Sverige har ett stort ansvar för att ta emot människor som befinner sig på flykt undan krig, katastrofer och förtryck. Sett i förhållande till folkmängd tog Sverige emot 1,9 asylansökningar per 1 000 invånare under 2006. Det är betydligt fler än EU-genomsnittet. En sant generös flyktingpolitik måste även värna om de nyanlända, ge dem bästa tänkbara möjligheter att komma in i samhället, få jobb och bostad och skapa sig ett gott liv.

Signalerna från regeringen om hur man underlättar för nyanlända flyktingar är motsägelsefulla. Integrationsminister Nyamko Sabuni har tillsatt en utredning med uppdraget att hitta en modell för hur nyanlända flyktingar ska styras till kommuner med bästa förutsättningar att ge bostad och jobb. Statsministern kommenterar det uppdraget med att det redan finns en tillräcklig styrning i form av regeringens jobbpolitik. Vad är det som gäller?

Vilka åtgärder avser statsministern att vidta för att klargöra regeringens uppfattning när det gäller frågan om statlig styrning av flyktingmottagandet?

Fru talman! Luciano Astudillo har frågat statsministern vilka åtgärder han avser att vidta för att klargöra regeringens uppfattning när det gäller frågan om statlig styrning av flyktingmottagandet. 

 

Interpellationen har överlämnats till mig. 

 

Det råder inga delade meningar inom regeringen om styrning av flyktingmottagandet. Regeringens uppfattning framgår av direktiven för Utredningen om nyanländas arbetsmarknadsetablering (dir. 2007:52). 

 

I direktiven sägs att det inte är aktuellt att inskränka individens möjlighet att själv välja bostadsort. Däremot anges att det finns skäl att närmare överväga om bosättning och etablering skulle kunna påverkas. Det kan handla om incitament både för individen och andra aktörer samt förbättrad information om arbetsmarknads- och utbildningsförutsättningarna på olika orter.  

 

Syftet är med andra ord att ge individen bättre underlag och möjlighet att fatta egna rationella beslut om sin framtid. I sammanhanget ska också nämnas att de som beviljas uppehållstillstånd har möjlighet att vid behov få hjälp med att bosätta sig i en kommun, det vill säga få en kommunplats. 

 

Regeringens uppfattning är alltså att starkare incitament och andra åtgärder som innebär att individen ges goda möjligheter att göra egna val är bättre än att staten bestämmer var en nyanländ flykting ska bo. Utredningen ska ge förslag om effektiva insatser och incitament för att påskynda arbetsmarknadsetableringen för nyanlända flyktingar och deras anhöriga och ska lämna sina förslag senast den 2 juni 2008. 

 

Jag vill också understryka att regeringens jobbpolitik leder till att fler får arbete i hela landet. Möjligheten till arbete och egen försörjning bör vara ett starkt incitament för val av bosättningsort. 

 

Avslutningsvis kan jag nämna att regeringen under hösten också avser att tillsätta en utredning med uppdrag att se över mottagandet av asylsökande. Tillsammans kommer de båda utredningarna att kunna ta ett helhetsgrepp om såväl asylsökandes situation som förutsättningarna för etablering för dem som beviljas uppehållstillstånd. 

Fru talman! Jag vill inledningsvis tacka integrationsministern för svaret. Jag hade verkligen hoppats att få ha det här samtalet med statsministern, men jag kan förstå att han har rätt mycket annat att göra i dessa dagar kring krishantering och annat.  

 

Bakgrunden till att den här interpellationen ställdes var de fyra borgerliga partiledarnas jippobetonade besök nere i Malmö, där Fredrik Reinfeldt fick flera moderata kommunalråd att gå i taket efter sina uttalanden kring en eventuell icke-styrning av mottagandet av flyktingar. Anja Sonesson, kommunalråd från Malmö, moderat, sade så här: Fler kommuner måste dela på bördan. Tutti Johansson Falk, moderat kommunalråd i Landskrona, var väldigt kritisk till att Reinfeldt innan utredningen – nu blir det utredningarna – var klar uttalade en position, hur det skulle se ut. Också Peter Danielsson, moderat kommunalråd i Helsingborg, var kritisk till de här uttalandena. 

 

Faktum är – det är väl det som den här debatten handlar om, och det är något som de här moderata kommunalråden också inser – att Sverige inte har en generös flyktingpolitik. Det är inte Sverige som har det, utan det är ett antal kommuner i vårt land som står för den största delen av mottagningen. Det skapar problem i de kommunerna.  

 

Jag har konstaterat nu efter ett år att det finns få områden där skillnaden är så stor mellan det man sade innan man vann valet och det man gör nu. Innan valet gav man sken av att man visste och kunde det mesta. Det behövdes inte fler utredningar. Man skulle hantera frågan. Sabuni gick in för det med hull och hår. Hon lade ned utredning, lade ned den struktur som fanns kring flyktingmottagning och lade ned det mesta, för hon visste precis vad som skulle göras.

 

Billström stod här i kammaren på våren innan valet och sade att det är lite, osammanhängande och feltänkt om vår politik. Han var mycket konkret och hade en ingång för hur det skulle hanteras. Nu kan jag konstatera att regeringen inte bara tillsätter en utredning. Man berättar här att man kommer att ha en utredning till på området. Det enda man åstadkommer med detta är att man skjuter frågan framför sig.  

 

Samtidigt fortsätter ett ovärdigt mottagande i många av landets storstadskommuner: Malmö, Göteborg och Södertälje inte minst. Samtidigt fortsätter en del av landets kommuner att vara de som bär den stora bördan när det gäller flyktingmottagningen. Samtidigt fortsätter andra kommuner att konsekvent vägra ta emot flyktingar och gömma sig bakom det kommunala självstyret. Det är allvarligt, och det skapar ökad segregation, ett samhälle som klyvs isär. Jag tycker att det är tragiskt att så här ett år efter konstatera att Sabuni och den borgerliga regeringen gjort så lite på det här området. 

Fru talman! Jag fortsätter gärna på den tråd som Luciano Astudillo tog upp när det gäller själva ansvaret för flyktingmottagandet. Vi hade en diskussion för ungefär ett halvår sedan kring att man från regeringens sida hade beslutat sig för att lägga ned den integrationspolitiska kommittén som hade i uppdrag att mellan partierna parlamentariskt försöka belysa de här frågorna och återkomma med förslag till regeringen. Den lades ned, Integrationsverket lades ned och så vidare. 

Då hade man förhoppningar att det med den nya regeringen ändå skulle ske något konstruktivt konkret. Men jag kan notera i dag att man har lagt fram en budget, och man har inte presenterat några nya förslag.  

 

Nu är vi i det läget igen att det ska tillsättas, såvitt jag har förstått, enmansutredningar. Det är ju den här regeringens sätt att arbeta på område efter område. Man bjuder inte in till en samlad diskussion om hur vi ska hantera frågor som är av väldigt stor betydelse för hela landet. Framför allt i de här frågorna ska man inte ta partipolitiskt enkla poänger, eftersom de är mycket svårare än så.  

Jag gick nyss in på Migrationsverkets hemsida för att se hur man nu ser på utvecklingen framöver när det gäller flyktingmottagandet. De kommande tre åren kommer vi att ha ungefär samma flyktingmottagande som vi har i år. 30 000–40 000, säger man för de kommande tre åren. 

 

Jag gick vidare och tittade på hur det såg ut på kommunsidan och tog fram de aktuella siffrorna från den 29 oktober. Jag kan då konstatera att det är precis på samma sätt som tidigare. Det är de kommuner som tidigare har tagit ett stort ansvar för flyktingmottagandet. Det är Stockholms kommun, Södertälje, Malmö, Göteborg och en del andra kommuner som tidigare har haft ett stort flyktingmottagande, medan övriga kommuner är oerhört sparsamma. Fortfarande är det väldigt många kommuner som över huvud taget inte skriver på några överenskommelser för perioden 2007–2009.  

 

Det innebär att vi får en fortsatt koncentration. Det är mot den bakgrunden som interpellationen är ställd. Varför är det så svårt för regeringen att ta till sig den utsträckta handen och det som Socialdemokraterna i sin budgetmotion har visat på? Vi skulle framför allt kunna ge ett solidaritetsbidrag till de kommuner som under de senaste fem åren har tagit ett större ansvar i samhället för flyktingmottagandet. Vi skulle samtidigt vidta åtgärder som innebär att vi i fortsättningen får en ordning så att vi skapar bostadsförutsättningar för flyktingar i andra kommuner och inte fortsätter med den inhumana politik som innebär att människor i storstäder, där det är svårt att få bostäder, bor oerhört trångt, kanske flera familjer i samma lägenhet. Det finns många som vittnar om att tio–tolv personer bor i en trerummare. Hälften kommer från ett annat land i det så kallade egna boendet. De har inget alternativ, för de vet ingenting. 

 

Då är det inte så enkelt att säga, som görs i interpellationssvaret, att syftet är att man skapa incitament och vidta åtgärder som gör att individen ska ges möjlighet att göra egna val. Vilka egna val kan man göra när man kommer till ett annat land som innebär att man får en egen bostad till exempel i Stockholms stad? Nu säljs ju stora delar av allmännyttan ut. Vad blir det för alternativ? 

Såvitt jag kan se blir alternativet att man också i fortsättningen kommer att bo hos släktingar med den sociala misär som det innebär. 

Fru talman! Det är lite svårt att greppa vad den här debatten egentligen handlar om. Man beklagar sig över att vi har lagt ned Integrationsverket. Är det någonting som har gett resultat redan i dag är det det faktum att ansvaret för flyktingmottagandet lagts på den regionala nivån hos landshövdingarna. När jag tillträdde var det ungefär 50–60 kommuner som vägrade att ta emot flyktingar. Ja, jag kan också erkänna att många av dem var borgerliga kommuner, moderatstyrda kommuner. Nu har Migrationsverket hängt ut 14 kommuner som vägrar ta emot flyktingar. Det har alltså minskat från 60 ned till 14. Det regionala samarbetet fungerar bättre. Landshövdingarna lyckas bättre än en nationell generaldirektör att skapa samarbete i sin region och också övertyga sina kommunalråd att ta ett solidariskt ansvar. 

 

Jag har träffat representanter för många av de kommuner som inte har tagit mot flyktingar under många år. Många av dem inser nu att om man inte har bostäder i sin kommun kan man i alla fall erbjuda någonting annat, kanske möjligheter till utbildning eller kanske möjligheter att hjälpa människor in på arbetsmarknaden inom sin kommun. Jag tror att det är framtiden när det gäller integrationspolitiken. Kommunerna måste kunna samarbeta över gränserna. Det är inte alldeles lätt att ha den typen av samarbete i dag även om det har stimulerats av den nya organisationen för att komma i gång. Jag tror att ersättningssystemet måste ses över, vilket Monica Werenfels Röttorp nu gör. Vi måste se hur vi ska forma det framtida ersättningssystemet för att stimulera just det samarbete som nu har påbörjats och som kommer att vara viktigt i framtiden. 

 

Ska vi skicka ännu mer pengar till de kommuner som vi pratar om här, Södertälje och Malmö till exempel, som tar ett tungt ansvar? Ärligt talat tror jag inte att det är pengar som är det stora problemet. Det finns inte de pengar i världen som kan klara av den situation som uppstår om människor inte kommer ut på arbetsmarknaden. Jag har kallat de här kommunerna till samtal. Jag kommer att fortsätta att samtala med dem. Jag tror att det finns andra saker som vi kan göra. Jag tror att det finns erfarenhet som man kan lära av kommuner emellan. Hur ska man jobba för att lyckas bättre? Om inte människor kommer ut i arbete kommer till syvende och sist kommunerna alltid att ta det yttersta ansvaret för sina kommunmedborgare. 

 

Lars Johansson säger att vi får en budgetproposition där det inte står någonting om integration. Men vi fortsätter med reformer på arbetsmarknadens område, till exempel ytterligare nystartsjobb inom offentlig sektor och nyfriskjobb för dem som kan rehabiliteras tillbaka till arbetsmarknaden i stället för att förtidspensioneras. Det är reformer som är viktiga också för invandrare. Det är reformer som är viktiga för de nya som kommer till vårt land och vill bygga sin framtid här. 

Jag vet egentligen inte vad ni beklagar er över. Ja, vi lade ned en integrationspolitisk kommitté som Socialdemokraterna tillsatte, men vi har tillsatt en med direktiv om det som vi anser vara viktigast att göra. Hur ska vi hitta ett incitamentssystem som underlättar för människor att kunna bosätta sig på rätt plats? 

 

Lars Johansson pekar också på detta med information. Om människor får konkret information är väl alla intresserade av att kunna försörja sig själva. Om man visar människor på valmöjligheter och var de har bäst chans att lyckas i vårt land tror jag att de är kapabla att göra det valet. Där har vi misslyckats i dag. Jag tror inte att vi har varit tydliga nog med information till många av de personer som i dag bor trångt i Malmö och Södertälje. 

Fru talman! Först har jag en kommentar till Migrationsverkets uthängande av 14 kommuner. Om jag inte minns alldeles fel var det 14 kommuner som inte tagit emot ensamkommande barn. Antingen har Nyamko missat det eller också väljer hon att medvetet fara med osanning. Jag hoppas att hon har missat vad det handlade om. 

 

Jag och Sabuni har haft debatter om flyktingmottagningen, och jag lägger märke till att den något stöddig och kaxiga attityden är borta nu. Sabuni inser att det inte är enkel materia och att man inte kan och vet allting från början, utan att det är komplexa ärenden. Det är välkommet. Jag hoppas att det håller i sig. 

Sedan har jag en kommentar till svaret som jag fick och som Sabuni läste upp. Det gäller detta med att individen väljer själv, EBO, och att det på något sätt är individens fel att man hamnar i trångboddhet. Det fanns någon sådan kommentar. Det fria valet som människor ställs inför är en chimär. Det vet Nyamko Sabuni mycket väl. Förutsättningarna att välja finns inte i praktiken. 

 

Det har med information att göra, men jag vill påstå att de som söker asyl och sedan får uppehållstillstånd får väldigt mycket information om förutsättningarna om man hamnar trångt i Herrgården med släkten. Men Migrationsverket har sällan något annat alternativ att erbjuda. Man har också väldigt kort tid på sig att besluta om var man ska ha sin framtid när man väl har fått uppehållstillstånd. Det finns flera strukturella problem som måste hanteras. 

 

Det finns någonting som jag inte begriper. Det finns en motsägelse när det gäller hur man hanterar flyktingmottagningen och hur man hanterar andra politiska områden. Den borgerliga regeringen har ändrat a-kassesystemet på ett sådant sätt att från den första dagen ska en arbetslös vara beredd att söka jobb i hela Sverige inom vilket yrkesområde som helst. Men när det gäller människor som uppbär introduktionsersättning vill inte ministern röra på det. Det är inte konsekvent. 

Vi socialdemokrater tror att detta är ett område där vi behöver ha breda uppgörelser som klarar förändringar och att andra partier tar över, såsom vi troligtvis gör 2010. Vi vill sträcka ut en hand här och åstadkomma en uppgörelse över blockgränserna med ett eller flera partier i den borgerliga regeringen som ser till att vi får ett robust mottagningssystem i Sverige som bär över val. 

 

Vårt bud i detta är de fem punkter som finns i budgetmotionen, nämligen ett gemensamt ansvar där vi ser till att vi har en introduktionsperiod och ser över EBO, bättre svenska, ersättningssystem som är mer rättvisa än de vi har, kompletterande utbildningar för akademiker och yrkesutbildade och sist men inte minst en solidaritetsbonus som stöttar de kommuner som bär upp svensk flyktingmottagning. Det är det den här solidaritetsbonusen handlar om. 

Det är vårt ingångsvärde i den dialog med regeringen som vi hoppas på för att hitta ett robust och hållbart mottagningssystem som håller över val. 

Fru talman! Jag tycker att Nyamko Sabuni förenklar frågeställningen om solidaritetsbidraget. Vi menar att en kommun som har tagit ett stort ansvar för flyktingmottagningen i Sverige, till exempel Södertälje, naturligtvis får särskilda kostnader. Det är kostnader som innebär att man till exempel måste ha fler lärare i skolan för barnen och fler personer som jobbar inom förskolan, att man kanske måste jobba mer med fritidsverksamhet och så vidare för att de här familjerna ska få en bättre och drägligare tillvaro.  

 

Problemet är ju större om man har en stor koncentration med väldigt många från andra länder än om man har betydligt färre. Det är i det ljuset som solidaritetsbidraget ska ses. Det är ju därför vi tycker att det är en viktig handling från samhället och från staten att visa dessa kommuner uppskattning eftersom de har tagit ett väldigt stort ansvar.  

 

Jag fortsätter ta Södertälje som ett exempel. Vi ska komma ihåg att under föregående år tog man där emot 1 059 flyktingar. I år till och med augusti har man tagit emot 723 flyktingar. Det visar att man i stort sett kommer att ta emot samma antal som föregående år.  

 

Det har alltså inte skett någon förändring, som regeringen påstår, utan i stort sett samma koncentration som tidigare fortsätter. Då måste man börja ta nya grepp för att förändra situationen. 

 

Jag beklagar, men jag tror inte på att Länsstyrelsen i Stockholms län lyckas med att vrida om det här så att Täby, Danderyd och Lidingö tar sin andel, för det jag ser av siffrorna är några tiotal. Man kommer inte tillnärmelsevis upp till den nivå som Södertälje har varit på under många år. 

Fru talman! Jag tycker att det är jättebra att Socialdemokraterna också försöker utveckla sin politik på detta område. Jag hör vad ni säger. Direkt efter er budgetpresentation sade jag också till Ekot att jag välkomnar att ni kommer med idéer.  

 

Det finns en utredning. Den kommer säkert att lyssna på er också. Jag hoppas verkligen att när utredningen lägger fram sina förslag kring hur mottagningssystemet, ersättningssystemet och så vidare ska fungera så finns ni där, redo att kunna fatta blocköverskridande beslut så att det här blir lite mer långsiktigt än det kan komma att bli annars. Jag välkomnar alltså de här idéerna. Men jag tycker faktiskt att utredningen ska få jobba ifred med de här stora frågorna som vi har att tampas med i framtiden. 

 

Det är klart att vi vill ha bättre utbildning, och vi jobbar för fullt med utbildningssystemen. Jag kan också förstå Lars Johansson när han säger att de kommuner som tar emot behöver extra ersättning för till exempel barn, skola och så vidare. Ja, jag kan förstå det. Också den frågan hanteras faktiskt i den här utredningen.  

 

Och jag tror inte att det är bara de som i dag tar emot många som behöver det. Jag tror att alla som tar emot flyktingar behöver extra resurser om de här barnen ska kunna klara sin skolgång. Och ju flera man tar emot, desto mer pengar måste det då bli. Men det är återigen framtida ersättningssystem, som vi måste kunna få titta på i lugn och ro. Jag vill inte ha ett ersättningssystem för bara vissa kommuner. Var drar vi gränsen för att ta emot för många? Hur ökar vi incitamenten för andra kommuner att ta emot, om vi ersätter dem som har tagit emot många de föregående tio åren? Det är väl ändå för framtiden vi måste se att flera ska kunna vilja ta emot dem som kommer? 

 

Jag menar att det nu pågår ett samarbete mellan kommunerna, sedan länsstyrelserna fick det här ansvaret. Jag menar inte att de kommer att avlasta genom att flytta flyktingar från en kommun till en annan. Vad jag menar är att det solidariska mottagandet kan delas upp för framtiden. 

 

Återigen: Om det var så att det bara var 14 kommuner i hela landet som inte tog emot flyktingbarn så skulle vi inte ha problem med några flyktingbarn i några anläggningar. Det här handlar om 14 kommuner som inte tar emot en enda flykting, inte ens ett flyktingbarn. Det är vad det handlar om. Det är alltså inte så att 275 av Sveriges kommuner tar emot flyktingbarn i dag. Så är det inte, Luciano. Flera kan också behöva ta emot flyktingbarn. 

 

Sedan är det frågan om EBO. Jag hävdar fortfarande att det stora problemet inte är att människor under asyltiden, när man känner sig otrygg och inte vet vilket svar man ska få, faktiskt bor med människor som de känner och vars språk de kan prata och på så sätt får den tryggheten. Problemet är att många av dem också blir kvar i de här bostäderna. Jag tror att ungefär 55 procent av våra nyanlända som får permanent uppehållstillstånd blir kvar i egna boenden.  

 

Jag vill inte klassificera den som har rätt till och bor i EBO som någon som har ett eget hem. Den tjänsteman som tror det, när personen kommer tillbaka till Migrationsverket och man frågar om personen har bostad och han eller hon säger ja – tror tjänstemannen det så vill jag säga rakt ut att han eller hon gör ett tjänstefel. Det finns nämligen ingen med EBO – inte många i alla fall – som klarar av att betala en egen bostad. De flesta är alltså inneboende.  

 

Därför borde vi faktiskt ta ett större ansvar när det gäller att ge kommunplacering till dem som får permanent uppehållstillstånd. Det är där jag tror att vi behöver sätta in resurser, och det är där jag hoppas att utredningen också ska kunna se över: Hur gör vi för att placera så många som möjligt där det faktiskt finns förutsättningar? 

 

Det kommer också fortsättningsvis vara så att det är storstäderna som kommer att bära det stora ansvaret, för det är storstadsregionerna där det också finns jobb. Sedan får vi hoppas att tillväxten också ska kunna hålla i hela landet så att vi kan få ut människor i andra kommuner runt om i landet. Men storstäderna kommer alltid att vara de som tar det stora ansvaret. 

Fru talman! Utredningen ska få jobba ifred, säger integrationsministern. Jag hoppas hon säger det också till Fredrik Reinfeldt, när han besöker Malmö stad och sätter ned foten om hur det ska se ut. Nu är det ju inte längre bara en utredning, utan i dag får vi veta att det är två utredningar som ska få jobba ifred. Det enda man uppnår med det här är att man skjuter frågan framför sig, långt framför sig, till någon gång 2008 – förhoppningsvis 2009. 

 

Vi står redan här och säger att det behövs åtgärder nu. Retoriken är luftig: Ja, jag tror också att det behövs mer resurser. 

 

Ja, det är klart! Men då måste man se till och satsa, inte minst mot de kommuner som under flera år bakåt i tiden varit de som ställt upp och tagit emot flyktingar. Det är det som är hela poängen med solidaritetsbonusen.  

Det handlar om att från de generella kommunpengarna ta en summa och ge till de kommuner som har varit generösa i flyktingmottagandet för att stötta verksamheterna i skolan, bostadspolitiken och arbetsmarknadspolitiken. Det är ju det som hela den här grejen handlar om: att stötta de kommuner som bär upp svensk flyktingpolitik. 

 

Jag hade hoppats på en lite mer offensiv regering i de här frågorna. Som sagt: Det lät helt annorlunda för ett år sedan och lite innan dess. Jag kan bara konstatera att det görs alldeles för lite på det här området, och det kan nog bero på, misstänker jag, att man inte är riktigt överens i Regeringskansliet mellan de olika partierna. Därför skjuter man frågan framför sig, och det drabbar människor i slutändan. Det är det som är det allvarligaste. 

Fru talman! Statsministern har inte sagt något annat än det jag försöker säga nu. Han har inte föregått utredningen, utan det står i direktivet att tanken inte är att man ska tvångsplacera människor. Att vi säger att den arbetslöse ska söka jobb i hela jobbet är en sak, men det är inte samma sak som att tvångsförflytta en person från en plats där han eller hon inte har jobb till en annan plats där han eller hon inte kommer att få jobb. Det är inte det som det handlar om. Det är klart att också nyanlända invandrare ska söka jobb i hela landet. Det är väl underförstått. Och får man ett jobb är det självklart också mycket lättare att flytta. Statsministern säger alltså ingenting annat än det som står i direktivet. 

 

Det ska vara ett incitamentssystem. Grunden för placering ska vara att människor bor där det finns jobb. Vi ska bli bättre på information. Vi ska bli bättre på att få människor att förstå att om de vill ha goda förutsättningar att bygga sig en framtid så är det på vissa ställen som de hittar förutsättningar. Det handlar inte om att tvångsplacera eller om kommunarrest, som du föreslår. 

 

Det behöver vidtas åtgärder nu, säger Luciano Astudillo. Ja, det behövde göras också under de tolv år som ni satt vid regeringsmakten. Det behövdes redan då. Varför gjorde man ingenting då? 

 

Jag har sagt i denna talarstol att det viktiga i integrationspolitiken är att människor har arbete, kan försörja sig själva och får den värdighet en egen inkomst innebär, att barn får den utbildning de har rätt till och att människor kan känna trygghet oavsett var i landet de bor. På samtliga dessa områden, kampen mot diskriminering inte minst, satsas stora resurser. Det är fler än någonsin som har jobb i dag. Jag tror inte någon skolminister har åstadkommit så stora förändringar som Jan Björklund håller på att åstadkomma i skolan i dag.  

 

Jag sade i talarstolen tidigare – jag var kanske tuff då – och jag hävdar fortfarande att vi gör det vi lovade att göra. Ersättningssystem är någonting helt annat, och det tror jag att både du och jag kan vänta med för att se hur vi ska förbättra ersättningssystemet så att vi underlättar för kommunerna. Men att arbete ska stå i centrum, det löftet har vi hållit. Det kommer fler jobb, och fler jobbar också. 

 

Överläggningen var härmed avslutad.