Den här staten och den här regeringen tar sitt ansvar, Mehmet Kaplan! Det är det som den förra regeringen med hjälp och stöd av er och Vänsterpartiet aldrig lyckades åstadkomma. Men nu genomför vi den politik som tydligen är precis samma politik som den som Socialdemokraterna tyckte var rätt. 

Varför genomförde ni den inte under era tolv år? Det är min fråga. Nu genomför vi den. Applådera oss för det! 

Jag vill avsluta med att beskriva det utanförskap som Socialdemokraterna lämnade efter sig. 

År 1990 fanns det tre områden som kunde kallas för utanförskapsområden. 2002 fanns det 134 sådana. 2004 fanns det 156 sådana. 2006 fanns det 157 sådana. Det är det vi har att arbeta mot, eller för – vad man nu ska säga. Det är det som är kampen för den här regeringen. 

År 2010 måste det antal människor som lever i utanförskap vara halverat. Det är en orimlig situation som många människor har lämnats i. Detta är orimligt! Jag tycker att ni ska vara med och utveckla politiken i stället för att slåss mot väderkvarnar. Det är ju det vi hela tiden gör med den här typen av debatter. 

(Applåder) 

Överläggningen var härmed avslutad.