LO-rapport om statens politik för integration och mot etnisk diskriminering

LO gav i slutet av november ut en rapport om integrationspolitik, Statens politik för integration och mot etnisk diskriminering. Rapporten innehåller en översiktlig genomgång av politikområdets organisering, situationen på arbetsmarknaden och vad staten och kommunerna gör för att främja arbetsmarknadsintegration. Avslutningsvis presenterar LO slutsatser och några konkreta förslag till förbättringar.

Situationen för utrikes födda på arbetsmarknaden är välkänd

LO:s beskrivning av arbetsmarknadssituationen skiljer sig inte från andra. Klyftorna på arbetsmarknaden är stora mellan inrikes och utrikes födda, samtidigt som invandringen fortsättar att vara rekordstor. Att Sverige är ett av de länder med störst skillnad i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda beror, enligt LO, på att Sverige har en stor flykting- och anhöriginvandring och mindre arbetskraftsinvandring. Situationen är liknande i andra länder med stor flyktinginvandring. LO hissar också varningsflagg när det gäller integration och jämställdhet. Arbetslösheten har sjunkit för utrikes födda män, men ökat för utrikes födda kvinnor.

Statens åtagande i arbetet för integration är för litet

LO:s arbetsmarknadsmodell bygger på kollektivavtal. Personer ska konkurrera om arbete inom de ramar som kollektivavtalen har ställt upp, dvs. inom rådande löner. Individer som inte kan göra sig gällande ska få kompetensutveckling. Det har, enligt LO, inte fungerat för utrikes födda. Staten har dragit sig tillbaka och lämnat över ansvaret till kommunerna, bland annat genom att minska ner de arbetsmarknadspolitiska resurserna. LO redogör för statistik som visar att de utan a-kassa i allt mindre utsträckning får del av den statliga arbetsmarknadspolitiken. I början av 1992 saknade 50 procent i de statliga programmen arbetslöshetsersättning. Idag är motsvarande andel i de konjunkturberoende programmen 10 procent. Detta drabbar utrikes födda och särskilt nyanlända som inte hunnit eller kunnat kvalificera sig för a-kassa. Många utrikes födda hamnar därför i kommunernas arbetsmarknadspolitiska insatser vilka ofta saknar arbetsmarknadsperspektiv och istället främst inriktar sig på att minska socialbidragskostnader. De generella verktyg som ska gynna integrationen på arbetsmarknaden har alltså blivit svagare. Det har också skett allmänna nedskärningar i den statliga arbetsmarknadspolitiken som drabbar utrikes födda, enligt LO.

Stora brister i introduktionsverksamheten för nyanlända invandrare

Kommunernas roll är mycket viktig eftersom de har ansvaret för introduktionen som är den enda särpolitik som ska finnas. Efter två till tre år ska en invandrare kunna ta del av den generella politiken. LO menar att de generella systemen inte klarat av att följa huvudregeln inom integrationspolitiken eftersom introduktionsperioden inte ger förutsättningar för individen att möta de generella systemen. Introduktionen är helt enkelt inte tillräckligt kvalificerad att förbereda de nyanlända att ta del av de generella systemen som till exempel arbetsmarknadsprogram eller högskolestudier.

En anledning till den bristande introduktionen är, menar LO, att den statliga ersättningen till kommunerna är för låg och att dem borde ålders- och behovsdifferentieras. Introduktionssystemet är underfinansierat och inte anpassat till individernas olika behov eller arbetsmarknadens efterfrågan. Kommunerna för heller inte ersättning för anhöriginvandring.

Slutsatser från LO

LO konstaterar att integrationspolitiken har låg måluppfyllelse. De förklarar misslyckandet främst med problem i dagens organisering av integrationspolitiken. Det institutionella ansvaret har varit splittrat. De integrationspolitiska frågorna har haft många formellt ansvariga men ingen praktisk ansvarig. Ansvaret för nyanlända invandrares introduktion bör enligt LO samlas på ett ställe, förslagsvis Arbetsförmedlingen. Med ansvar och mer resurser kan Arbetsförmedlingen agera kraftfullt mot gruppen nyanlända och betydligt mer professionellt än kommunerna har förutsättningar för. På så sätt kan introduktionen förbättras så att invandrare kan ta del av den generella politiken. Språkutbildningen bör också reformeras och inte längre vara en egen skolform. Den bör, liksom samhällsinformationen, anpassas till förväntat arbete och integreras helt med övrig introduktion.

Räckvidden i arbetsmarknadspolitiken har varit för svag. De menar att regeringens besparing på 7 miljarder för arbetsmarknadspolitik i 2008 års budget begränsar integrationen på arbetsmarknaden. Regeringens satsning på 3,6 miljarder över tre år är små pengar i sammanhanget. Det finns också tendenser att de som inte kvalificerat sig för arbetsmarknadspolitik styrs över till mindre effektiva program i kommunernas regi. LO påpekar att den mål- och resultatstyrning som finns inom arbetsmarknadspolitiken verkar vara skadlig för integrationspolitikens genomförande. Istället bör nya kvantitativa mål utarbetas, följas upp och utvärderas. LO efterlyser också mer fokus på att arbeta för likabehandling och mot strukturell diskriminering, till exempel inom arbetsförmedlingsprocessen.

LO är också kritiska till att det har skett flera samtida nedläggningar av myndigheter som har konsekvenser för arbetet med integration, samtidigt som flyktinginvandring är rekordstor.

Kommentar

LO presenterar inga nyheter i sin rapport om arbetsmarknadsintegration. Precis som SKL menar LO att introduktionen för nyanlända invandrare varit underfinansierad och att de nyanlända invandrarna inte fått del av den statliga generella arbetsmarknadspolitiken. Kommunerna har fått arbeta ensamma med målgruppen vilket lett till bristande anknytning till arbetsmarknaden, i synnerhet när det gäller språkutbildning. Diskrimineringsfrågan uppmärksammas också. Däremot tar LO inte upp bristande incitament, höga ingångslöner, arbetsmarknadens funktionssätt och andra brister som många andra aktörer uppmärksammat under senare år, inte minst regeringen som tillsatt en statlig utredning där ekonomiska incitament är i fokus.

Även om åtgärdsförslagen skiljer sig något mellan olika utredningar och rapporter finns det en tillräcklig samsyn för att reformer borde vara möjliga. Till exempel att förstärka arbetsmarknadsanknytningen i introduktionsprogrammen genom att göra Arbetsförmedlingen ansvarig istället för som idag kommunerna. Därmed kan språkutbildningen också bli en del av arbetsmarknadspolitiken istället för en isolerad skolform.

Henrik Emilsson, henrik.emilsson@temaasyl.se