Religionernas återkomst: politik, konfrontation och extremism - eller dialog, integration, social sammanhållning och bättre välfärd?

Rubriken återspeglar det breda spektrum av frågeställningar som behandlades under den nordiska konferensen för religionssociologi som ägde rum i norska Kristiansand i augusti 2010.

Redan 1994 hävdade den nordamerikanska religionssociologen José Casanova i sin bok Public Religions in the Modern World att religionerna återtagit sin plats i samhällsdebatten och den offentliga sfären - nu med andra förtecken och nya symboler, men med tydliga sociala och politiska ambitioner. De dramatiska händelserna under 2000-talet första decennium - på platser som New York, Madrid, London - bekräftade på ett tragiskt sätt Casanovas tes när det gäller religionernas, i dessa fall en extrem form av islamism, politiska roll.

Den ökade invandringen till Västvärlden har också medfört andra, mindre dramatiska konflikter mellan majoritetsbefolkningen och olika minoritetsgrupper, konflikter inte sällan uppförstorade i media och utnyttjade av främlingsfientliga politiska partier. Hur dessa konflikter återspeglas och hanteras i de berörda medlemsstaternas integrationspolitik är en viktig fråga som diskuterades under konferensen. De har även en central plats i EU:s gemensamma integrationspolitik i vardande och i unionens s k elva grundprinciper för integration.

Religionernas återkomst märks emellertid också på andra sätt, i Sverige såväl som i andra europeiska länder. I växande grad övertar trossamfunden - alltifrån Stadsmissionen och Frälsningsarmén till moskéerna - den offentliga sektorns roll när det gäller välfärdstjänster, i synnerhet för de mest marginaliserade grupperna.

Båda fenomenen - religionen som segregerande/integrerande faktor/kraft respektive  trossamfunden som socialpolitiska aktörer - har stor relevans också för den framtida inriktningen av EU:s fonder för integration respektive social- och arbetsmarknadsfrågor.

Europeiska fonder och program

Både europeiska social- och integrationsfonden har som mål att bl a underlätta integration av invandrare och att bidra till den sociala sammanhållningen. I synnerhet den europiska integrationsfonden skall stödja projekt med denna inriktning, och då med utgångspunkt från en starkare betoning av religiösa och kulturella frågeställningar, något som tydligt framgår i det svenska s k flerårsprogrammet för fondens verksamhet:

"Hittills har den svenska integrationspolitiken i mindre omfattning tagit hänsyn till religiösa och kulturella aspekter i mötet mellan invandrare och majoritetsbefolkning. Förmågan att kunna diskutera och hantera centrala värderingsmässiga, sociala, kulturella och existentiella frågor i religiösa termer saknas ofta i det sekulära samhället. Trossamfunden, både de nya och de gamla, kan här spela en viktig roll för att etablera fruktbara möten mellan majoritets- och minoritetsbefolkning, mellan olika trosinriktningar och mellan dessa och det sekulära samhället

Sveriges integrationspolitik har under det senaste decenniet haft en kunskapsbas och förklaringsmodell som i mindre omfattning tagit hänsyn till kulturella och religiösa faktorer som orsak till potentiella konflikter. Projekt inom Integrationsfonden ska därför understödja kunskapsuppbyggnad och verksamheter som tar fasta på att också i religiösa och kulturella termer analysera, bearbeta och motverka sådana konflikter såväl som minoritetsgruppers marginalisering och utanförskap."

(Nationellt flerårsprogram Europeiska integrationsfonden, s. 12 f, Svenska ESF-rådet 2008)
 
Det fullmatade konferensprogrammet gav en god kunskapsgrund för  ett utvecklingsarbete med denna inriktning. Deltagarna fick en  bred redovisning över aktuell religionssociologisk forskning, både inom Norden och internationellt.  Frågor om migration, integration, religions- och kulturmöten, men också välfärdssystemens re-organisering (och trossamfundens roll i denna process) var viktiga teman i flera av forskarnas presentationer. 150 forskare deltog och drygt 200 papers presenterades under 25 sessioner under tre dagar.

Casanova vs Beckford

Konferensen inleddes av James A. Beckford, professor emeritus vid Warwicks universitet, som under rubriken The Return of Public Religion? A Critical Assessment of a Popular Claim kritiskt granskade de olika uppfattningarna om religionens roll och återkomst i samhället och den publika sfären.

I motsats till Casanova ansåg Beckford att religionen även tidigare under det förment sekulära 1900-talet varit en viktig samhällelig och politisk kraft i västvärlden. Att dess betydelse dock ökat exemplifierade Beckford genom en redovisning av den brittiska Labourregeringens omfattande satsning på (både!) interreligiös dialog och terrorbekämpning (bekämpning av religiöst motiverat politiskt våld) under 1990-talet och 2000-talets första decennium. 

En särskild "trossektor"...

Den brittiske premiärminister, Tony Blair (själv troende katolik), initierade redan 1997 en rad åtgärder för att underlätta en dialog mellan (i första hand) majoritetssamhällets trossamfund och islam. Ett något spektakulärt (och kritiserat) uttryck fick dessa ambitioner genom inrättande av en religiös zon (Faith zone) i den s k Millenniedomen i London år 2000.

År 1997 påbörjades också en omfattande medborgarkonsultation med bl a trossamfund och frivilligorganisationer. Utgångspunkt var en regeringsrapport, Face-to-Face and Side-by-Side: A framework for inter faith dialogue and social action.  Den brittiska regeringen inrättade också en särskild trossektor (Faith sector) i berört ministerium/departement (Communities and Local Government)  i syfte att förstärka trossamfundens roll för den sociala sammanhållningen och produktion av välfärdstjänster. En viktig uppgift var att underlätta för trossamfunden att erhålla finansiering och kunna driva samhällsprojekt för marginaliserade grupper.

De olika åtgärderna kom med tiden att tjäna olika syften: befrämjande av ett aktivt medborgarskap, av social sammanhållning och kulturell/religiös mångfald, anti-diskriminering och, under 2000-talet,  också terroristbekämpning. Resultat och effekter av dessa åtgärder är enligt Beckford svåra att bedöma; de nätverk och andra strukturer som då bildades finns kvar och kommer med stor sannolikhet att bibehållas av den nya brittiska regeringen.

...och religiösa friskolor

Ett annat exempel på hur religionen intervenerat i den sekulära/offentliga sfären är det ökande antalet religiösa friskolor/motsvarande. Inom temat gjordes flera presentationer, här två exempel: en studie om politisk turbulens kring ett föräldrainitiativ för läxhjälp och veckoslutsinternat för muslimska barn i norska Drammen och, på global nivå, en beskrivning och analys av den mycket expansiva   s k Gülen-rörelsen, idag med drygt 1000 skolor och två miljoner elever över praktiskt taget hela världen.

Olav Helge Anell  (Diakonihjemmets Høgskole, Oslo)  redovisade studien från norska Drammen där turkiska föräldrar, i samarbete med en muslimsk organisation, tagit initiativet till ett läxhjälpsprogram för sina barn i syfte att ge barnen det skolstöd som de förhållandevis resurssvaga föräldrarna ej själva (eller skolan) kunde erbjuda. Förutom kunskapsstödet (extra stödundervisning i t ex norska ingår) ville man också förmedla andra sociala/kulturella/etiska värden - gott uppförande, respekt för föräldrar, ordning och reda - , värden som man ansåg att majoritetssamhället eller skolan inte kunde ge barnen.

Initiativet gav upphov till en mediadebatt där det talades om en islamisering av barnen och att verksamheten var ett uttryck för självvald segregation från gruppens sida. De lokala politikerna gjorde dock en annan bedömning; idag finns motsvarande läxhjälpsprogram för alla skolbarn i Drammen och man ser det ursprungliga initiativet snarare som ett stöd för integrationen av de turkiska barnen i det norska samhället.

En global religiös skola: The Gülen movement

En i Sverige förhållandevis lite uppmärksammad religiös rörelse inom skolområdet är den s k Gülen-rörelsen, uppkallad efter sin grundare, den turkiska religiösa ledaren Fathullah Gülen, numera bosatt i USA. Helen Rose Ebaugh från universitetet i Houston, USA, gav en kunskapsrik och tankeväckande redogörelse för rörelsens framväxt och aktuella status. Rörelsen finns idag representerad i 220 av världens länder med cirka 1  000 skolor. Gülen, som anses vara moderat muslim, har på ett  effektivt sätt kunnat mobilisera medel och resurser till en världsomspännande skolverksamhet där faktakunskaper och religiösa/muslimska värden står i centrum. I många av de forna Sovjetrepublikerna och i Turkiet (numera även i USA!) anses skolorna vara de kvalitativt bästa, i allt högre grad anlitade också av icke-muslimska föräldrar.

Professor Ebaughs nyligen utgivna bok, The Gülen Movement: A Sociological Analysis of a Civic Movement Rooted in Moderate Islam (för nedladdning), är en av de första vetenskapliga studierna av rörelsen. Den kontroversiella frågan om skolornas finansiering - det handlar om miljardbelopp - har Ebaugh sökt besvara genom intervjuer med nyckelpersoner i bl a Turkiet och länder i arabvärlden. Enligt Ebaug finns ett stort antal små och medelstora företag/företagare som avsätter en del av sin vinst till skolans fondmedel. Rörelsen representerar en moderat och modern form av islam, visserligen med ett underliggande religiöst budskap men utan ambitioner att etablera den "islamska stat" som många kritiker hävdar.

Islam i Europa - lokala, nationella och överstatliga responser

Effie Fokas, chef för LSE, (europeiskt forskningsinstitutet med inriktning på studier av europeisk identitet och integration från bl a ett kulturellt och religiöst perspektiv), behandlande i en intresseväckande presentation hur den ökande religiösa mångfalden Europa hanteras på överstatlig, nationell och lokal nivå. En fråga som Fokas undersökt är det moderna/sekulära Europas möte med islam. Islam beskrivs av media och vissa politiska partier ofta på ett förenklat och okunnigt sätt enligt Fokas, något som också påverkar allmänhetens uppfattning och majoritetsbefolkningens möte med invandrare från muslimska länder.

Fokas belyste vidare den konflikt som finns på överstatlig nivå i Europa (dvs Europeiska unionen med dess olika organ): att både slå vakt om den sekulära traditionen från upplysningstiden och utgå från det kristna (främst katolska) arvet. Konflikten blev som bekant uppenbar vid förhandlingarna om EU:s "grundlag"/ konstitution (sedermera Lissabonfördraget), då ett antal medlemsstater ville få den kristna värdegrunden inskriven i texten.

EU - som en överstatlig struktur - skall vara sekulärt och samtidigt bejaka religiös och kulturell mångfald. Religionen hänvisas till privatsfären. Samtidigt efterlyser man och försöker skapa något som den tidigare EU-ordföranden, Jacques Delors, kallade för Europas själ. Delors initierade också den dialog  med de religiösa samfunden som nu upprätthålls genom kommissionens egen tankesmedja, BEPA (Bureau of European Policy Advisers, se vidare  Dialogue with religion, churches and communities of conviction).

Enligt Fokas finns det stora skillnader mellan medlemsstaterna hur mötet mellan de muslimska invandrarna och majoritetsbefolkningen uppfattas och hanteras av offentliga organ, politiker och trossamfund. I ett historiskt perspektiv handlar det ju om en religion som tidigare spelat en viktig roll i många av Europas länder, och som nu åter söker sin rättmätiga plats i ett modernt, multireligiöst - och sekulärt? - Europa, påpekade Fokas.

I sin studie konstaterade Fokas i likhet med många forskarkollegor att man på det lokala planet i kommuner, skolor, arbetsplatser etc ofta på ett pragmatiskt sätt löste eventuella konflikter mellan muslimer och majoritetsbefolkning/det sekulära samhället, men att man i politik och media snarast utnyttjade eller uppförstorade etniska och religiösa konflikter för olika, mer eller mindre explicita syften.

Fokas gav exempel på länder - Schweiz, Nederländerna och Frankrike - där politiker och media hävdar att den nationella/kulturella/religiösa identiteten är hotad på grund av invandringen. Bland de nordiska länderna bör Danmark läggas till denna lista. Religionsfriheten, som en grundläggande mänsklig rättighet, tycks i dessa länder ibland spela en underordnad roll, enligt Fokas, trots att den finns inskriven en rad internationella och europeiska konventioner, bl a i EU:s Charter of Fundamental Rights (artikel 10). Fokas ansåg också att EU, som ett överstatligt organ, på detta område har sin viktigast roll: att övervaka att dessa konventioner efterlevs.

Frågan om relationerna mellan majoritetsbefolkningen och, i första hand,  de muslimska invandrarna, har i de aktuella länderna blivit en central del av en politisk diskurs där praktiskt taget alla politiska partier (och media) deltar.  Dagordningen sätts ofta av mer eller mindre främlingsfientliga partier, som därmed övertagit det s k problemformuleringsprivilegiet. Andra föreläsare återkom under konferensen med jämförande studier av de nordiska länderna i denna fråga (se nedan).

Välfärdsstat och kyrka i Finland

Anne Birgitta Pessi  och Henrietta Grönlund från Helsingfors universitet redovisade hur förhållandet mellan offentliga välfärdsystem och den finska nationella kyrkan förändrats över tid. Kyrkan har numera ett allt mer omfattande engagemang i socialpolitiken, i synnerhet för de mest utsatta grupperna. Utvecklingen började redan i samband med 1990-talskrisen, som drabbade Finland betydligt hårdare än t ex Sverige. Den finska kyrkan har i detta sammanhang numera två roller (som den enligt Pessi och Grönlund skickligt lyckas balansera emellan): som producent av välfärdspolitiska tjänster, finansierade delvis av offentlig sektor,  och som kritisk granskare ("watchdog") av  välfärdspolitiken.

Pessi och Grönlund berörde också den viktiga roll som de europeiska fonderna spelade för kyrkans (och andra frivilligorganisationers) socialpolitiska arbete. En presentation i ett näraliggande ämne av Sanna Lehtinen, Helsingfors universitet, blev tyvärr inställd. Temat var en fördjupad analys av EU-fondernas roll för trossamfundens socialpolitiska verksamhet i Finland.

Politik och religion

Ett flertal presentationer handlade om relationerna mellan politik och religion. En studie av de politiska partiernas program i de nordiska länderna vad gäller religiösa frågor har påbörjats vid  Uppsala universitet. I flera presentationer från Danmark framgick hur Dansk Folkeparti kunnat bestämma dagordningen för den invandrarpolitiska debatten i landet. Den danska debatten har också en starkt kulturkonservativ röst i tidskriften Tidehverv, med bl a prästen och folketingsledamoten Søren Krarup (Dansk folkeparti) som  frontfigur. Kristen extremism, främlingsfientlighet och oförsonlighet gentemot andra trosinriktningar präglar ofta den danska debatten, enligt flera av forskarna.

Isländska vikingar blir globala finansiella hjältar

Under en i många stycken lysande föreläsning beskrev och analyserade den isländske teologen Pétur Pétursson den isländska finanskapitalismens uppgång och fall under några intensiva år under slutet av 00-talet. Genom att hänvisa till isländsk mytologi och nationalkaraktär - vikingarna som djärva, modiga, risktagande och framgångsrika - skrev politiker och media tillsammans en isländsk framgångssaga i syfte att göra Island till ett globalt finansiellt centrum.

Med närmast tragikomiska exempel från den isländska presidentens och statsministerns lyriska beskrivningar av de unga finansmännen (95 procent var män) målade Pétursson upp en i många stycken nästan osannolik bild av ett land fångat i sin egen mytiska/religiösa forntid. Pétursson använde begrepp som karisma och kognitiv dissonans för att analysera fenomenet: genom att referera till myterna om vikingarna/islänningarna som ett djärvt och framgångsrikt sjöfarande folk gavs finansmännens globala ambitioner karisma, legitimitet och styrka. Istället för att diskutera landets ekonomi i gängse politiskt-ekonomiska termer grep polmitiker och media tillbaka på de isländska sagornas värld. De varningar som trots allt framfördes ignorerades och istället karaktäriserades politikernas uttalanden av det som Pétursson kallar kognitiv dissonans, dvs ett förnekande av den negativa informationen och en förstärkning av den positiva.

Religiös pluralism och intolerans i Norden 

Ole Riis, professor i religionssociologi vid Agders universitet , avslutade konferensen med en engagerad plaidoyer för ett öppnare samhälle där religionerna/religiös pluralism har sin givna plats inom demokratins ramar. Danmarks utveckling de senaste decennierna fick illustrera de problem som kan uppstå när politik och media underblåser och skapar främlingsrädsla, polarisering och intolerans.  Trots ett ambitiöst försök kunde dock inte Riis fullt ut förklara den omsvängning som skett i Danmark och i dansk invandrar-/invandringspolitik sedan 1970-talet fram till idag - från tolerans och öppenhet till intolerans och slutenhet.

Religionernas återkomst - kunskapsluckor och framtidsperspektiv

Frågor om religionernas roll inom välfärds-, social- och integrationspolitik har hittills haft ett begränsat utrymme i Sverige och de andra nordiska länderna.  Förmågan och kunskaperna att kunna diskutera och hantera centrala värderingsmässiga, sociala, kulturella och existentiella frågor i religiösa termer saknas ofta i det sekulära samhället - hos myndigheter, beslutsfattare och politiker.

Trossamfunden, både de nya och de gamla, kan spela en viktig roll för att etablera fruktbara möten mellan majoritets- och minoritetsbefolkning, mellan olika trosinriktningar och mellan dessa och det sekulära samhället. Forskningen - med religionssociologin som ett gott exempel! - kan bidra med en gedigen kunskapsgrund, användbar både för praktiskt utvecklingsarbete och politisk handling. De europeiska fonderna bör ge möjligheter till framåtsyftande, innovativa projekt som också inbegriper frågor om religion och kultur och trossamfundens roll ur ett integrations- och välfärdsperspektiv. Fonderna bör också kunna bidra till en nödvändig kunskapshöjning vad gäller religiösa frågor bland de aktörer som arbetar med de integrationspolitiska systemen på olika nivåer.

Christian Råbergh, christian.rabergh@temaasyl.se