Interpellationerna 2006/07:283, 284 och 292 om flyktingmottagandet och kommunerna från Lars Johansson (s), Leif Jakobsson (s) och Luciano Astudillo (s) till Nyamko Sabuni (fp)

Anf. 96 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Lars Johansson har frågat statsrådet Tobias Billström vilka åtgärder han planerar att vidta för att stärka det svenska flyktingmottagandet samt för att alla kommuner ska kunna ta sitt ansvar för flyktingmottagandet. Vidare har Lars Johansson frågat statsrådet om han planerar att öka det ekonomiska stödet för boende, utbildning och arbete till de kommuner som tar emot flyktingar. 

Leif Jakobsson har frågat statsrådet Billström vilka åtgärder han är beredd att vidta för att få välmående kommuner att ta sitt ansvar i flyktingmottagandet och om han är beredd att föreslå lagstiftning som tvingar kommunerna att medverka i mottagandet. 

Luciano Astudillo har frågat statsrådet Billström vilka åtgärder han kommer att vidta för att Migrationsverket under 2007 ska ha rätt verktyg att klara kommunplaceringen och för att alla kommuner i Sverige ska ta ansvar för den nationella flyktingmottagningen. 

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationerna. Jag har valt att besvara alla tre interpellationerna i ett sammanhang. 

Antalet flyktingar som togs emot av landets kommuner ökade avsevärt under 2006 jämfört med året före. Genom stor uppslutning från kommunernas sida kunde ca 27 000 personer beredas plats. Detta motsvarar i stort sett de prognoser som låg till grund för de beräkningar som presenterades i budgetpropositionen för 2006. Antalet asylsökande med uppehållstillstånd som fanns kvar i Migrationsverkets anläggningar vid årsskiftet var betydligt mindre än vad som förväntades från början. En bidragande orsak till detta är att fler än normalt ordnade sitt boende själva. Vi vet att den bosättningen i mycket stor utsträckning skett i storstäderna och i ett antal större kommuner. Det gäller kommuner som redan tidigare har en stor koncentration av invånare med invandrarbakgrund, till exempel Malmö och Södertälje. 

Nu minskar inte antalet asylsökande som förväntat. Tvärtom är prognosen att fler kommer att söka sig till Sverige för att ansöka om asyl. Medborgare från Irak utgör nästan hälften av antalet asylsökande varje månad. Som en följd av det detta antas också fler få uppehållstillstånd. Vi kan alltså förvänta oss att det kommunala flyktingmottagandet till antalet hamnar på samma nivå som 2006 eller till och med högre de närmaste åren. Det kommer återigen att sätta den kommunala mottagningskapaciteten på prov. 

Det är ett nationellt ansvar att de personer som på grund av skyddsbehov får uppehållstillstånd ges bra förutsättningar för en snabb etablering i det svenska samhället. Osäkra boendesituationer och koncentration till vissa områden kan försvåra etableringen. Det råder ingen oenighet mellan mig och interpellanterna om att det är mycket viktigt att alla kommuner, oavsett politiskt majoritetsförhållande, medverkar till att bereda plats för personer som får uppehållstillstånd. 

När det gäller möjligheten att lagstifta om skyldighet för kommunerna att ta emot flyktingar är det en fråga som hittills inte väckts i riksdagen, vare sig av den tidigare socialdemokratiska eller av den nuvarande regeringen. Jag tycker mig kunna uppfatta en omsvängning från s-företrädare i denna fråga med tanke på formuleringarna i interpellationerna. Själv ser jag inga skäl att ändra uppfattning i frågan. Däremot behöver incitamenten både för individen och för kommuner, statliga myndigheter, arbetsgivare och andra aktörer för att påskynda etableringen på arbetsmarknaden stärkas. Sådana incitament bör också bidra till att nyanlända invandrares kunskaper bättre tas till vara och att en ökad spridning av boendet till fler kommuner främjas. 

Den förändrade prognosbilden för flyktingmottagandet kommer att innebära fortsatta påfrestningar när det gäller kommunernas mottagningskapacitet. Integrationsverket arbetar nu med all kraft för att säkra behovet av introduktionsplatser innan myndigheten avvecklas. Under 2006 hade den tillfälliga ersättningen stor betydelse för att få nya kommuner att ingå överenskommelser om flyktingmottagande. Det blev 233 kommuner som tecknade en överenskommelse, vilket motsvarar 80 procent av landets kommuner. I de flesta fall gäller dessa överenskommelser även för 2007. När det gäller ersättningen till kommunerna var riksdagen enig om, förutom den tillfälliga ersättningen för 2006, att schablonersättningen per individ också skulle höjas från och med 2007 med mer än vad som motsvarade kostnadsutvecklingen. Så har också skett för att i ett längre perspektiv ge kommunerna en bättre ersättningsnivå. 

Inom Regeringskansliet bereds för närvarande direktiv för en utredning om effektivare insatser och incitament för att påskynda arbetsmarknadsetableringen för nyanlända invandrare. Utgångspunkter för en sådan översyn är bland annat att individen ska ha möjlighet att göra egna val och ges incitament att snabbt etablera sig på arbetsmarknaden och lära sig det svenska språket. Inom ramen för utredningsuppdraget kommer de frågeställningar som interpellanterna berör att kunna beaktas. 

En av de viktigaste uppgifterna för regeringen är att genomföra åtgärder som minskar utanförskapet på arbetsmarknaden både för invandrare och inrikes födda och som leder till högre sysselsättning, minskad arbetslöshet och minskat bidragsberoende. Regeringens utgångspunkt är att säråtgärder för utrikes födda endast är påkallade under den allra första tiden i Sverige. Fokus bör i stället ligga på generella åtgärder inom främst arbetsmarknads- och utbildningspolitik. Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken är nödvändiga men inte tillräckliga för att underlätta nyanlända invandrares inträde i arbetslivet. Åtgärderna kan behöva kompletteras med andra insatser. Orsakerna till svårigheterna för invandrare att etablera sig på arbetsmarknaden är flera. Det kan handla om bristande kunskaper i svenska, dåligt tillvaratagande av yrkeskunskaper, avsaknad av nätverk och diskriminering, men det har också konstaterats att det finns brister i själva organiseringen av mottagande och introduktion av nyanlända invandrare. Det är regeringens avsikt att vidta åtgärder för att komma till rätta med detta. 

Anf. 97 LARS JOHANSSON (s):

Fru talman! Vi är några interpellanter som känner väldigt stor oro för vad det ökade flyktingmottagandet under de kommande åren kommer att innebära. Det är bakgrunden till att vi har väckt denna interpellation. Vi tycker nämligen inte att regeringen ser hur allvarlig situationen är just nu. 

Jag måste tyvärr säga att Nyamko Sabuni inte har svarat särskilt utförligt på de frågor jag ställde i min interpellation. Mina frågor var nämligen vilka åtgärder migrationsministern planerar att vidta för att stärka det svenska flyktingmottagandet, vilka åtgärder migrationsministern planerar att vidta så att alla kommuner kan ta sitt ansvar för flyktingmottagandet och om migrationsministern planerar att öka det ekonomiska stödet för boende, utbildning och arbete till de kommuner som tar emot nya flyktingar. 

Jag ska naturligtvis ändå tacka för svaret – det hör saken till. Jag kan möjligen se ett svar i den meningen att man nu ska utreda de här frågorna. Men verkligheten tränger sig på nu, och det gäller faktiskt att hela regeringen ser vad som för närvarande pågår i samhället. Jag kan i det här svaret, till skillnad från en del tidigare interpellationssvar på den här frågan, se att det finns en viss senkommen insikt hos regeringen om att problemen nu börjar bli stora. Men det är väldigt sent. Det har faktiskt gått närmare sex månader sedan den nya regeringen tillträdde. Vi kan konstatera att man var väldigt snabb att tala om att man skulle föra en annan integrations- och flyktingpolitik än den tidigare socialdemokratiska regeringen. Det var man väldigt snabb att säga. Men vad gör man? Inte mycket nytt, mer än att avveckla Integrationsverket och se till att arbetsmarknadsmyndigheten som ska ha ansvar för det här området i fortsättningen får mindre resurser. Det är vad man gör. 

Uppgifter från Migrationsverket och Integrationsverket om hur det ser ut för närvarande visar att flyktingmottagandet kommer att öka kraftigt under det kommande året. Man bedömer att 40 000 människor kommer att söka asyl i Sverige och att det behövs 30 000 platser i våra kommuner för att ta hand om alla dessa människor. Integrationsverket har för närvarande avtal om 16 000 platser för innevarande år, alltså lite drygt hälften. Det behövs ytterligare insatser. 

Det är också så att ungefär 70 kommuner har avstått från att teckna avtal om flyktingmottagande också i år. Det är stora kommuner runt framför allt storstadsområdena, kommuner som Kungsbacka utanför Göteborg med nästan 70 000 invånare. Det finns även en del mindre kommuner utanför Göteborg som har sagt nej till att teckna avtal. På samma sätt är det i Stockholmsområdet och i Malmöområdet. Vi kommer att återkomma till detta under interpellationsdebatten. 

Det är förvånande att se i interpellationssvaret att Integrationsverket nu ska arbeta aktivt med att lösa den här frågan. Men, kära vänner, om tre månader ska det läggas ned. Vet inte ministern att man på Integrationsverket just nu packar sina lådor och söker nya jobb? Det kommer inte att vara en organisation som kommer att arbeta för att få fram nya platser för flyktingmottagandet, till alla de familjer som behöver någonstans att bo. 

Det är dags att handla innan det är för sent. 

Anf. 98 LEIF JAKOBSSON (s):

Fru talman! Tack för svaret som jag äntligen fick. Jag måste säga att jag är något irriterad över den sex veckor långa tidsutdräkten. Jag har fått tre olika besked och har stuvat om i kalendern för att kunna ta emot svaret. Jag hoppas att det inte är på det sättet som regeringen tänker hantera sådana här viktiga frågor framöver. 

Det finns en positiv effekt av att det har tagit tid från det att jag skrev interpellationen, som berodde på den oro jag kände för de tydliga signaler om att antalet asylsökande skulle öka kraftigt. Jag såg att situationen i min egen hemstad Malmö var högst ansträngd redan då. 

Under förra veckan besökte jag tillsammans med mina socialdemokratiska riksdagskolleger i Malmö allt som har med flyktingmottagning i Malmö att göra. Vi har varit på myndigheter, boenden och kommunala instanser och vi har träffat alla former av invandrarföreningar. Vi har också träffat asylsökande, både som hade kommit dagen innan och som hade varit här i några månader. Situationen är långt allvarligare än vad jag misstänkte när jag skrev interpellationen. 

Sanningen är att det som kallas fritt val till boende i de allra flesta fall är ett omänskligt utnyttjande av människor. Det är svarta kontrakt och det kan innebära att man måste bo på nattbussen. Människor far faktiskt riktigt illa. Det är omöjliga förutsättningar för alla kommunala instanser som ska försöka ge de asylsökande en bra start här i Sverige att komma i gång på ett planerat och bra sätt. Det här gör mig riktigt, riktigt orolig. 

Väldigt många som kommer har släktingar, har band till Malmö och en del andra städer. De säger i det första samtalet när de söker asyl att de fixar sin adress själva. Innan dess har de inte fått någon som helst information om vad det innebär, vilka risker de tar och vad det kan komma att betyda, inte minst när familjen kommer på plats, för barnen. Det är både för den asylsökande och för kommunen en helt ohållbar situation. Man skulle kunna säga att Malmö och Malmös nuvarande invandrarbefolkning har kunnat välja mycket EBO fram till i dag, men nu är faktiskt bägaren fylld. I stort sett alla irakiska föreningar i Malmö som vi träffade under förra veckan sade samma sak: Sätt stopp för EBO om det inte finns ett ordentligt förstahandskontrakt så att familjen eller den enskilde kan bo under ordnade förhållanden. Annars kommer det att bli en omöjlig situation, inte minst för de irakier som redan är här och är på väg att etablera sig och som helt plötsligt måste dela sin lägenhet med flera. Än värre finns det en massa ockrare som hyr ut del i rum för 5 000 kronor svart i månaden för att flyktingar ska ha någonstans att bo. Det innebär att de skuldsätter sig och hamnar i en väldigt svår situation redan i början när de kommer hit. 

Stoppa inte huvudet i sanden! Ska vi klara den här ansträngningen – och det måste vi göra, för flyktingpolitiken måste vara värdig – måste regeringen börja regera och inte komma med sådana svepande formuleringar som finns i interpellationssvaret om det fria valet och så vidare. Det måste till många fler kommuner som tar fullt ansvar, och EBO-reformen måste förändras så att människor kan bo i eget boende bara om de har ett eget kontrakt. 

Anf. 99 LUCIANO ASTUDILLO (s):

Fru talman! Haukaur reste i 25 dagar för att nå Sverige. Han tog sig hela vägen från norra Irak, har kurdiskt påbrå och fyller 17 år om några dagar. Vi träffades på ett boende för asylsökande ensamkommande barn. Här bor ytterligare 20-talet barn. Han är en av drygt 80 barn som finns i bara Malmö. De har kommit från Irak, Afghanistan och Somalia. Nästan ingen kommun vill ta emot dem. Nu väntar de i Malmö, Sigtuna, Solna och Mölndal. 

Bechar, Aujan, Abdisalam, Bahman, Abdullahi, Hussein och Eiman är en del av människorna bakom statistiken. De är en del av de flyktingar från främst våldets Irak men också från Somalia som hittat ända upp hit till Sverige. Vi träffade dem i stadsdelen Herrgården. En del av dem hade fått sitt uppehållstillstånd. Andra hade precis sökt det, som Bahman och Eiman. I gruppen fanns elektriker, verkstadsingenjörer och studenter. Det som förenade dem var den svåra bostadssituationen. Det var ett gemensamt bekymmer. Extremen Hussein bodde på Malmö camping med sin familj. Hela vintern har barnen fått gå 25 meter i kyla för att komma till toaletten. 

Det här är två bilder som jag vill förmedla till integrationsministern från veckan som har gått och de besök vi har gjort: de ensamkommande barnen och bostadssituationen. Det är två uttryck för att det inte fungerar som vi vill just nu. 

Till Sverige väntas en flyktingtillströmning som vi inte sett sedan 1990. Jag vill inte diskutera den generella arbetsmarknadspolitiken, utbildningspolitiken och integrationspolitiken utan den akuta situation som vi har här och nu i dag. Jag tar gärna den andra debatten med Sabuni vid andra tillfällen, men nu handlar det om det akuta läget det här året och nästa år. 

Det man har gjort är att man lagt ned Integrationsverket, och det kunde inte komma sämre än just nu. Därefter har regeringen försökt att visa handlingskraft. Sabuni kallade till presskonferens förra veckan. Jag anade desperation, för när man lyssnade på presskonferensen var det mer som var otydligt än tydligt. Vi fick inga tydliga besked om hur mycket resurser den nya organisationen ska få. Hur mycket mer får länsstyrelserna, Ams och Migrationsverket? Vi fick inte heller något konkret besked om de förstärkningar som kommunerna eventuellt skulle kunna behöva för det här. Det är en akut situation i Malmö, Göteborg, Södertälje och många andra kommuner. Det enda vi fick veta var att det blir en ny utredning. Samma minister som flera gånger sagt här att hon vet vad som ska göras och att det är bättre att handla än att tillsätta utredningar, skjuter nu frågan framför sig ett helt år innan hon tar tag i den konkreta situation som finns i dag. 

Ministern säger att det inte finns någon oenighet vad gäller alla kommuners ansvar för att ta emot flyktingar. Men hur? Hon ger inga svar här. Visst, det finns 233 kommuner som har tecknat avtal. Många av dem har fått förfrågan om att ta emot fler flyktingar än förra året. De säger nej. Vi har ett 70-tal som fortsätter att sätta nej. Det vi har sett är migrationsminister Billström som ställer ut utställningsmontrar på Moderaternas kommunkonferens och nu vill komma till Socialdemokraternas partikongress för att uppmuntra kommuner att ta emot flyktingar. Snälla, det får vara slut på de politiska jippona och pajaskonsterna! Det är dags att börja regera och ta tag i den akuta situation som vi har i år. 

Anf. 100 GÖTE WAHLSTRÖM (s):

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt ge mig in i debatten eftersom vi har tre interpellanter. Men när jag nu hör debatten och det interpellationssvar som finns från ministern och regeringen gör det mig något bekymrad. 

Jag har förstått att fördelningen internt i Regeringskansliet är sådan att det är integrationsministern som besvarar den här frågan. För någon månad sedan skrev jag själv en interpellation om delar av det här området, som då Tobias Billström som migrationsminister besvarade. 

Här i riksdagen har integrationsfrågorna nu förts från socialförsäkringsutskottet till arbetsmarknadsutskottet. Jag, som är aktiv i socialförsäkringsutskottet, jobbar med migrationspolitiken. Då ser jag naturligtvis både kopplingen och den problemställning som finns på området. Detta har också belysts av två företrädare för socialdemokratin i två av landets större kommuner. 

När jag har lyssnat till såväl migrationsministern som nu integrationsministern gör det mig något vilsen. Var står man egentligen politiskt i regeringen när det gäller att ha en politik som klarar att hantera de här frågeställningarna? Det jag har mött från migrationsministern på det här området, som har en omedelbar koppling till integrationsfrågorna, är detta: Den 13 december fick jag svaret att arbete pågår i Regeringskansliet. Det finns ett samarbete mellan Migrationsverket och Integrationsverket. Ett av verken ska läggas ned inom kort. Ministern sade också att han var hoppfull och trodde på lösningar. 

Efter detta har jag vid ytterligare fyra tillfällen här i kammaren ställt frågor till migrationsministern – frågor som är kopplade till det som nu berörs av integrationsministern. Jag har då fått likartade svar. 

Nu har det gått så långt att regeringen tydligen är i ett desperat läge. På ett internt partikonvent går man ut och delar ut flygblad till sina partivänner för att de ska ta ett ansvar för det här politikområdet. Det måste ses som en desperat handling. 

Har man inte varit trovärdig när man har försökt föra ut budskapet ifrån riksdagen – ifrån regeringen via riksdagen – ut till sina kommuner? Jag upplever en handlingsförlamning som är förödande för det här politikområdet. 

Nu får vi återigen höra att en utredning om hur invandrare lättare ska komma in på arbetsmarknaden bereds på Regeringskansliet. Vi har hört det nu i några månader. Det är precis samma svar. Vi ser inget resultat. Månaderna går och problemen växer och växer ute i de kommuner som är beredda att ta på sig ett ansvar. Det är bekymmersamt. 

Jag hade själv kontakt med en av landets större kommuner och dess arbetsmarknadsavdelning under föregående vecka för att diskutera hur man såg på problematiken just nu utifrån sin profession. Det gäller hur man ska kunna handleda, vägleda och vara ett stöd för de personer som behöver just det här stödet. De var bekymrade. Den handlingsförlamning som de upplever finns från de centrala myndigheterna och det politiska styrsystemet är sådan att kommunerna inte kommer loss. De kan inte ge det stöd som de har gett under tidigare år därför att de får felaktiga signaler. Det är ett felaktigt signalsystem. Det är så det fungerar. 

I de verkställande leden som vi har där ute finns inte den kraft som skulle kunna lyfta många av de här individerna. Det finns nämligen inget styrinstrument från den politiska ledningen. Den säger i stället: Bort med Integrationsverket – det var inte verkningsfullt! Förändra arbetsmarknadspolitiken – den är inte verkningsfull, och så vidare! Det är en handlingsförlamning som är förödande. Regeringen har nu ett krav på sig att komma till beslut. Kom till ett ställningstagande och visa på politik! 

Anf. 101 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Det råder lite förvirring över vem som svarar på frågorna därför att interpellanterna tenderar att blanda ihop äpplen och päron i sina frågor. 

Tobias Billström ansvarar för flyktingar innan de får uppehållstillstånd. Vi talar om EBO – det är Tobias Billströms ansvar. Men sedan för ni in frågor om introduktion och så vidare. Då hamnar det på mitt ansvar, för då har människorna fått uppehållstillstånd. Det är därför ni kanske inte alltid vet var svaret kommer ifrån. Om ni kan börja separera de här sakerna beroende på exakt vad eller vem det gäller och vilket statsråd ni vill prata med så blir det lättare. Annars får ni nog stå ut med att vi växlar lite mellan oss. 

Jag menar att det Billström gör är handlingskraftigt. Man kan håna det på olika sätt, men vilka tror ni det är i kommunerna som fattar beslut om att inte ta emot människor – att inte ta emot flyktingar som har fått uppehållstillstånd? Tror ni att det är beslut som fattar sig själva? Det är kommunpolitiker, socialdemokrater, moderater och andra, som fattar besluten. Var finns problemet i att vädja till sina kolleger i kommunerna och be dem ta sitt ansvar och vara solidariska med varandra? Det är väl bra! 

Jag hoppas verkligen att Tobias Billström kommer till er kongress och att socialdemokratiska politiker i kommunerna också tar sitt solidariska ansvar. Det är det det handlar om. Det är människor som fattar beslut, och det är människor som måste övertygas om att vi måste ta det gemensamma solidariska ansvaret. 

Integrationsverket jobbar för fullt tills det läggs ned den 1 juli. Jag hoppas verkligen inte att Lars Johansson tror att personalen sitter och dricker kaffe hela dagarna. Det är klart att de jobbar! Det är klart att de fortsätter att förhandla. Förhandlingar om avtal med kommunerna pågår hela tiden, och de kommer att fortsätta att pågå den 1 juli när länsstyrelserna tar över uppdraget att förhandla med kommunerna. 

Anledningen till att jag väljer länsstyrelserna är att jag tror att det är bättre att en regional myndighet som känner sina kommuner och sina kommunpolitiker har lättare att övertyga om en regional solidaritet än ett verk på nationell nivå som ska förhandla med varje kommun för sig. Tillsammans med Arbetsmarknadsverket kan vi också få veta hur arbetsförhållandena ser ut i kommunerna. Det kommer att bli lättare att samarbeta kommuner emellan. Man kan bo på ett ställe, gå i skolan på ett annat och arbeta på ett tredje. Det kommer att fungera mycket bättre med länsstyrelserna som motor. Jag är inte alls orolig. 

Integrationsverket rosas alltid som det som skulle lösa integrationsproblemen. Men det var väl inte Integrationsverkets uppgift att göra det? De har förhandlat. Sedan har de placerat människor i kommunerna och efter det har deras ansvar upphört. De har inte följt utvecklingen när det gäller vart individerna tar vägen och vad som händer med de enskilda personer som de har placerat. Men länsstyrelserna har till uppgift att tillsammans med sakmyndigheter, det vill säga Arbetsmarknadsverket, Skolverket och Försäkringskassan, följa upp exakt hur det går med de enskilda personerna under introduktionen. De har det ansvaret. Där har ni ett svar när det gäller den delen av mottagandet och hur det kommer att organiseras. 

Varifrån kommer då resurser till dessa myndigheter? Det kommer att annonseras i vårpropositionen. Det är svaret. Vårpropositionen läggs snart fram. Där kommer ni att få exakta svar på de frågor som ni ställer om resurser. Självfallet ska det finnas resurser. Det inser vi alla. Det är människor det handlar om. 

Gör inte alla problem till politiska problem! Ni beskriver olika bilder av vad som händer i Malmö med människor som bor i bussar, i tält och allt vad Astudillo nämnde. Alla dessa människor kan bo i anläggningsboende. Det finns ingen som måste bo i en buss. Det är bara att ta kontakt med Migrationsverket, så får man bo på anläggningsboende. Men människor söker någonting, och det är detta något som vi kanske hellre ska diskutera än det här att de inte skulle ha tillgång till bostad. 

Anf. 102 LARS JOHANSSON (s):

Fru talman! Återigen får vi tyvärr inte något svar från Nyamko Sabuni om hur det här ska gå till. Hur ska flyktingmottagandet bli bättre? 

Nyamko Sabuni säger att kommunerna ska vara solidariska. Det tycker vi också. Problemet är bara det att den diskussionen har funnits under lång tid, men inte lett fram till någonting. Många kommuner fortsätter år efter år att avstå. Det är framför allt de välsituerade kommunerna i storstadsområdenas ytterområden. 

Det som integrationsministern inte ser är precis det som vi diskuterade i den integrationspolitiska kommitté som den tidigare regeringen tillsatte och som Nyamko Sabuni var med och avvecklade, nämligen: På vilket sätt ska vi kunna föra ett samtal mellan partierna om hur integrationspolitiken ska kunna utformas i landet? 

Ni har avvisat den möjligheten. Ni har sagt att det ansvaret tar den nya borgerliga regeringen. Vad oppositionen tycker och vad oppositionen kan bidra med struntar ni i. Det tycker jag är en tragedi i sammanhanget. Anklaga inte oss för att politisera integrationsfrågan och integrationspolitiken eller flyktingpolitiken! Det har aldrig socialdemokratin gjort. Men ni har gjort det gång efter annan. Ni har anklagat den socialdemokratiska regeringen för att den har bedrivit en usel integrationspolitik i Sverige och skapat höga arbetslöshetstal bland invandrare trots att utvecklingen under de senare åren, när vi har haft en ekonomisk tillväxt, har gjort att man har fått det bättre – även om vi inte har tyckt att det har varit tillräckligt bra. 

Vi har varit inne på, precis som i mitten på 90-talet när vi hade en stor flyktinginvandring från före detta Jugoslavien, att vi måste skapa bryggor mellan kommuner och rikspolitiker och mellan olika partier för att se vad vi kan åstadkomma gemensamt. Det gjordes då i den dåvarande invandrarpolitiska kommittén. Den var ganska enig om vilka åtgärder som skulle vidtas. En av de åtgärderna var just att samla kompetensen i ett integrationsverk för att stödja integrationspolitiken såväl i kommuner, landsting och stat som hos arbetsgivare, frivilliga organisationer etcetera. Det var uppdraget. 

Det har ni sopat undan nu, och så börjar ni prata om länsstyrelserna. Länsstyrelserna har inget alls med detta att göra. Det är en kontrollmyndighet ute i landet. De sysslar inte med integrationspolitik. Det sysslar kommunerna med. Jag vet inte vilka verktyg länsstyrelserna ska ha. Det har ännu inte framkommit något annat än att de ska prata med kommunerna, men det är ju ingen lösning. Det måste finnas verktyg, stimulans och resurser som gör att man kan åstadkomma ett flyktingmottagande i kommunerna. 

Sedan måste man ställa krav på de kommuner som år efter år med borgerligt styre har vägrat, exempelvis Kungsbacka som jag tog upp. Kungsbacka har 68 000 invånare och bygger bara bostäder för sina egna invånare och sätter upp murar runt staden i övrigt för andra människor som kommer från andra länder, precis som man gör i Danmark. Detta är oerhört oroande för framtiden. 

Vi kan inte ha den utveckling som vi nu ser framför oss i flera städer där vi får en väldigt stor koncentration av människor som inte hittar någon annanstans att bo än hos sina släktingar eller vänner. Här måste regeringen också gripa in, ta allvarligt på situationen och skapa särskilda boenden under åtminstone ett år tills dessa människor som flyr hit får möjlighet att skaffa sig en egen framtid. 

Anf. 103 LEIF JAKOBSSON (s):

Fru talman! Jag fick reda på att det var för att jag blandade ihop olika frågor som svaret fick vänta. Jag skriver frågor utifrån den politiska verklighet som jag jobbar i hemma i min stad, och där är det här en jättestor fråga. Förbistringen om var gränslinjerna går är tydligen lika stor på Regeringskansliet, för jag har fått två datum när Tobias Billström har varit beredd att svara på den här frågan. Det blir lite underligt. Men det tillhör mer formalia. 

Se det så här: I den här interpellationsdebatten blåser vi faktiskt i visselpipan. Vi är riktigt oroade. 

Det finns bilder på min näthinna från tidigare tillfälle, Lars Johansson var inne på det, när vi hade en borgerlig regering och en stor flyktingtillströmning. Då fick man sätta upp tält på leriga potatisåkrar utanför Eslöv för att klara situationen därför att man inte i tid hade insett att man måste planera och förbereda för mottagandet. 

Det är den bollen vi ger statsrådet och regeringen: Börja regera och planera för att det kommer väldigt många flyktingar, framför allt från Irak. Det nuvarande systemet att man flyttar in i redan befintliga lägenheter hos redan trångbodda familjer fungerar inte längre. 

Sedan kan man skuldbelasta dessa asylsökande, som statsrådet gör, men det är ingen lösning. Det är deras barn som får lida för det. 

Min åsikt är alldeles klar. Migrationsverket ska inte godkänna eget boende om man inte kan visa upp ett förstahandskontrakt på en bostad som passar den familjen, annars måste anläggningsboende vara det som gäller. Jag tycker att det borde vara förstahandsalternativet. 

Det är som jag sade tidigare, att den frågan man direkt ställs för när man står med kappsäcken och precis har kommit till Sverige är: Känner du någon du kan bo hos eller ska vi skicka dig någonstans i Sverige till en anläggning? 

De allra flesta säger att de har en kusin eller någon annan, och så flyttar de in där. Det är så det går till. Besök gärna verkligheten och titta på den. 

Det andra i min interpellation handlar om alla kommuners ansvar. Det går att säga att vi är överens. Alla tycker självfallet att alla kommuner ska ställa upp, men de gör inte det. Det är anledningen till min fråga. Jag har ställt exakt samma fråga till det tidigare statsrådet Jens Orback. Det är inte någon nypåkommen diskussion. Då gav sig förresten Tobias Billström in i debatten och lovade att med en borgerlig regering skulle staten ta över alla kostnader för flyktingpolitiken. Det är dags att infria det nu. Det går bra att läsa i protokollet om exakt samma interpellation som vi nu diskuterar. 

Invånarna i Malmö undrar väldigt mycket hur det kan komma sig att de rika kommunerna runt omkring Malmö inte kan ta emot en enda flykting. Nu har några av dem ändrat sig och sagt att de kan ta 10 eller 25. Det kommer 50 asylsökande om dagen till Malmö, och rika, välmående, stora kommuner runt omkring säger att de kanske ta emot 10 på ett år. Det är nästan skrattretande. Vad skulle ha hänt om samma kommuner hade sagt att de fattat beslut i kommunfullmäktige om att äldre med hemtjänstbehov inte får flytta till deras kommun eller att handikappade inte får komma? Det skulle bli en enorm diskussion, men här ska de övertygas med pappfigurer av Tobias Billström på ett partimöte. Det är helt absurt. 

Regeringen har det nationella ansvaret, och regeringen måste faktiskt se till att kommunerna tar det ansvaret. Det är regeringens sak att komma tillbaka till riksdagen och berätta hur man ska göra för att alla kommuner ska ta sitt ansvar och att de kommuner som hittills har tagit ett jätteansvar nu ska avlastas. 

Anf. 104 LUCIANO ASTUDILLO (s):

Fru talman! För det första går inte verkligheten att separera på två departement. Det är den verklighet vi har. Migration och integration går hand i hand. 

Integrationsministern säger för andra gången att Integrationsverket jobbar för fullt. Det är en falsk bild. Här har vi en myndighet som ska stänga den 1 juli och som jobbar för fullt. Nej, de packar lådor. De ser sig om och försöker hitta nya jobb. Det är den bild som är verklighet. 

Sedan säger statsrådet att vi får vänta med att få besked om resurser till vårpropositionen. Det vi fick veta på presskonferensen, Sabuni, var att ni lovade definitivt att det blir en effektivisering av statsapparaten. Det betyder mindre pengar till den organisation som kommer efter nedläggningen av Integrationsverket. Där finns ett besked. Men kommunerna, som ännu en gång tar ett solidariskt ansvar för den gemensamma flyktingpolitiken, kan inte vänta. Malmöborna, göteborgarna, Södertäljeborna med flera kan inte vänta. De pallar inte trycket en gång till. Det känner jag en stor oro för. 

Sedan säger statsrådet att vi inte ska göra politik av allt detta. Låt mig citera från presskonferensen: Det är varken kommunen eller staten som tvingar de människorna dit. De väljer att flytta dit själva. Det finns möjligheter till annat. 

Något sådant sade hon här också. Det är information som ska hjälpa. 

Låt mig förklara för integrationsministern hur det fungerar. När man söker uppehållstillstånd får man inte reda på något. Sedan när man väl har fått uppehållstillståndet, och här kommer det allvarliga, har man en månad på sig att bestämma sig om sin framtida placering i Sverige. Man har en månad på sig, sedan blir det ett definitivt beslut. Man skriver kontrakt med Migrationsverket. 

Om man skulle råka välja en annan kommun att placeras i med sin familj får man lämna sitt EBO och flytta till ett ABO i kommun 2. Där får man sitta och vänta i ovisshet på en eventuell kommunplacering någon gång i framtiden. Trygghet eller ovisshet, det är ett svårt val för många. Eller hur? Systemet fungerar inte, och jag har pekat ut flera politiska åtgärder. Individualisera inte det här. Här finns politiska åtgärder som ni kan vidta för att underlätta den svåra situation som vi ser i dag. 

Man har en informationsvecka i Migrationsverket när man väl har sökt uppehållstillstånd. Där informerar man, och kommunen och Ams är med. Men incitamentet finns ändå inte där i tillräckligt stor utsträckning. 

Och framför allt: Om alternativet är att bo kvar hos släktingar eller flytta till en flyktingförläggning när man väl har fått uppehållstillståndet, och där vänta ytterligare, när man i stället vill komma i gång, få ett jobb och få in barnen i sin skola – så kan det ju inte fortsätta. 

Det må vara så att det låter raljant när vi tar upp Tobias Billströms monterutställning på Moderaternas kommunkonferens och eventuellt på vår partikongress. Om utställningen ska upp så föreslår jag att han ställer upp montern utanför Finansdepartementet och försöker passa på när Anders Borg går ut, för det som behövs nu är klara besked om extra resurser till kommunerna, som tar emot flyktingar, och klara besked till de myndigheter som ska hantera frågan framöver. 

Anf. 105 GÖTE WAHLSTRÖM (s):

Fru talman! Jag förstår de bekymmer som integrationsministern har när det gäller arbetsfördelningen internt i såväl regeringsarbetet som kanske också riksdagsarbetet i dag med integrations- och migrationsfrågorna i två olika utskott. 

Vi som socialdemokrater har en sådan dialog att vi hittar samarbetsformerna och diskussionen – därav den gemensamma debatten här nu med att försöka beskriva den problemställning som finns men också att påtala de behov av åtgärder och även visa på åtgärder som regeringen bör vidta för att snabbt komma till skott och snabbt kunna visa på effekten. 

Jag har varit med i socialförsäkringsutskottet under den föregående mandatperioden och jobbat med såväl migrations- som integrationsfrågorna. Jag såg då den koppling som de här två olika politikområdena har i dag och det behov av gemensamma lösningar som finns. 

Jag blev också i och för sig imponerad av integrationsministerns tal om att socialdemokratin har ett förtroendekapital ute gentemot Sveriges kommuner, ett förtroendekapital som högerregeringen nu vill utnyttja på olika sätt genom att vi ska ta över ansvaret att vara ute och föra debatten med kommunerna – ett ansvar som naturligtvis i första hand ligger på regeringen. 

Nu säger integrationsministern att det finns en rad myndigheter som har uppdraget att jobba och verkställa en rad frågeställningar. Hon nämnde Försäkringskassan, Arbetsmarknadsverket och Integrationsverket. Vi ser att alla de här olika myndigheterna nu åderlåts på personal, som var till just för att man skulle kunna jobba med att hitta de gemensamma lösningarna. 

Nej, integrationsministern, nu måste ni ta ansvar ordentligt från regeringens sida. Ni måste hitta konsensus mellan riks- och lokalpolitiken. Det är klart: Då är jag inte imponerad över det sätt som Folkpartiet har gått från tidigare oppositionsarbete till nuvarande majoritetsarbete och det sätt man nu hanterar frågeställningarna på. Vi förväntar oss bättre. 

Anf. 106 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Ja, regeringen tar sitt ansvar. Det är därför jag står här och talar om vad som är på gång. Det är bara det att ni vill se ansvaret att vi ska tvinga människor att inte bo på vissa ställen utan i stället bo på andra ställen. Det ansvaret kommer vi inte att ta. Det kommer inte den här regeringen att göra, och det gjorde inte den förra regeringen heller. 

Larmsignalen har gått fram. Vi bereder frågan utifrån de prognoser som Migrationsverket har gjort. De har också kommit regeringen tillkänna. Det är inte bara socialdemokratiska riksdagsledamöter som i dag vet ungefär hur många irakier som förväntas komma till Sverige. Det vet Regeringskansliet också, och det är just de prognoserna vi jobbar utifrån.  

Ni säger hånfullt: Länsstyrelsen är en tillsynsmyndighet – vad ska den göra? 

Jo, den ska förhandla på precis samma sätt som Integrationsverket gjorde. Det är bara det att den kan förhandla med kommuner och politiker som de har en relation till, vilket kanske Integrationsverket inte alltid hade på samma sätt. Man kan förhandla utifrån de förutsättningar man ser inom den egna regionen. Jag tror att länsstyrelserna kommer att bli en bra motor i detta. 

När vi pratar om människor och om var människor ska placeras så pratar ni hela tiden om myndigheten Integrationsverket, men låt oss prata om just mottagandet! Det är det jag pratar om. Länsstyrelserna kommer att underlätta för oss när det gäller att få fler platser att placera människor på. 

Och jag upprepar: Det finns anläggningsboende. Ingen behöver bo på en buss. Jag kan förstå – det är precis som Astudillo sade: Man vill inte bo på anläggningsboende, utan man vill bo i eget boende, därför att man söker trygghet. Det är jättebra. Trygghet är viktigt. Det har jag också förstått. Då måste det viktigaste för de här människorna i så fall vara den generella politiken, som Luciano Astudillo inte ville diskutera.  

Men den är det vikigaste, det vill säga: Finns det möjligheter att få jobb, komma ut och få arbete? Alla de flyktingar som flytt och kommer till Malmö eller Södertälje: Om de kommer ut på arbetsmarknaden så är de inte ett problem för Malmö eller Södertälje. De är faktiskt inte det. Kan de ordna egen försörjning och få in barnen i skolan så har inte kommunerna några problem med att människor bor där. Det är ju det som kallas för tillväxt. Problemet är att människor fastnar i systemet, och det har de gjort i många år, för vi har haft väldigt många år då det inte har skapats några nya jobb. Nu skapas det nya jobb, och regeringen går in med åtgärder för att underlätta för människor att komma in på arbetsmarknaden. Det är det vi måste satsa på. Det är också det som kommer att underlätta situationen för oss i dag med irakier jämfört med i början av 90-talet med jugoslaverna. Det är den stora skillnaden. 

Larmsignalerna har gått fram. Jag förstår de kommuner som tar emot för många i dag. Jag förstår deras belägenhet. Vi återkommer i propositionen med resurser till de nya myndigheter som ska ta hand om förhandlingar med kommunerna. Vi återkommer också till det här med introduktion och incitament för hur både kommuner, företag och andra ska kunna släppa in människor på arbetsmarknaden så fort som möjligt. Det är vad integrationen handlar om. Ni får hålla er tills vårpropositionen kommer. 

Anf. 107 LARS JOHANSSON (s):

Fru talman! Ja, vi ska nog förhålla oss till vårpropositionen också när den kommer. Men återigen: Varför rusta ned innan man vet hurdant läget är? Det var ju det ni gjorde i höstas. Nu har det gått sex månader, och väldigt många människor är oerhört oroade för vad som sker ute i landets kommuner med tanke på den kraftiga flyktinginvandring vi har och som vi hade förra året också. 

Jag kan ta ett exempel för att göra det väldigt konkret – det måste man tydligen göra. Vi var några stycken i Södertälje i förmiddags. Det är en kommun med 80 000 invånare. Där tog man emot drygt 1 000 flyktingar föregående år. I år har de till och med nu 733 asylsökande i kommunen. Deras prognos är att de kommer att ta emot 2 000 flyktingar. Det är inget fritt val för kommunalpolitikerna i Södertälje, utan det är vad som händer därför att man flyttar till sina tidigare släktingar och vänner och bor hos dem i lägenheterna – kanske 15 personer i en trerumslägenhet och liknande. Det är det som är situationen. Det är den situationen man har också på många andra ställen. De människorna har inget alternativ, för samhället erbjuder inget annat alternativ. 

I den meningen fungerar inte flyktingmottagandet i dag. Det fungerar inte på det viset att man ger möjligheter för de här människorna att få introduktion och boende någon annanstans, för det finns ingen myndighet som tar det ansvaret. Det är ju där ni borde backa tillbaka i stället för att nu tillsätta nya utredningar och hänvisa till vårpropositionen. 

Sedan kan man ställa sig frågan: Vem ska fördela mellan länen? Man kan ta Hallands län som ett exempel. Kungsbacka tar inte någon över huvud taget i dag. De tar 270 flyktingar i Hallands län, medan det är mångfaldigt fler i Västra Götalandsregionen. Hur ska man föra över dem? Vem tar det ansvaret? Inte ens på den frågan har vi fått något svar. 

Anf. 108 LEIF JAKOBSSON (s):

Fru talman! Statsrådet säger att Regeringskansliet mycket väl vet hur allvarlig situationen är. Då blir man ännu mer oroad över bristen på handling i det här läget. Jag ska inte gå närmare in på beskrivningar, men jag säger: Ta till er läget och situationen såsom den är på marken bland människor. 

Jag tror att vi har ett gemensamt intresse av att flyktingmottagandet fungerar på ett bra sätt. Gör det inte det så innebär det att ge näring åt främlingsfientliga krafter som kommer att kunna säga: Se, Sverige klarar inte av det! Politikerna klarar inte av det! 

Det kan bli en jordmån när människor i vissa kommuner har problem med att komma till vård och till annan service därför att kommunen oplanerat får ta ett alldeles för stort ansvar för den nationella flyktingpolitiken. Om nu regeringen inte själv tänkt göra något annat än utreda och se om man kan få fram någon krona i vårpropositionen vill jag ge ett litet miniprogram att jobba med. 

Kom med skarpa förslag om hur vi kan se till att alla kommuner tar det nationella ansvaret. Kom tillbaka till kammaren och säg vad regeringen vill göra för att se till att alla kommuner är med. På vilket sätt får regeringen klura ut själv. 
Starta fler anläggningsboenden. Argumentera redan vid ansökningstillfället för varför man ska välja det framför att vara inneboende, boende på någon svart adress eller som del i rum. 
Godkänn EBO-adresser endast om det är fråga om ett förstahandskontrakt på en bostad som passar familjen och framför allt passar barnen. I annat fall gäller anläggningsboende. 
Ta vara på alla irakiska föreningar och andra invandrarföreningar i samband med mottagandet. De kan göra en stor insats för att se till att det hela går bra. 

Det är en liten agenda att börja med. 

Anf. 109 LUCIANO ASTUDILLO (s):

Fru talman! Jag tar med mig det som Sabuni sagt. Signalen finns där. Hon har lyssnat in vad vi här framfört. Nu avvaktar vi besked, alltså de konkreta beskeden om hur det hela ska fungera framöver. Hittills är de, som sagt, väldigt få. 

Tänk er en situation där alla kommuner ställer upp. I dag har vi dock inte fått besked om hur det ska se ut. Inte ett enda konkret besked om hur det blir. Tänk om Migrationsverket, när de ger uppehållstillstånd till flyktingar, kunde erbjuda ett alternativ och säga att i stället för att bo trångt i Herrgården i Rosengård kan flyktingarna flytta till Gnosjö kommun, berätta att där finns möjligheter till introduktion, berätta hur skolan kommer att se ut och hur bostadsområdet som de eventuellt kan bo i med sina familjer ser ut. 

Så är det inte i dag. Alternativet är ABO, anläggningsboende, även för de människor som fått uppehållstillstånd. Tänk om man dessutom fick mer än en månad på sig att bestämma sig. På endast en månad, ibland mindre än det eftersom det tar 14 dagar att boka in mötet med Migrationsverket, ska man ha bestämt sig utan att först ha fått se något annat än kanske just det EBO där man varit. Här finns alltså möjligheter till många politiska åtgärder. Här finns möjligheter att göra mycket bättre saker för att stötta de kommuner som – återigen – tar ett solidariskt ansvar för den gemensamma flyktingpolitiken. Det behövs statliga ABO:n för att få stopp på det ovärdiga boende som vi har i många av storstäderna, och därför måste det till pengar. Det behövs extra resurser till de kommuner som tar ansvar. 

Vi vill ha konkreta besked om hur alla kommuner ska ta ansvar för den gemensamma flyktingpolitiken. Signalen finns där, men de konkreta förslagen om åtgärder, hur man ska vidta dem, har vi inte fått i dag. 

Anf. 110 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Ja, jag kan beklaga att det tog tolv år utan att man mäktade med informationen till flyktingarna, så att den skulle fungera och de kunde välja rätt boende. Vi har insett det, och vi jobbar på för fullt. Migrationsministern jobbar för att Migrationsverket ska bli bättre på att informera flyktingarna om var exakt de har bäst chanser att kunna lyckas med sina framtida liv i Sverige. 

Regeringen har skapat en effektiv förhandlingsorganisation med hjälp av länsstyrelserna. Vi anser att länsstyrelserna känner sina områden, känner de kommunpolitiker som i dag är de som fattar beslut om hur många de ska ta emot. Jag är väldigt stolt över att vi lyckats få länsstyrelserna att acceptera den uppgiften. Jag tror att det är precis rätt organisation för detta. 

Regeringen kommer att satsa på jobben. Jag är övertygad om att kommunerna i dag är tveksamma till att ta emot flyktingar eftersom det handlar om pengar. De ser framför sig människor som fastnar i systemet. De ser framför sig socialbidrag som ska betalas ut i många år, barn som ska ha skolgången betald och så vidare. Eftersom de därmed får in vuxna som inte kan arbeta, försörja sig själva och bidra till kommunens utveckling blir de tveksamma. 

Den generella politiken för jobb är alltså även en politik som kommer att locka kommunerna att vilja ta emot flyktingar, och det är också en politik som kommer att öka solidariteten kommunerna emellan. 

Överläggningen var härmed avslutad. 

Källa: www.riksdagen.se