Interpellation 2006/07:481 Bränderna i Rosengård av Luciano Astudillo (s)

Interpellation 2006/07:481 Bränderna i Rosengård av Luciano Astudillo (s)

Inkom: 2007-04-20
Besvarad: 2007-05-11

Jag uppskattar att statsminister Fredrik Reinfeldt hittills varit mycket balanserad i sina reaktioner till bränderna i Rosengård. Han pratade i Gomorron Sverige om långsiktiga satsningar, om jobb och skola samt om en bättre mottagningsorganisation. Han berömde också alla de positiva insatser som görs i stadsdelen. Allt detta är bra. Det finns nämligen inga kortsiktiga lösningar på segregationsproblematiken.

Vad avser statsministern att vidta för konkreta åtgärder från den borgerliga regeringens sida för att bryta utanförskapet i storstädernas segregerade bostadsområden?

Anf. 62 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Luciano Astudillo har frågat statsministern vad han avser att vidta för konkreta åtgärder från den borgerliga regeringens sida för att bryta utanförskapet i storstädernas segregerade bostadsområden. Interpellationen har överlämnats till mig. 

Alliansen gick till val på att bryta utanförskapet genom arbete, utbildning och trygghet. Regeringen har inlett ett omfattande program för detta. 

Den övergripande inriktningen i regeringens samlade politik är att göra det mer lönsamt att arbeta, enklare att anställa och mer attraktivt att starta och driva företag. Att ha ett arbete är det första och största steget bort från utanförskap. Arbete ger egen försörjning, trygghet, makt över vardagen, social gemenskap, delaktighet och möjlighet till utveckling. Utan jobb ökar risken för ekonomiska, sociala och hälsomässiga problem. Boende i Rosengård, som Luciano Astudillo nämner i sin fråga, ser effekterna av massarbetslöshet och utanförskap bokstavligen inpå knuten. Möjligheten att bryta utanförskapet för boende i Rosengård och andra områden som präglas av arbetslöshet och utanförskap ökar med en politik som skapar tillväxt och arbetstillfällen. 

I vårpropositionen presenterade regeringen ett integrationspaket för att underlätta för fler att komma i arbete. Långtidsarbetslösa och socialbidragstagare erbjuds en jobb- och utvecklingsgaranti. Instegsjobb – en subventionerad anställning som är kopplad till undervisning i svenska för invandrare – införs. Extra stimulans ges till kommuner för varje nyanländ invandrare som kommer i arbete eller praktik eller får godkänt i sfi. Sänkta arbetsgivaravgifter, en särskild jobbgaranti och en satsning på lärlings- och yrkesutbildning erbjuds för unga. Ett reformpaket genomförs för att göra det enklare och mer lönsamt att starta och driva företag. Regeringen har redan tidigare infört nystartsjobb och sänkt skatterna för alla som arbetar. En tredjedel av hittills tillsatta nystartsjobb har gått till personer med invandrarbakgrund. Allt detta bidrar till att bryta utanförskapet på arbetsmarknaden. 

För att bryta utanförskapet behöver vi också en skola som kan ge trygghet, arbetsro och kunskaper för alla elever – också för dem som inte får så mycket stöd hemifrån och för dem som har det svårt med det svenska språket. Därför satsar regeringen mer än 2 miljarder kronor på fortbildning av lärare åren 2007–2009. Vi har satsat 155 miljoner kronor för att förbättra skolsituationen för elever i segregerade områden. 10 miljoner kronor per år kommer att satsas för åtgärdsprogram mot mobbning i skolväsendet. Sammanlagt har regeringen ökat anslaget till utveckling i skolan med 760 miljoner kronor för i år jämfört med året innan. Vi fortsätter arbetet och kommer att prioritera verktyg för att alla elever ska få det stöd de behöver för att lära sig läsa, räkna och skriva under de första skolåren. Det handlar till exempel om att utforma tydliga mål i läroplanen, införa nationella prov tidigare och att skapa en ny speciallärarutbildning. Myndigheten för skolutveckling ska ta fram en nationell strategi för utbildning av nyanlända elever i grundskolan och gymnasieskolan. Allt detta bidrar till att bryta utanförskapet i skolan. 

Det här var några av de konkreta insatser som regeringen genomför för att bryta utanförskapet. Till detta kan läggas att rättsväsendet har fått ökade resurser för att öka tryggheten också för dem som bor i utanförskapsområden. Introduktionssystemet för nyanlända invandrare ses över för att åstadkomma bättre incitament till snabb etablering på arbetsmarknaden. Diskrimineringslagstiftningen slås samman och en gemensam ombudsmannamyndighet skapas för att de som diskrimineras enkelt och effektivt ska kunna söka upprättelse. Allt detta bidrar till att bryta utanförskapet i hela samhället. 

Jag vill avsluta med att tacka Luciano Astudillo för att han uppmärksammar och visar uppskattning för statsministerns reaktioner avseende bränderna i Rosengård. Under den senaste tiden har jag själv fått tillfälle att träffa driftiga, framgångsrika och optimistiska människor som bor och trivs i Rosengård. Vi får inte låta deras röster försvinna i brandbruset, och deras vilja och förutsättningar att forma sin hembygd får inte kuvas. Där har både Luciano Astudillo och jag en uppgift. 

Anf. 63 LUCIANO ASTUDILLO (s):

Fru talman! Jag tackar för svaret, men jag tycker ändå att det är lite synd att jag inte fick ta samtalet med Fredrik Reinfeldt, som var den jag riktade frågan till. Då hade jag till exempel frågat honom hur det kan komma sig att det finns fler i utanförskap nu än före valet. Det är ett problem som ni borde ta ansvar för. Fler finns i utanförskap nu än före valet trots att landet går som tåget och trots att fler jobb skapas. Det kanske inte var så enkelt att bryta utanförskapet som ni hävdade. 

Jag skulle också har frågat om de prioriteringar som regeringen gör. Man bestämmer sig för att sänka förmögenhetsskatten. Man bestämmer sig för att lägga om fastighetsskatten så att man gynnar de allra rikaste – de som har de största villorna. Det gör man i stället för att satsa på de så kallade utanförskapsområdena, om jag får använda Folkpartiets retorik. 

Detta är en tydlig politisk prioritering som görs. Jobb är viktigt. Jobb är A, B och C – det är allt. Jag skulle också ha ställt frågan om varför man rustar ned arbetsmarknadspolitiken och varför det som görs på arbetsmarknadens område framför allt handlar om att ge sig på den som är arbetslös. Regeringen försämrar a-kassan och ökar kraven på de arbetslösa samtidigt som man drar ned på allt det stöd som innebär arbetsmarknadsutbildningar, vuxenutbildningar, anställningsstöd och till och med starta-eget-bidrag. Sabuni vet att Ams och arbetsförmedlingen i dag har tagit timeout i arbetet för att stötta arbetslösa i att komma tillbaka till arbetsmarknaden. 

De generella skattesubventioner som regeringen har slagit in på har kritiserats till och med inom forskningen. Ändå fortsätter ni på samma bana. Det är dyrt och ineffektivt, och det hjälper inte dem som står längst från arbetsmarknaden. 

I svaret finns väldigt lite om flyktingpolitiken och flyktingmottagningen och hur den är strukturerad. Det finns bara en mening. Jag förstår det, för regeringen vill inte göra något åt det här. Men jag som är från Malmö vet att det finns ett tydligt samband mellan detta och de problem som finns på Herrgården. Sabuni besökte min hemstad. Hon besökte Rosengård. Jag vet att hon satt instängd där på Tegelhuset och tog emot medborgare och tjänstemän från den stadsdelen. 

Jag ska berätta lite om hur min stad, och inte minst Rosengård ser ut. Det finns villor, bostadsrätter och hyresrätter. Det bor 20 000 invånare där. I stadsdelen Herrgården bor det 5 000 invånare i ett område som byggdes för 2 000–3 000 invånare. Människor bor trångt, och då är inte de som bor i så kallat eget boende, de som väntar på uppehållstillstånd, inräknade. Det är klart att detta är svårt. Det område som det kommunala bostadsbolaget MKB har köpt är lika stort som två fotbollsplaner. Där bor 1 600 människor. 800 barn ska dela på ett utrymme som är lika stort som två fotbollsplaner. Det finns en mening om flyktingmottagningen i svaret. 

Till Södertälje kommer 25 irakier i veckan, och det finns fortfarande massor av kommuner i Sverige som säger: Nej, vi tar inte emot en enda flykting. 

Det finns massor av borgerliga kommuner i Sverige som recenserat den politik som ni står för och sagt: Nej, vi kommer inte att öppna våra dörrar. 

Detta är ett problem. I Herrgården har 13 procent av befolkningen bott i Sverige sedan den 1 januari förra året – inte längre tid än så. 13 procent flyttar varje år från den stadsdelen. 

Flyktingpolitiken skapar problem, men det sägs väldigt lite om det här. 

Anf. 64 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Jag vet inte var Luciano Astudillo har fått det ifrån att någon skulle säga att det är lätt att bryta utanförskapet. Jag tror att alla inser hur det ser ut och framför allt att det tilläts fördjupas under den tid som Luciano Astudillos parti, Socialdemokraterna, styrde detta land. De senaste åren, sedan början av 90-talet, har utanförskapet ökat. Folkpartiet ägnade sig åt en kartläggning under den förra mandatperioden för att visa hur stora problemen var medan statsråden stod här i kammaren och sade: Kuggarna tar i. Det blir bättre. 

Utanförskapet ökade från 3 områden år 1990 till 157 år 2004. Det är verkligheten, Luciano Astudillo. Vi har aldrig påstått att det skulle vara enkelt att lösa utanförskapets problem, men vi inser att de inte löses med hjälp av projekten. Det är den generella politiken man ska satsa på. 

Du nämner fastighetsskatten och förmögenhetsskatten. Varför måste du ställa saker mot varandra? Vi har ett integrationspaket där vi satsar 3 miljarder kronor. Varför nämner du inte det? I mitt interpellationssvar nämner jag alla de åtgärder vi sätter in för att komma till rätta med utanförskapet. Vi satsar på företagande. Vi tar bort trösklarna för människorna som behöver komma in på arbetsmarknaden med hjälp av olika subventioner. Vi ser till att jobben kommer. Vi ser till att skolan fungerar och satsar miljoner och miljarder på skolan för att också de barn som går i skolor som präglas av utanförskap ska få den utbildning de har rätt till. Vi satsar på rättsväsendet. Polisen har fått mycket pengar. De har fått så mycket pengar att Åklagarmyndigheten i dag inte hinner med. Nu måste vi ha mer pengar till Åklagarmyndigheten. Om polisen gör sitt jobb och vi sedan inte har kapacitet på Åklagarmyndigheten gör det ju ingen nytta. Vi satsar på dessa saker som ska skapa trygghet också för de människor som befinner sig i utanförskap. 

Allt detta låter du bli att se därför att vi har tagit bort förmögenhetsskatten, vilket vi menar också kan få konsekvenser för oss andra. Om pengarna stannar kvar i landet kan man investera dem i de svenska företagen. Då kan man se till att fler jobb skapas och att fler människor kommer ut i arbete. Så kan man också se på den skattesänkningen. 

Luciano har väldigt många frågor, men ger själv väldigt få svar på vad Socialdemokraterna vill göra i sitt budgetsvar. Jag kan konstatera att ni vill ha 7 500 platser i arbetsmarknadsutbildning. Det är jättebra. Jag ska inte förakta det, men nystartsjobben har faktiskt gett fler platser i riktiga jobb än de 7 500 platser som ni har i er budget. Om de här frågorna är viktiga, Luciano Astudillo – och jag tror att de är viktiga för dig, för vi står här i kammaren ganska ofta – tycker jag faktiskt att du ska övertyga ditt parti om att det också ska framkomma i budgeten att det är viktigt. Jag har lyckats göra det med min regering. Det här är viktigt. Därför har vi också ett integrationspaket. Hela regeringen inser att utanförskapet är av de större utmaningar som vi har i vårt samhälle i dag. För att komma till rätta med det räcker det inte med 7 500 platser för arbetsmarknadsutbildningar, men det är också bra. 

Du säger att vi har tagit bort arbetsmarknadsutbildningar av olika slag. Två tredjedelar av dem finns kvar. Det viktigaste för oss är att människor, unga, invandrare och alla, ska komma ut på arbetsmarknaden. Det handlar om riktiga jobb, och det är därför vi gör så väldigt stora satsningar på det. 

Vi lägger om hela organisationen för flyktingmottagningen. Vi ser till att schablonersättningen till kommunerna ökar. Vi ser till att organisationen kommer mer på regional nivå i stället för på riksnivå. Där tror jag faktiskt att vi kan skapa solidaritet kommuner emellan. Fler kommuner borde självfallet ta emot fler, men problemet för Malmö eller Södertälje är inte att för många människor vill söka sig till era kommuner. Problemet är att vi har haft en politik som inte har lyckats skapa jobb, och därmed har det blivit väldigt svårt för kommunerna i dag. 

Boendefrågan är faktiskt en kommunal fråga. Jag tycker att du ska gå till dina partikamrater i Malmö och fråga hur man ska göra för att medborgarna inte ska bo så trångt som i dag. 

Anf. 65 LUCIANO ASTUDILLO (s):

Fru talman! Sabuni använder 1990 och 2003 i sin jämförelse. Då missar hon att däremellan satt det också en borgerlig regering som innebar massarbetslöshet i Sverige. Utanförskapet ökade framför allt i början av 90-talet och fram till mitten av 90-talet. Det är tidigare borgerliga regeringar som bär ansvaret för det, men det väljer Sabuni att mörka nu när hon för den här debatten. 

Ni satsar mer på polisen men inte på det totala rättsväsendet. Där satsar ni mindre resurser än ni hade lovat. Det gör ni på område efter område. Ni har övergett arbetslinjen när det gäller arbetsmarknadspolitiken. När det gäller bostadssegregationen ger ni er på hyresrätten. Det finns mycket i den generella politiken som kommer att späda på detta. Och som lök på laxen ger ni mer till dem som redan har mycket och ger er på och attackerar dem som är utsatta, arbetslösa och lever i utanförskap. Fakta talar för sig själv. Utanförskapet har inte minskat utan tvärtom ökat. 

Jag är ändå tacksam att vi för debatten på det här sättet och inte såsom Sabuni gjorde efter att hon var i Rosengård. Då sade hon: Den nationella och lokala politiken har gjort sitt. Nu är det upp till föräldrarna. Det är föräldrarna som är det stora fiaskot här. 

Jag vill passa på att bemöta det lite här. Det finns en aning populism i det som jag retar mig på väldigt mycket. Jag ska ge en beskrivning av familjesituationerna på en av förskolorna i Herrgården. 

Det finns en flicka där familjen kommit som flyktingar från Irak för en månad sedan. Pappan är försvunnen i Irak. 

En flicka har sett mamman utsättas för mycket våld under hela sin uppväxt. Mamman behöver mycket stöd av personalen. 

Pappan till två flickor, syskon, har suttit häktad misstänkt för terrorism och har fotboja. 

Mamman till en flicka är psykiskt sjuk. Hon har varit det under hela sitt liv. 

En pojke har levt gömd i Sverige med sin familj. Det är oklart hur länge. Mamman har panikångest som förmodligen har uppstått under den gömda tiden. 

En pojke kommer från Palestina. Pappan blev skjuten när pojken var fyra månader. Detta är fortfarande ett trauma för hela familjen som får psykologhjälp. 

Mamman till en pojke våldtogs som ung tonåring. Hon pratade inte under många år och har inte kunnat tillgodose pojkens spädbarnsbehov. Pojken har också varit tyst och har nyligen börjat prata lite. 

Detta är det som personalen känner till om familjerna till elva av tjugo barn på en avdelning. Detta är social misär. Så går Sabuni hem från Rosengård, tillbaka till sitt hem på Östermalm, och säger att det är upp till dem att börja ta lite mer ansvar. Det är inget nytt under solen, för överheten och högerns parti i Sverige har alltid gett sig på människor på det här sättet. Det är bara att ta sig i kragen, klippa sig och ta ett jobb. Det är ett sådant förakt för hur människor har det. Dessutom ger ni mer till dem som har mycket och rycker undan det stöd som politiken ändå innebär för den här typen av människor och många andra. 

Jag kunde ha gått igenom familjesituationen för alla de barn som är lite äldre än de här på förskolan. Du borde skämmas! 

Anf. 66 TREDJE VICE TALMANNEN:

Jag vill be Luciano Astudillo hålla en annan nivå i debatten. 

Anf. 67 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Luciano Astudillo behöver inte beskriva för mig hur det ser ut i vårt land. Jag var en av dem som ägnade förra mandatperioden åt att beskriva för din regering hur det såg ut, och jag upprepar igen: Dåvarande statsrådet Jens Orback stod här i talarstolen och sade att kuggarna tar i och att det blir bättre. Men det blev inte bättre. 

Jag säger inte att vi inte tar ansvar för det som hände i början av 90-talet, men det var tre år vi hade på oss då. Socialdemokraterna har haft tolv år på sig, och utanförskapet har fördjupats. Vi kanske alla har del i detta, men man får ju ta ansvar för den tid man har varit ansvarig för att förbättra situationen i vårt land. 

Har man inte så mycket att kritisera så måste man kanske fabricera en historia. Jag har aldrig sagt att politiken har gjort sitt, därför att politiken kan aldrig och kommer aldrig att ha gjort sitt. Politiken är ju en ständigt pågående process. Hela tiden dyker det upp nya problem i samhället. Den dagen politiken har gjort sitt, ja, då behövs inte den här kammaren, och då behövs ingen regering. Så kan det självklart inte vara.  

Det jag uttryckte var att vi gör vad vi kan på nationell nivå, och mer kommer att behöva göras. Man gör också vad man kan på lokal nivå. De samverkansgrupper som jobbar i Rosengård har faktiskt lyckats rätt så bra. Man kan se att trenden har brutits när det gäller sysselsättningen och arbetslösheten. Man kan se att tryggheten ökar. Jag pratade dessutom med barn i Rosengård som också upplevde det här: Det är inte så illa i den stadsdelen som det framställds i medierna. Det finns stora problem, men det blir bättre. Det är det jag vill uppmuntra, och det är därför jag åkte ned dit: för att uppmuntra detta. 

Så Luciano, lägg inte ord i min mun. Det finns stora problem som vi måste komma till rätta med, men jag upprepar återigen: Föräldrar har faktiskt också ett ansvar. Det populistiska, det är att säga att samhället ska fixa allt. Det är ju en standardfras från många politiker, framför allt på din sida. Samhället ska fixa allt. Ja, samhället har ett ansvar. Men om inte vi som enskilda personer tar ansvar för våra barn och för våra medmänniskor så kommer det aldrig att gå, för vem är samhället om inte vi? 

Föräldrar är en del av samhället, och det är orimligt att barn är ute vid elva–tolv-tiden på kvällarna. Det är orimligt. Är man det, då hittar man på saker. Det handlar inte bara om Rosengård. Det kan också hända på Östermalm om tio–tolvåringar är ute på natten. Det har ingenting med de här svårigheterna att göra. Det är bara så att föräldrar har ansvar för att ta reda på vad deras barn gör och se till att de vet var barnen finns. 

Du talar om ett ökat utanförskap. Vi kan ju se att arbetslösheten minskar. Det rapporteras på nyheterna om att arbetslösheten minskar. Senast i går, eller om det var i förrgår, sade man att arbetslösheten aldrig har varit så låg bland unga som i dag. Visst, utanförskapet kanske har fördjupats på andra områden – jag vet inte exakt vad det är för artikel du refererar till – men fler har kommit ut i arbete, det skapas fler jobb och vi tampas i dag med problemet med hur vi ska lyckas matcha och hinna matcha de arbetslösa med de arbetsmöjligheter som finns. Där ska vi lägga krutet.  

Men Luciano Astudillo, kom inte och påstå att utanförskapet ökat i Rosengård på de sex månader som har gått sedan vi tog makten. Så är det inte. 

Anf. 68 LUCIANO ASTUDILLO (s):

Fru talman! Jag vill först kort kommentera kuggarna som tog i. Nej, det gjorde de inte. Vi ska vara självkritiska. Socialdemokratin gjorde inte tillräckligt för att bryta segregationen och klara integrationen.  

En annan av de fabuleringar som Sabuni har ägnat sig åt gäller att människor passivt sitter hemma och lyfter bidrag. Jag passade på att mejla till en chef med ansvar för arbete och utbildning, som berättade hur det går till när man söker försörjningsstöd i Rosengård. Det är klart: Har man varit instängd på Tegelhuset under hela sitt besök och inte har åkt runt och besökt människorna och verksamheterna så kan det vara så att man har fått en ganska skev bild med sig därifrån.  

Det är så att alla som söker försörjningsstöd ska skrivas in inom 48 timmar i arbete eller utbildning. Där får alla som söker försörjningsstöd en individuell plan som leder till självförsörjning genom arbete, studier eller andra insatser. Det är en handlingsplan som alla som söker försörjningsstöd får. Det finns ett krav på motprestation. Man följer upp detta, och de som inte lever upp till handlingsplanen får sitt försörjningsstöd indraget. Så går det till i Rosengård. Människor lyfter inte passivt bidrag. 

Chefen skriver också att det här behövs extra stöd med arbetsinriktad vuxenutbildning på mycket grundläggande nivå. Ja, det är så. Just på Herrgården, till exempel, är nästan hälften av befolkningen väldigt lågutbildad. Men där rycker ni undan stödet.  

Det är ju den totala politiken. Ni prioriterar att vidga klyftorna och att ge mer till dem som har mycket. Ni ger er på de arbetslösa, totalt sett, och drar undan stödet för dem, och ni gör ingenting åt flyktingpolitiken. Era borgerliga kommunala företrädare säger att de inte kommer att ta emot fler, och då vidgas problemet än mer i en stadsdel som Herrgården och i en kommun som Malmö. Det bär ni ansvaret för. Vi tar ansvaret för det gamla. 

Anf. 69 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Den här regeringen kommer att fortsätta på den inslagna banan, för vi inser att det är arbete, trygghet och utbildning som är det som lägger grunden för att bryta utanförskapet. Framför allt är utbildning så extremt viktigt för att inte barn ska ärva det utanförskap som deras föräldrar befinner sig i. Kampen mot diskriminering är också viktig i detta arbete. 

Luciano, jag hann träffa väldigt många människor på de få timmar som jag var i Rosengård, och jag ska säga att det är deras berättelser som jag försökte förmedla till dig i denna kammare. De sade uttryckligen till mig: Vi har ingenting att göra! Skaffa jobb åt oss! 

Visst, vi ser med politikens hjälp till att ge förutsättningar för att fler jobb ska skapas, men däremellan, mellan jobb och passivitet, måste det finnas någonting annat. De sade själva: Vi har ingenting att göra! 

De berättade själva om hur man vänder på dygnet och att det är så hög aktivitet på nätterna, aktivitet som också barnen medverkar i så att barnen är trötta på dagen. Det är inte jag som berättar det här. De berättade det för mig. Jag återberättar bara deras berättelse.  

Det är ju jättebra om alla vuxna som kan och vill jobba också kommer in i det som du kallar motprestation för försörjning. Det är jättebra, för då har vi en perfekt modell att kopiera för hela nationen. Det är precis det som det handlar om. En del är inte anställningsbara och kommer inte att komma ut på arbetsmarknaden om de inte ges just det stöd som vi talar om, så om det fungerar så i Rosengård lovar jag dig att jag ska studera den modellen. Det är precis det vi behöver i hela landet. 

Överläggningen var härmed avslutad. 

Källa: www.riksdagen.se