Vart är EU:s asyl- och invandringspolitik på väg? - En idealtypsanalys av EU-ländernas gemensamma asyl- och invandringspolitik

NTG-asyls kommentar:
Vilka idéer karaktäriserar EU:s asyl- och invandringspolitik? Hur prioriterar EU mellan individens bästa och unionens bästa i denna del av politiken? Vilka normer och värderingar är det som styr?

Zandra Persson har i sin C-uppsats i statsvetenskap gjort en granskning av EU:s gemensamma asyl- och invandringspolitik i syfte att ge en bild av unionens visioner och de formella målsättningarna med den gemensamma asylpolitiken.

Persson använder sig av en intressant metod där hon närmar sig det undersökta området med hjälp av begreppsparet universalism och partikularism som analytiska verktyg. Tre olika aspekter i politiken undersöks specifikt: världssynen, synen på viktigast enhet (d.v.s. samhälle eller individ) och styrning. Universalismen står för en global världssyn, med individen som viktigaste enhet och internationella normer och värderingar som utgångspunkt för styrningen. Partikularismen däremot står för en territoriell världssyn, med samhällets bästa som utgångspunkt och lokalt självbestämmande som styrform. Persson försöker utifrån från dessa teorier utkristallisera universalistiska respektive partikularistiska idéer i EU:s asyl- och invandringspolitik för att på så sätt få en teoretisk förståelse av den gemensamma politiken som samhällsfenomen.

Som grund för analysen ligger dokument som belyser unionens övergripande visioner och mål med den gemensamma asylpolitiken. Därför används material från unionens milstolpar i utarbetandet av harmoniseringen inom asylpolitiken, bland annat dokument från rådsmötet i Tammerfors 1999 och Haagprogrammet.

Persson kommer fram till att EU har en starkt territoriell och därmed partikularistisk världssyn. Detta eftersom unionen fokuserar på att bekämpa den illegala invandringen och eftersom unionsmedborgare har betydligt mer omfattande rättigheter än vad tredjelandsmedborgare som vistas i unionen har. Vid en undersökning av den viktigaste enheten inom asylpolitiken finner Persson såväl samhällsfokuserade som individfokuserade intressen. Vid sidan av den universalistiska strävan att skydda de mänskliga rättigheterna bedöms den starka fokuseringen på åtgärder för att stärka säkerheten inom unionen som ett uttryck för en samhällsfokuserad och därmed partikularistisk hållning. Styrningen däremot framställs som klart universalistisk i och med att det så tydligt framkommer att utgångspunkterna i unionens invandrings- och asylpolitik skall vara internationella normer och regleringar om mänskliga rättigheter, till exempel Genèvekonventionen.

Perssons slutsats för den övergripande frågeställningen om vilka idéer som karaktäriserar EU:s asyl- och invandringspolitik, blir således att såväl universalistiska som partikularistiska idéer uttrycks. En fortsatt analys av det något motstridiga resultatet och en analys av hur dessa ambitioner och idéer kommer till uttryck i direktiven och instrumenten inom området skulle vara en intressant vidareutveckling.