Sammanfattning av riksdagsdebatten om integration den 26 april 2007

Miljöpartiet hade kallat till riksdagsdebatt om integrationspolitiken den 26 april med utgångspunkt i oroligheterna i Rosengård, Malmö.

Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) sade inledningsvis att förklaringen till vad som hände i Rosengård är ”hög arbetslöshet, trångboddhet som gör att barn inte vill vara hemma och föräldrar som är så pass passiva att de inte riktigt har kontroll över vad barnen gör ute sent på nätterna.”

För att bryta utanförskapet menade Sabuni att ”det är centralt att det finns jobb för alla, att det finns jobb redan från dagen man får uppehållstillstånd. Det är något vi har pratat mycket om tidigare men där vi i reell politik inte har hunnit speciellt långt. Det är nu dags att sluta prata för mycket och i stället se till att genomföra konkreta politiska åtgärder för att stödja och hjälpa de människor som inte vill annat än ta sig ur utanförskapet, ur arbetslösheten och försörja sig själva.”

Sabuni hänvisade vidare till insatserna för integration i vårbudgeten, omläggningen av flyktingmottagningen, utredningen av introduktionen för nyanlända invandrare och att diskrimineringslagarna sammanförs, och det blir en myndighet.

Mehmet Kaplan (mp) menade att Sabuni inte bryr sig om diskriminering. Han betonade att problemen är strukturella samt att den förda politiken innebär en fördelningspolitik som missgynnar utrikes födda. ”Det är inte så att de här människorna, de så kallade invandrarna, inte vill arbeta. Det är det att de inte kommer in på arbetsmarknaden. Det beror inte på att det inte finns arbete – det finns arbete – utan på att de strukturellt diskrimineras. Det är väldigt ledsamt att höra att integrationsministern använder tio sekunder av sitt tio minuter långa anförande till att ta upp det.” 

Vad som behövs, menade Kaplan, är åtgärder mot diskriminering: ”Statsmakterna, den offentliga sektorn, de myndigheter som finns och som ger jobb till tusen och åter tusen människor, gör knappt någonting. Vi skulle kunna göra diskrimineringstester. Vi skulle kunna ha upphandlingssystem som premierar företag som har tänkt igenom detta ordentligt och se diskriminering som det problem det faktiskt är.”

Luciano Astudillo (s) var självkritisk och menade att integrationspolitiken har misslyckats. ”Vi socialdemokrater oroar oss över att nästan allt som Sabuni i dag kallar för den nya integrationspolitiken i själva verket är den gamla politiken – vår politik. Man har ändrat några namn, men i stort sätt är det samma sak. Det enda vi ser är, precis som Mehmet Kaplan sade, att den nya regeringen kraftigt har nedprioriterat arbetet mot diskriminering. Mycket annat är gammal socialdemokratisk skåpmat.” 

”Framför allt är vi socialdemokrater mycket oroliga för hur ni hanterar flyktingmottagningen. De förslag som regeringen har tagit fram i vårbudgeten är inte tillräckliga för att klara av att se till att fler kommuner – alla kommuner – tar ansvar. Därför kräver vi att man nu lagstiftar om alla kommuners ansvar på området. Vi kräver också att eget boende som inte är ett eget boende utan ett ovärdigt och omänskligt boende avskaffas och reformeras i grunden.”

Lars Lindblad (m) höll med Astudillo om integrationspolitikens misslyckande. ”Mehmet Kaplans enda förslag om ett diskrimineringstest eller Luciano Astudillos prat om gammal politik är goda exempel på detta. De ansvarar också för lokalpolitiken i Malmö kommun, där Socialdemokraterna och deras samarbetspartier har isolerat medborgarna i Rosengård genom att dela in kommunen i kommundelar. Det är en politik som inte främjar integration utan isolering.” 

Lindblad efterlyser ”riktade jobbinsatser för dem som är längst ifrån arbetsmarknaden. Vi måste också våga ställa krav på människor att de faktiskt tar ett jobb. Bidragssamhället i kombination med felriktad välvilja skadar och passiviserar människor. Dessutom måste vi ställa krav på föräldrar att de tar det fulla ansvaret för sina barn.” Han hänvisade också till de kommande nystartscentrumen: ”Nyanlända ska inte bollas runt i det byråkratiska systemet, utan de ska snabbt få hjälp att hitta rätt i myndighetsdjungeln. Därför fortsätter och utökas försöken med nystartscentrum i områden där utanförskapet är särskilt stort. På nystartscentrum samlas viktiga aktörer under samma tak, och de ska snabbt kunna hjälpa enskilda med deras behov.” 

Annika Qarlsson (c) sade att händelserna i Rosengård inte kom ”som någon stor överraskning om man hade läst utredningar från Riksrevisionen, rapporter från OECD, kritik från kommuner och EU-kommissionen eller kritik från invandrare själva. Det har funnits många som har pekat på bristerna i vänsterregeringens så kallade integrationspolitik med kortsiktiga punktinsatser som inte har fungerat.” 

Qarlsson fortsatte i samma spår som Lindblad och hänvisade bland annat till nystartscentrum ”Vi ser till att bygga hängrännor i vårt samhällsbygge i stället för stuprör och stuprörspolitik.  Tanken är att alla ska ges en ärlig chans att kunna leva och bo i Sverige, att kunna arbeta eller starta företag här och få kontakter med föreningsliv och andra svenskar. Genom att samla alla resurser på ett ställe blir det lättare att utifrån varje individs behov hitta vägar till jobb eller företagande.”

Alf Svensson (kd) tog upp frågan om bostadsplanering och bristen på arbetstillfällen i de utanförskapsområdena.

”Vi har varit duktiga på att flytta ut myndigheter till Visby och Östersund – bevare mig väl för att kritisera detta. Men hur skulle det vara att flytta ut någon myndighet till Rosengård, Tensta, Bergsjön eller vad vi nu vill räkna upp. Man skulle till och med – det är bara ett ad hoc-förslag – kunna tänka sig att flytta ut Sida från övre Östermalm till Rinkeby. Då skulle vi få mer service där, fler arbetstillfällen, och vi skulle på så sätt underlätta integrationen.” 

Kalle Larsson (v) efterlyste det perspektivskifte i integrationspolitiken som Folkpartiet utlovade inför valet 2006. ”Invandrar- och integrationsministrar har kommit och gått. Man har bytt orden, retoriken, men man har fortsatt att göra samma sak.”

Larsson kritiserade ”piskans och morotens politik” och menade att politikens människosyn är ovärdig. ”Man låtsas…att problemet är att människor inte vill lära sig svenska. Så fortsätter man i samma misstänkliggörandets fotspår som tidigare krav på språktest för medborgarskap ledde till.”

I samband med riksdagsdebatten presenterade Vänsterpartiet också rapporten Dags att våga ställa krav. ”Vi ställer krav. Vi ställer regeringen till svars för att ingenting egentligen händer för vanligt folk. När den som har fel efternamn kan söka 100 jobb utan att bli kallad till en enda intervju så är det diskriminering, och den måste upphöra.”  

Arbete och disciplin

Det skarpaste replikskiftet handlade om orsaken till den sociala situationen i Rosengård. När Nyamko Sabuni efterlyste mer av aktiva insatser för de vuxna arbetslösa, sade Astudillo att det redan görs i det socialdemokratiska Malmö:

”Vi ska ställa krav på dem som är arbetslösa att de är aktiva och söker arbete, alldeles oavsett om de uppbär a-kassa, försörjningsstöd eller introduktionsersättning. Jag kan berätta för Sabuni att det redan görs i Malmö. Det krävs motprestation. Ingen får passivt lyfta bidrag i Rosengård eller någon annan del av Malmö, och det är bra.” 

Nyamko Sabuni ifrågasatte den bilden av Rosengård:

”Socialdemokraternas företrädare säger att det inte finns någon i Rosengård eller i Malmö som lyfter bidrag utan aktivitet, alltså i passivitet. Vad är det för rövarhistoria? I Rosengård säger man att aktiviteten hos människor som går in och ut genom portuppgångarna är som störst mellan kl. 2 och 4 på natten. Vad är det för sorts människor som lever ett sådant liv? Ja, det är de som kan sova på dagen och som inte behöver utföra någon nyttig verksamhet på dagen. Det är därför som de kan göra det. Det värsta är att det inte bara handlar om vuxna människor. Det handlar också om barn. Barnen följer med. Hur tror ni att dessa barn klarar sig i skolan dagen efter om de är uppe kl. 2 eller 4 på natten? Det finns alltså ett föräldraansvar att ta, och det finns ett samhällsansvar att ta, det vill säga att man ska kräva samhällsnyttig verksamhet av alla vuxna personer som behöver försörjas. Jobb- och aktivitetsgaranti måste införas. Det är det enda sättet att skapa en verklighet att leva i, alltså att göra någonting nyttigt på dagen, vara förebild för sina barn och sova på natten. Det är det som det handlar om. Så kom inte och säg till mig att ingen lyfter bidrag i passivitet i Rosengård, för det stämmer inte.”

Kalle Larsson anklagade Alliansens politik för att den utpekar invandrare och de nyanlända.

”Hindren för människor behöver rivas ned. Blicken behöver i stället för att riktas bara mot de områden som påståtts vara utanför riktas mot de hinder för människors inträde som finns. Då duger det inte att sprida felaktiga uppfattningar om hur situationen är i Rosengård och att bara prata om problem och komma med råd om att människor ska gå och lägga sig tidigare på kvällen.” 

Kaplan var också inne på frågan om föräldraransvar: ”Föräldrarna måste ta ett större ansvar – ja, ja, ja! Men här handlar det framför allt om en stat som också ska ta ansvar. Den balansen är viktig. Den är fundamental och någonting som Nyamko Sabuni tyvärr inte har nämnt en enda gång i dag.” 

Läs hela debatten här.

Henrik Emilsson, henrik.emilsson@temaasyl.se