Interpellation 2006/07:588 Traumatiserade och hemlösa flyktingbarn av Hillevi Larsson (s) till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)

Inkom: 2007-05-29
Besvarad: 2007-06-12

Fråga från Hillevi Larsson (s)

Krigsskadade och tortyrskadade flyktingar har särskilda behov för att kunna integreras i samhället och gå vidare med sina liv.

Därför har man på sina håll börjat kombinera sfi-undervisning med rehabiliteringsinsatser för att starta en läkningsprocess hos traumatiserade flyktingar. Resultaten är mycket uppmuntrande. Majoriteten mår bättre, blir bättre föräldrar och många får till och med jobb så småningom.

En orsak till de goda resultaten är att inlärningsprocessen avsevärt förbättras när trauman bearbetas. Hemska minnen riskerar annars att blockera förmågan att lära. Posttraumatiskt stressyndrom är vanligt förekommande och innebär att de fruktansvärda upplevelserna spelas upp för det inre gång på gång, både i vaket och sovande tillstånd.

Svåra sömnstörningar hör till det normala i dessa fall, både i form av stark oro som hindrar de drabbade från att komma till ro och i form av ständigt återkommande mardrömmar som leder till att man vaknar. Sömnbrist är i längden förödande för inlärningsförmågan och hälsan.

Ett annat problem som drabbar många är bristande trygghet i det nya landet, vilket försvårar och försenar läkningsprocessen.

Bostadssituationen är på sina håll alarmerande svår. Många flyktingar bor flera familjer i normalstora lägenheter avsedda för mindre familjer. Andra flyttar hela tiden runt till olika tillfälliga bostäder hos bekanta och släktingar. De värst drabbade har ingen trygghet alls utan tvingas sova i industrilokaler eller på nattbussar.

De som drabbas hårdast av allt detta är barnen. För barnen finns ingen särskild rehabilitering och de lider svårt av trångboddhet eller hemlöshet.

Många barn får fel diagnos i skolan. Koncentrationssvårigheter och lättretlighet tolkas ofta som damp eller adhd, när det i stället kan röra sig om att barnen bär på samma trauman som sina föräldrar. De har också upplevt krig och förföljelse, bevittnat tortyr och andra övergrepp. Ofta har de själva också utsatts för våld.

Även i de fall där de sluppit ohyggliga upplevelser riskerar de att bli traumatiserade. Föräldrarnas tillstånd smittar nämligen av sig på barnen och får även dem att må dåligt.

Därför borde man behandla barnen jämsides med föräldrarna som en del av introduktion och svenskundervisning. Detta skulle både underlätta inlärningen och leda till att barnen mådde bättre. I dag måste man remittera barnen till barnpsyk eller Röda Korset, där köerna är långa. I många fall blir det inte ens någon remiss eftersom barnens trauman inte upptäcks.

Traumatiserade barn drabbas dessutom av extra belastningar i form av trångboddhet och hemlöshet. Många bor inklämda med massor av andra barn, utan möjlighet till studiero och en privat sfär. Det går inte att göra läxorna i en sådan miljö, vilket leder till sämre skolresultat. Då språket redan är ett hinder och dessa barn ofta mår mycket dåligt riskerar detta att dra ned resultaten ytterligare.

Många barn tvingas dessutom hela tiden att flytta runt mellan tillfälliga bostadsadresser, till föräldrarnas släktingar och bekanta. Det tär både på barnen och föräldrarna att inte ha en fast punkt i tillvaron och att aldrig kunna känna trygghet. Detta ger sämre förutsättningar både vad gäller läkning av trauman, språkinlärning, utbildning och möjlighet att få ett arbete.

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att tillförsäkra de traumatiserade barnen rätt diagnos och behandling?

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att lösa den katastrofala bostadssituationen som ytterst drabbar flyktingbarnen i Sverige?

16 § Svar på interpellation 2006/07:588 om traumatiserade och hemlösa flyktingbarn

Anf. 114 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Hillevi Larsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att tillförsäkra de traumatiserade flyktingbarnen rätt diagnos och behandling. Hon har vidare frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att lösa den katastrofala bostadssituationen som ytterst drabbar flyktingbarnen i Sverige. 

Det är positivt att, som Hillevi Larsson påpekar, det finns kommuner som kombinerar sfi-undervisningen med rehabiliteringsinsatser för traumatiserade flyktingar. En god introduktion av flyktingar inkluderar naturligtvis hälsofrågor och att såväl barn som vuxna får den vård de behöver. 

Det är viktigt att alla har tillgång till vård på lika villkor och får en diagnos och behandling inom en rimlig tid. Det är i första hand vårdgivarens ansvar att tillse att det finns mottagningar och nödvändig kompetens för att bedriva en god och säker vård, till exempel när det gäller bedömning, utredning och behandling av posttraumatiskt stressyndrom. 

För att tillgängligheten till psykiatrisk vård för barn och unga ska förbättras vidtar regeringen en rad åtgärder. Regeringen har avsatt 500 miljoner kronor per år för 2007 och 2008 för satsningar på psykiatrin. Dessa medel ska dels gå till en förbättrad tillgänglighet och förkortade väntetider till vården i sin helhet, dels till en särskild vårdgaranti för barn och unga.  

Regeringen gav den 15 mars 2007 Socialstyrelsen i uppdrag att inrätta ett nationellt centrum för tidiga insatser till barn och unga som löper risk att drabbas av svårare psykisk ohälsa. Centrets huvuduppgifter ska vara att beställa och sprida kunskap om effektiva metoder och insatser för målgruppen samt i samverkan med universitet och högskolor skapa tvärprofessionella uppdragsutbildningar inom viktiga områden för personal inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten och skolan. 

Bostadssituationen är en viktig fråga för integrationen. Asylsökande familjer erbjuds vanligen en egen lägenhet medan ensamstående får dela med andra ensamstående av samma kön. Framför allt när det gäller barnfamiljer kan detta i många fall vara ett bättre alternativ än eget boende då barnfamiljer är beroende av en stabil boendemiljö. Den som beviljas uppehållstillstånd i Sverige i dag har möjlighet att få en egen bostad genom kommunplacering. Många nyanlända som under tiden som asylsökande valt ett så kallat eget boende väljer dock att stanna kvar i samma vistelsekommun. Detta kan ha flera förklaringar.  

De problem som är förknippade med det egna boendet kommer att utredas. Inom Regeringskansliet förbereds för närvarande en utredning som bland annat ska se över asylsökandes boendesituation.  

Jag vill också betona att vuxna människor måste tillåtas att ta ett ansvar för sig och sina barn. Det samhället kan göra är att erbjuda alternativ, till exempel att familjen flyttar till en annan kommun där bostadsbristen är mindre akut och där de kan få en lämplig bostad. Självfallet är det då också angeläget att bosättningen sker i en kommun där det finns möjligheter att få arbete i kommunen eller inom pendlingsavstånd. 

En effektiv introduktion av nyanlända flyktingar och invandrare innehåller en rad viktiga inslag. Introduktionen ska vara individuellt utformad för att möta den enskildes behov och fokusera på en skyndsam etablering på arbetsmarknaden. Introduktionen inkluderar även att barns och vuxnas hälsa uppmärksammas. Regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag om effektiva insatser och incitament för snabbare arbetsmarknadsetablering för nyanlända flyktingar med flera. Uppdraget ska redovisas senast den 2 juni 2008. 

Anf. 115 HILLEVI LARSSON (s):

Fru talman! Bakgrunden till interpellationen är att man på en del håll i sfi-undervisningen fann att det fanns deltagare som inte lärde sig svenska. Det gick veckor och det gick månader, men det blev ingen förbättring över huvud taget. I stället för att bara döma ut dem som hopplösa fall eller säga att de inte vill lära sig tittade man lite närmare på orsakerna till att de inte lärde sig. 

Det visade sig att de här människorna var svårt krigsskadade och tortyrskadade, och det påverkade inlärningsprocessen väldigt mycket. De hade så kallat posttraumatiskt stressyndrom. Det innebär att minnesbilderna av det fruktansvärda man har varit med om återkommer hela tiden. Det kan vara tortyr, misshandel, våldtäkter, ja, till och med att man har fått se människor dödas, och så vidare.  

Minnesbilderna återkommer om och om igen i både vaket och sovande tillstånd. Det är naturligtvis något som påverkar koncentrationen väldigt mycket, men det påverkar även sömnen. Man riskerar att drömma mardrömmar, man sover väldigt oroligt och vaknar mitt i natten många gånger. Då är det ju inte så konstigt att man inte lär sig någonting. 

Det som hände var att behandlingen integrerades med sfi, alltså undervisningen i svenska språket. Då märkte man att det gav fantastiska resultat. Väldigt snabbt började inlärningsprocessen komma i gång. Det började med att många av de människor som deltog i behandlingen mådde bättre både fysiskt och psykiskt. De blev bättre föräldrar. Det var till och med många som fick jobb efter behandlingen. 

Först och främst måste denna behandling så klart utvidgas på de ställen där den finns och även spridas till andra kommuner. 

Ett problem är att man inte har samma synsätt när det gäller barn, och barnen har ju ofta varit med om samma upplevelser som sina föräldrar. De har alltså samma trauma och posttraumatiska stressyndrom. Även om barnen inte har varit med om detta påverkas de väldigt starkt av föräldrarna, det vill säga att om föräldrarna mår dåligt mår också barnen dåligt. 

Många av de här barnen har i skolan fått fel diagnos. De är ofta lättretliga och har svårt att behålla koncentrationen. De får då diagnosen adhd och damp, och har de väl fått fel diagnos inser man att det är svårt att rätta till situationen. Det här påverkar naturligtvis även barnens inlärningsförmåga. Med denna behandling skulle det alltså bli en bättre svenskinlärning hos barn, och de skulle även få bättre betyg i skolan. 

Det jag egentligen vill med den första delen i interpellationen är att man bör tillämpa en integrering av behandling av trauma med svenskundervisning. Redan i dag finns det speciella grupper inom ramen för skolan där eleverna både får lära sig svenska och komma i gång med den övriga skolundervisningen. Jag vill alltså att undervisningen ska integreras med behandling av de barn som har ett trauma. Tyvärr är det inte så i dag. 

Vi har problemet att barnen får fel diagnos, och även om de får rätt diagnos är det långa köer till barn- och ungdomspsykiatrin och Röda Korsets tortyrbehandling. 

Detta var den första delen i min interpellation. 

Jag ska nu snabbt säga något om den andra delen och får sedan återkomma till den, nämligen bostadssituationen. Det är väldigt svårt för barnen när kanske två familjer bor i en liten lägenhet. Det påverkar barnens hälsa och naturligtvis inlärningsresultatet. 

Anf. 116 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Jag instämmer i den beskrivning som Hillevi gör, och jag håller med om att det vore naturligt att kombinera sfi med rehabilitering av olika slag. Jag är övertygad om att, som du säger, många människor inte riktigt lyckas ta in kunskaper på grund av trauman. 

Däremot finns det ingenting i dag som hindrar att kommuner jobbar på precis det sätt som du beskriver. Det bästa med svenska kommuner runt om i landet är att de har så många goda erfarenheter att lära sig av, och erfarenheterna bör spridas mellan kommunerna. Det är klart att det blir väldigt olika från kommun till kommun. Men vi har kommunalt självstyre. Det leder till att flyktingar eller andra kommuninvånare i olika fall ges olika service beroende på var de bor, och detta är helt klart inte rimligt. Men just detta är egentligen inget som man måste vänta på att regeringen ska göra något åt. Vi kan opinionsbilda kring detta och sprida den här informationen, du och jag, men det finns som sagt ingenting i dag som hindrar att man faktiskt jobbar på det viset. 

När det gäller barn undrar jag vad det är som hindrar att man jobbar på samma sätt med barn som man gör med vuxna. Om den vuxne märker att barnet är traumatiserat på precis samma sätt som den vuxne själv, måste ju den vuxne komma i kontakt med många personer inom den kommunala verksamheten, både i sfi och vid introduktionen i stort. Vad är det egentligen som hindrar att människor tipsar de här föräldrarna och ser till att barnen får den vård som också de behöver? 

Jag håller med om att det har varit långa köer till barnpsykiatrin. Men vi satsar de 500 miljonerna för i år och nästa år just för att minska köerna. Vi inför också en garanti för att barnen ska kunna få vård i tid. Det finns väl egentligen inte någon oenighet mellan oss i denna fråga, utan det handlar om att sprida denna erfarenhet så att kommunerna kan jobba precis på det sättet. 

Återigen när det gäller bostäder så finns det kanske många brister i mottagningssystem, informationssystem och så vidare. Men det finns ingen som i dag måste bo i sådan trångboddhet som du beskriver. Jag kan förstå att man bor så under den tid man väntar på asyl. Jag kan tänka mig att med den oro som infinner sig kan man behöva den trygghet man kan få från vänner, bekanta, familj och så vidare. Men när man väl har fått uppehållstillstånd finns det inget som säger att man måste bo kvar där. Inte ens under den tid man väntar på asyl behöver man så trångt. 

De vuxna måste ta sitt ansvar och se till att barn får lämpliga boenden och lugn och ro för att klara av sin utbildning. 

Anf. 117 HILLEVI LARSSON (s):

Fru talman! Ja, vi har kommunalt självstyre. Men det ska inte vara ett hinder för att hjälpa dessa barn. Jag tycker att man från statligt håll kunde lyfta upp frågan. Denna verksamhet finns tyvärr inte ens ute i kommunerna. 

I exempelvis Malmö, som jag kommer från, har vi påbörjat arbetet med tortyr- och krigsskadade vuxna men inte med barnen. Detta är något som staten borde lyfta upp. Man skulle till och med kunna lägga en speciell satsning på tortyr- och krigsskadade barn i satsningen på barn- och ungdomspsykiatri. Ofta glöms barnen bort i denna situation. Det är de vuxna som ska integreras, få utbildning och jobb i första hand. Men barnen är precis lika viktiga, både när det gäller hur de mår och att få dem att komma i gång med skolundervisningen. 

Det finns ett antal kommuner som inte vill ta emot några flyktingar. Det gäller både ensamkommande barn och flyktingfamiljer över huvud taget. Då blir det ett problem att bara hänvisa till det kommunala självstyret med tanke på att många av dessa kommuner har mycket pengar. De har även bostäder och arbetstillfällen. Kunde man öka trycket på de kommunerna att ta emot i alla fall ett par familjer skulle det vara symboliskt viktigt. Att man känner sig välkommen skulle kunna leda till att fler flyktingfamiljer vågar söka sig till dessa kommuner. 

Ofta har man mycket kort tid på sig att välja bostadsort. Många väljer då så kallat eget boende. Ofta bor de inkvarterade hos släktingar och vänner. Många gånger tänker man att situationen kommer att lösa sig och att man kommer att hitta ett eget boende och få jobb. Men så går tiden, och det blir väldigt krävande i längden, både för den familj som har inkvarterat en släktingfamilj och för dem som bor där som gäster. Det är många som flyttar runt och inte har en fast bostadsadress. Det tär också väldigt på barnen. Det är svårt att göra läxor när man inte har en privat sfär, och det är massor av barn runt omkring hela tiden. 

Jag skulle önska att man fick mer av en ångerrätt när man har valt sin bostadsort, för man har en kort tid att bestämma sig på. Efter det blir det svårt att söka sig vidare. 

Jag skulle också vilja att man gör något åt de kommuner som vägrar att ta emot och att man faktiskt ställer lite högre krav. Dan Eliasson som är ny generaldirektör på Migrationsverket har föreslagit att man ska hänga ut kommuner på hemsidan. Det är kanske ingen dum idé. Eller så kan man i alla fall på ett positivt sätt lyfta fram de kommuner som vill ta emot. 

Det sägs i svaret att det ska tillsättas en utredning om det egna boendet. Många invandrarfamiljer bor nästan staplade på varandra i små lägenheter. Det är ett jätteproblem. Jag hoppas verkligen att man skyndar på med utredningen. Nu har vi till exempel många nyanlända irakier i Sverige, och många söker sig till samma orter. Det känns inte värdigt att man inte kan erbjuda dem ordentligt tak över huvudet. Det finns till och med de som sover på nattbussar och i industrilokaler för att det helt enkelt inte finns bostäder. 

Jag vill också att man satsar mer på hyresrätter. Dessa familjer har inte råd att efterfråga bostadsrätter. De får ofta inte lån. Jag upplever tyvärr att politiken går i motsatt riktning med minskat stöd till just byggande av hyreslägenheter. 

Anf. 118 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! När man använder de 500 miljonerna för de kommande två åren till att minska köerna och ge barn vård i tid tycker jag att det är viktigt att man tar hänsyn till den stora flyktinggruppen som vi väntar. Många av dem kommer att vara traumatiserade. 

Återigen: Det ska finnas vård, och den ska vara tillgänglig, men det måste alltid finnas någon som faktiskt anmäler att barnet behöver denna hjälp. Man har föräldrar, men också människor i kommunerna som kommer i kontakt med dessa familjer, på skolan eller någon annanstans, ska vara vakna för detta och se till att tipsa familjerna. Det kan vara så att de inte exakt vet vad de har för rättigheter och möjligheter i samhället när de är nyanlända eller precis har fått uppehållstillstånd. Det är viktigt att tänka på det. 

När det gäller mottagningen tycker jag absolut att det finns kommuner som behöver ta emot fler. Det är därför som vi har höjt schablonersättningen, och det är därför som vi inför ett bonussystem för kommuner som tar emot och lyckas placera människor, antingen i praktik, i ordinarie arbete eller får dem att klara sin sfi. 

Vi tycker att det kommunala självstyret är jätteviktigt. Vi vill helst inte gå in och tvinga kommuner att göra saker som går ut över budgetar och politiska önskemål. Däremot kan vi från politiskt håll på nationell nivå se till att vi har morötter som underlättar för kommuner att vilja att emot fler. Vi behöver många invandrare till Sverige. Misstaget vi har gjort är att vi under många år inte har lyckats låta dessa människor vara en del av samhället och vara med och bidra. Jag hoppas att de reformer som man nu genomför på Arbetsmarknadsdepartementet med instegsjobb och nystartsjobb ska ge fler en chans att vara med och bidra till vårt välfärdssamhälle. 

Jag tror också på den nya organisationen som vi genomför och som tar över Integrationsverkets uppdrag från och med den 1 juli. Där får länsstyrelserna en viktig roll i att förhandla med kommuner och också se regionalt hur man kan fördela flyktingar så att de inte bara hamnar på rätt plats när det gäller bostad utan också när det gäller arbetsmarknadsläget. Det kommer också att öka solidariteten kommunerna emellan. Det återstår att se. Men jag tror att man kan skapa bättre solidaritet ur en regional verksamhet än ur en på nationell nivå där vi har haft en myndighet som förhandlar med en kommun i taget. Det är min förhoppning. 

Det är jättebra att Migrationsverket och dess chef ger sig in i debatten och säger att man kommer att vidta åtgärder. Handlar det om att hänga ut kommunerna på hemsidan, så gör det! Vi behöver olika krafter för att uppmana kommunerna och få dem att inse att vi behöver dela på – jag höll på att säga börda – ansvaret för människor som kommer till Sverige och som behöver någonstans att bo. Vi kan inte tillåta den utveckling som vi ser i Malmö och Södertälje dit flera människor söker sig men där det inte finns möjligheter för den kommunala verksamheten att sluka alla människor och se till att de får den service och det värdiga liv som de har rätt till. 

När det gäller byggandet byggs det mer än någonsin men antagligen inte tillräckligt, utan det kan behöva byggas mer. Jag vill återigen poängtera att det inte är så att man lämnar människor åt sitt öde när de kommer till Sverige och får uppehållstillstånd. Precis som när man får uppehållstillstånd har alla rätt till en bostad under asyltiden, och alla får hjälp att hitta en om man bara inte missar den månad som man har på sig efter att man har fått uppehållstillstånd. Jag tror att du har rätt i att många missar denna månad, och därför blir denna utredning viktig för hur vi ska göra för att människor ska få en andra chans eller vad som kan behövas. 

Anf. 119 HILLEVI LARSSON (s):

Fru talman! Det är glädjande att ministern uppskattar det som händer på Migrationsverket. Man måste, antingen med piska eller morot eller vilken lösning man nu väljer, lyfta fram de kommuner som tar sitt ansvar och likaså de kommuner som inte tar sitt ansvar. 

I hela denna debatt ligger fördomen att flyktingarna är en börda. Vänder man i stället på det och säger att om de får det absolut bästa mottagandet i Sverige, en bra bostad, bra svenskundervisning och utbildning och bra behandling för de trauman som de bär med sig så kan de faktiskt bli en stor tillgång för Sverige, både på det ekonomiska planet och på alla andra plan. 

Det visar just till exempel det som vi har gjort i Malmö, där man har integrerat behandlingen med svenskundervisningen. Många av de här människorna har fått jobb ganska snabbt. Man kan se ett tydligt samband. När hälsan blir bättre lär man sig mer och det blir lättare att få jobb. Det visar väl om något hur viktigt det här är.  

När man tittar på skolresultaten när det gäller barn blir det ju väldigt förenklat om man bara fokuserar på att vi måste ha hårdare tag i skolan. Vi måste titta på de grundläggande problemen. Bland många av de här barnen, som anses vara störiga eller bråkstakar, finns det trauman i botten. Får de inte behandling är risken att barnen bara kommer att må ännu sämre och också prestera sämre i skolan. Så jag vill verkligen att man överför det här, som man redan gör för vuxna, till barnen. Det blir bättre för samhället och det blir bättre för barnen.  

Sedan är det ju också så att EU nu ska ge pengar till de länder som tar sitt ansvar och tar emot irakiska flyktingar. Sverige har hittills tagit emot hälften. Jag tror att den sammanlagda summan är 70 miljoner kronor, och Sverige ska få en stor del av det. Då tror jag att det är viktigt att de här pengarna fördelas till de kommuner som tar ansvaret, för vi behöver de resurserna.  

Anf. 120 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Jag tror att de pengar som Hillevi hänvisar till är ESF-rådets EU-fond, som ska gå till just integrationsåtgärder för medborgare i tredjeland. Det är som sagt en fristående fond, och där kommer man att kunna söka för olika verksamheter. Jag hoppas verkligen att de kommuner som i dag tar emot många också kommer att skicka in sina ansökningar och att de kan få ta del av dessa medel.  

Jag måste ändå gå tillbaka till skolan och det som du kallar hårda tag. Jag menar att det du kallar hårda tag, det vill säga ordning och reda, lugn och ro i klassrummen, är en förutsättning för att man ska kunna uppmärksamma och upptäcka de här barnen. Utvärdering tidigt är också en metod för att kunna upptäcka vilka barn som hamnar efter. När vi upptäcker det, först i åttonde klass, är det tyvärr för sent. Så det du anser vara hårda tag menar vi är en förutsättningen för att vi ska komma just dit du efterfrågar. Jag hoppas att du ska vara med och utveckla skolpolitiken åt det hållet. Mona Sahlin har ju i alla fall vänt och erkänt att det finns goda värderingar i den politik som förs, även om hon inte vill säga det rakt ut. Jag hoppas att också Socialdemokraterna i sin helhet faktiskt är på väg att erkänna att det som händer i skolan i dag, där många barn som behöver uppmärksamhet, stöd och hjälp inte får det på grund av att ett antal kan bete sig hur som helst, bara inte får förekomma. Där tror jag att vi kan finna varandra inom en ganska snar framtid, när Mona har lyckats förmedla sina tankar till hela organisationen.  

Överläggningen var härmed avslutad. 

Källa; www.riksdagen.se