Interpellation 2006/07:114 av Elisabeth Svantesson (m) till statsrådet Nyamko Sabuni (fp) om Introduktion av nyanlända invandrare

Interpellation 2006/07:114 Introduktion av nyanlända invandrare av Elisabeth Svantesson (m) till statsrådet Nyamko Sabuni (fp) Tisdagen den 16 januari

Vad som händer de första åren i Sverige kan vara avgörande för att nyanlända invandrare snabbt ska etablera sig på arbetsmarknaden. De senaste 20 åren har kommunerna haft det huvudsakliga ansvaret för att ta emot nyanlända invandrare och samordna introduktionsprogram, medan staten finansierar och följer upp kommunernas verksamhet. I Riksrevisionens granskning Statliga insatser för nyanlända invandrare (RiR 2006:19) framkommer tydligt att insatserna för nyanlända invandrare är bristfälliga och att den tidigare regeringens styrning varit otillräcklig.

De kommunala introduktionsprogrammen har vid flertalet tillfällen följts upp. Uppföljningarna visar att introduktionen är bristfällig i många kommuner. I den senaste uppföljningen (Integrationsverket 2005:1) av introduktionsprogrammen visar det sig att målet att alla ska få en relevant kontakt med svenskt arbetsliv inte är uppfyllt. Bara drygt hälften av personerna i uppföljningen har kommit i kontakt med arbetsmarknaden under introduktionen. När det gäller samverkan med andra myndigheter finns också stora brister. Exempelvis samverkar inte kommuner och arbetsförmedling för alla personer i introduktionen. För 48 % av kvinnorna och 31 % av männen sker ingen samverkan med arbetsförmedlingen.

Detta är bara några exempel på brister i den kommunala introduktionen. Jämför vi dessutom invandrare som inte genomgått kommunal introduktion med dem som deltagit i introduktionen har de som inte deltagit jobb i betydligt större utsträckning. En orsak kan vara att programmen ”låser in” personer i alltför långa program. En annan orsak kan vara att introduktionsinsatserna inte är effektiva, men eftersom programmen aldrig utvärderats vet vi inte om så är fallet.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor till integrationsministern:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa en förbättrad kvalitet i de kommunala introduktionsprogrammen?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att förbättra uppföljningen och utvärderingen av den kommunala introduktionen i framtiden?

Anf. 71 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Herr talman! Elisabeth Svantesson har frågat mig vilka åtgärder som jag avser att vidta för att säkerställa en förbättrad kvalitet i de kommunala introduktionsprogrammen samt vilka åtgärder som jag avser att vidta för att förbättra uppföljningen och utvärderingen av den kommunala introduktionen i framtiden. 

Snabbt inträde på arbetsmarknaden är en nyckel till integration. Här finns, som Elisabeth Svantesson anger, brister i dag. 

Hur nyanländas introduktion utformas är av central betydelse för att flera personer, snabbare än i dag, ska få jobb. Tidiga kontakter med arbetslivet, snabb bedömning av yrkeskunskaper och undervisning i svenska parallellt med praktik eller arbete är tre viktiga utgångspunkter. 

Ytterst handlar det om att flera ska få jobb. Nystartsjobben är ett viktigt instrument för att stimulera till att personer som har svårigheter att få ett reguljärt arbete får anställning. Invandrare som deltar i introduktionen är en av målgrupperna. Regeringen har vidare för avsikt att återkomma med åtgärder för att ytterligare påskynda arbetsmarknadsinträdet för nyanlända invandrare, till exempel lärlingsintroduktion. 

Arbetsmarknadsverket har fått ett uppdrag att bedriva en försöksverksamhet i tre län med syftet att hitta arbetssätt som avsevärt förkortar arbetsmarknadsinträdet för nyanlända invandrare. Denna försöksverksamhet ska utvärderas vetenskapligt. Det är också viktigt att öka möjligheterna för andra aktörer än Arbetsmarknadsverket att bidra till att förbättra arbetsmarknadspolitikens resultat. Regeringen har uppdragit till Ams att mer aktivt använda kompletterande aktörer i syfte att förbättra matchningen på arbetsmarknaden och motverka utanförskap. En avrapportering av dessa uppdrag ska lämnas till regeringen i augusti 2007, alltså i år. 

Men detta är inte tillräckligt. Det är också viktigt att stärka de ekonomiska incitamenten för att påskynda inträdet på arbetsmarknaden. Incitament behövs för den enskilde, för kommunerna och för arbetsgivarna. Jag anser att flyktingmottagandet och introduktionen behöver reformeras. I detta ingår även ett behov av att se över den statliga ersättningen till kommunerna. Jag avser att ta initiativ till en sådan översyn. 

Ett annat viktigt inslag är validering, där regeringen avser att återkomma med förslag.  

För att förbättra underlaget för framtida reformer måste uppföljningar och utvärderingar av hög kvalitet ges en mer framskjuten plats. Detta gäller alla insatser som syftar till en snabbare introduktion för nyanlända invandrare. Det finns i dag flera kvalificerade institutioner som kan genomföra de utvärderingar som är nödvändiga. När det gäller uppföljningar anser jag att det är sektorsmyndigheterna och kommunerna som har ansvar för att dessa genomförs regelbundet. 

Avslutningsvis kan jag försäkra Elisabeth Svantesson att regeringen kommer att lägga ned stor kraft på att se till att insatserna för nyanlända invandrare effektiviseras med syftet att åstadkomma en snabbare etablering på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. 

Anf. 72 ELISABETH SVANTESSON (m):

Herr talman! Jag vill tacka integrationsministern för svaret. 

I regeringsförklaringen fanns följande formulering: ”Utöver den första tiden i Sverige behövs det ingen särpolitik för invandrare, utan en politik som frigör människors inneboende kraft och bryter det utanförskap som har fått fotfäste i Sverige.” Det är kloka ord! Här slogs fast att det är just under de första åren som det kan behöva finnas en särskild politik för den som kommer till Sverige från ett annat land och kanske har flytt från förföljelse och krig. Det är just de här första åren som jag tror är så viktiga. Ju snabbare kontakt med arbetsmarknaden, desto mindre risk att längre fram hamna i utanförskap. Därför är jag glad över svaret och de signaler som integrationsministern nu ger. 

Herr talman! Under de senaste 20–22 åren har de svenska kommunerna haft ansvaret för den introduktion som flyktingar och andra invandrare har rätt till när de fått uppehållstillstånd. Under de här åren har många miljarder betalats ut från staten till kommunerna för omkostnader, boende och introduktionssysselsättningar men också till själva introduktionen. Trots att alla dessa miljarder betalats ut finns det väldigt lite utvärdering på vetenskaplig grund. Vi ser att efter de första åren efter introduktionen står fortfarande väldigt många utanför den svenska arbetsmarknaden. Efter 20 år vet vi alltså egentligen inte i vilken utsträckning de personer som fått introduktionen har haft nytta av den. Vi vet helt enkelt väldigt lite om ifall de varit effektiva. Det enda vi tror oss veta utifrån den begränsade forskning som ändå skett är att arbetsmarknadskontakter och praktik är bra. Men det är ungefär vad vi vet. 

Därför är jag glad, herr talman, att integrationsministern nu så tydligt säger att utvärderingar av hög kvalitet ska ges en framskjuten plats. Det borde ha stått högt på agendan hos den förra regeringen, men det gjorde tyvärr inte det. Utanförskapet växte i stället. 

Det är inte så att vi är okunniga om den kommunala introduktionen. Genom de uppföljningar som gjorts vet vi en hel del i allmänhet om dem. Vi vet att få får en relevant kontakt med arbetsmarknaden. Vi vet att introduktionen skiljer sig väldigt mycket åt mellan kommuner men också mellan kvinnor och män. För knappt hälften av kvinnorna finns det exempelvis ingen samverkan mellan kommun och arbetsförmedling. Kvinnor har också mindre tid i introduktion. Vi vet att sfi är bra på många platser men betydligt sämre på andra. Vi vet att alldeles för få får introduktion på heltid, vilket naturligtvis också gör att tiden i introduktion blir väldigt lång – i många kommuner alldeles för lång. Vi vet att det finns brister, och vi ser dem tydligt. 

Herr talman! Nu säger integrationsministern att flyktingmottagandet och introduktionen behöver reformeras. Utifrån de brister som jag nämnt kan jag inte annat än hålla med. Jag skulle därför vilja fråga på vilket sätt, och åt vilket håll, den reformeringen skulle kunna ske. Vad har integrationsministern för visioner för detta? Jag skulle också önska att integrationsministern utvecklade vad som menas med att sektorsmyndigheterna och kommunerna ska ansvara för uppföljningen. 

Anf. 73 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Herr talman! Som Elisabeth Svantesson säger är vi överens om den problembeskrivning som finns och att de introduktionsprogram vi har i dag inte fungerar tillfredsställande. Det är väl det som gjort att till exempel försöksverksamhet med Arbetsmarknadsverket och Ams tillkommit, alltså just för att få en lite närmare koppling till arbetsmarknaden. 

Som jag sade behöver vi en större översyn av introduktionsprogrammen. Jag kan i dag inte säga exakt vad de ska innehålla, men inriktningen är att vi behöver introduktionsprogram som har närmare koppling till arbetsmarknaden så att människor inte blir bidragsberoende efter de tre år som dagens introduktionspeng gäller. Vi behöver introduktionsprogram som har inbyggda incitament både för individen, kommunerna och andra aktörer, om de nu är arbetsgivare eller myndigheter, för att så fort som möjligt få ut människorna i arbetslivet. 

Vi behöver fråga varje person som kommer till vårt land vad de har med sig i bagaget, vad det är de vill, vilken inriktning de har, så att de får vara med och planera för sin framtid. Det gör vi alldeles för lite. Vi behöver också hitta metoder för hur vi fångar in alla i introduktionen eller för något slags stöd och hjälp för att komma in på arbetsmarknaden. I dag är det enbart flyktingar, det vill säga asylflyktingar, som fångas in i dessa introduktionsprogram, däremot inte till exempel anhöriginvandrare. Även de behöver denna typ av stöd och hjälp för att komma ut på arbetsmarknaden. 

Regeringen kommer att göra allt vad den kan, och jag vill att utredaren ska tillsättas snabbt. Ärendet håller på att beredas i Regeringskansliet. Jag vet att Elisabeth Svantesson har goda erfarenheter på det här området och jag välkomnar kontakter med henne även fortsättningsvis just för att kunna ta del av hennes erfarenheter. Utgångspunkten för oss båda är att människor så snabbt som möjligt måste komma ut i arbete. 

Det handlar också om egenmakt, och egenmakt kan man inte få om man inte kan försörja sig själv. I dag kan människor exempelvis inte bestämma var de ska bo. Jag ser problem i Södertälje. Jag ser problem i Malmö. Människor söker sig dit och det uppstår trångboddhet. Dessa människor skulle inte bo trångt om de hade en egen försörjning. Jag tror inte att vare sig Södertälje eller Malmö skulle ha problem med att många söker sig till just dessa städer om människorna kom in i arbete så fort som möjligt. 

Det finns en stor potential hos de nya som kommer till Sverige. Den potentialen måste tillvaratas på olika sätt. Vi misslyckas med det i dag. Det är min och regeringens avsikt att vi ska bli bättre på det. Översynen kommer att vara av stort värde. Med den förra, socialdemokratiska, regeringen handlade det alldeles för mycket om att testa verksamheter i stället för att gå till botten med det som var problemet. Vi har utrett en mängd mål med integrationen, men inte hur vi sedan implementerar politiken för att den ska fungera ordentligt. Det är det vi ska göra nu. 

Anf. 74 ELISABETH SVANTESSON (m):

Herr talman! Jag är glad över att den nya regeringen har ett jobbperspektiv och till exempel tar med de nyanlända i nystartsjobben samt funderar på att titta på frågan om lärlingsintroduktion. Jag tror att man i det reformarbete som integrationsministern först talade om även behöver se över Migrationsverkets roll i det hela. Processen måste nämligen börja mycket tidigare än sedan man fått uppehållstillstånd. 

Oavsett vad man kommer fram till och hur det hela ska organiseras framöver vill jag skicka med ministern något som jag tror måste ligga till grund för arbetet, nämligen en tydlig politisk inriktning som handlar om tron på individen, precis som nämnts, men också tydliga krav. I de nationella målen för introduktionen sägs klart och tydligt att det är individen själv som ska ansvara för sin introduktion – något som jag tror att väldigt många skulle vilja göra – alltså att individen själv tar ett större ansvar. Men i hur många kommuner sker detta? I Sverige vill vi välvilligt ta hand om alla som kommer från ett annat land, men människor har en egen förmåga och kraft, och därför kan vi också ställa krav. 

När jag under de senaste åren fördjupat mig i denna fråga har jag sett en stark attityd som inte går att få in i statistiska modeller, nämligen ett ”ta-hand-om-perspektiv” eller ”socialtjänstperspektiv”. På papperet kan man se att kommunerna gått ifrån det perspektivet och säger att de nu har en jobblinje, men trots det möter man detta ”socialtjänstperspektiv”. Det lyser rakt igenom. Om vi ska få någon förändring tror jag att attityden om en tydlig politisk inriktning måste komma till stånd. Kommunerna har fått stor makt, och vissa kommuner har klarat det. Andra har misslyckats. 

En flykting, eller anhörig som kommer inom två år, har rätt till introduktion. Man har inte alltid önskemål om vart man ska komma. En del har det och andra inte. På ett sätt kan man säga att slumpen avgjort vilken introduktion man fått. Om man haft tur har man kommit till en kommun där det fungerar väldigt bra, och man har snabbt kommit ut på arbetsmarknaden. Har man haft otur har man hamnat i en kommun som haft fullt med tomma lägenheter men inte ett enda jobb – och en dålig introduktion. Så får det inte vara. 

Jag ser fram emot att integrationsministern nu tar tag i dessa frågor. Jag förväntar mig bra utvärderingar samt förslag till en bra organisation och struktur som ger alla nyanlända goda förutsättningar. 

Jag vill tacka för diskussionen och kan lova att jag nogsamt kommer att följa utvecklingen. 

Anf. 75 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Herr talman! Jag vill passa på att tacka Elisabeth Svantesson. Låt mig avsluta med att säga att jag tror att vi har ett stort problem i Sverige. Det handlar om att vi aldrig egentligen lyckats uppfylla de rättigheter som vi menar att enskilda människor har. När man inte lyckas med det då har man också svårt att ställa krav på den enskilda personen. Vi måste alltså styra in på att rättigheterna ska finnas där de kan uppfyllas, och när de inte uppfylls måste någonting hända. Då kan vi också tryggt ställa krav på den enskilda personen. Jag tror att det behövs. Jag behöver som individ i ett samhälle känna att det ställs krav på mig eftersom det finns en tro på att jag kan och vill. Den känslan måste vi förmedla ut i samhället. Vi ska också se till att styrningen blir bättre på det här området. 

Överläggningen var härmed avslutad. 

Källa: Riksdagen